Kärlek och hat

So be it! 

Det handlar just nu mycket om det personliga hatet på nätet, att vara en dömande människa för att vi, enligt vissa, i detta sekulariserade Sverige dömer ut påvens människosyn och jag hör att det ständiga skitsnacket om personer som är frånvarande fortgår bland människor jag möter.
Jag tänker att ju mer vi fokuserar på hatet och allt det svarta ju mer kommer det att härska. Vi ska absolut ta upp det i ljuset och prata om det men sen behöver vi titta på hur vi ska gå vidare i det goda för att kärleken ska segra över hatet. Ju mer hat vi pratar om ju mer finns det där. Ju fler vi är som pratar om och handlar i kärlek ju mer finns det av den varan.
Tänker på Harry Potter där Voldemort är det stora hatet och ju fler som går in i hans krets av svart och ondskefull magi ju starkare blir den. Potter själv går med kärleken som ledstjärna, han och hans två vänner tillsammans med Dumbledore, dom segrar alltid och det säger mig att den lilla kärleken alltid är större än det stora hatet. Tänk då hur det skulle vara om kärleken fick vara det stora och hatet det lilla?! Det går att välja den varianten av livet, det går!

När slutade vi att prata med varandra och när blev vi så rädda för varandra? Att prata skit om någon som inte finns i rummet skapar en massa konstig energi. Jag var själv med om det i en situation som uppstod i veckan och känner att jag känner mig obekväm med situationen. Det jag kan göra då är att lyssna och ställa frågor och därmed låta bli att gå in i det som är märkligt. Jag känner att jag kan leda det vidare genom att ställa frågor till den som mår dåligt för att komma vidare till en konkret tanke för att lösa upp hårt åtdragna knutar.
Att få kritik verkar vara en av dom saker som vi människor har svårast att ta. Vi går i försvar direkt och tar allt personligt och släpper ut alla klor utan att först tänka; kanske ligger något i det här och personen som säger det till mig vill bara väl. Jag vill lyssna och höra vad hon/han har att säga.

Vad är det som säger att just det jag har gjort, kanske i hela mitt liv, är det rätta sättet eller ännu hellre det bästa sättet? Eller ännu ännu hellre, det sättet som är det bästa för mig, för det handlar alltid om det, vad är bäst för mig för att jag ska kunna finnas till hands och s a s vara bäst för andras välmående?
Att få upplysning, energi och erfarenheter genom samtal är guld värt och bidrar till min utveckling som det jag är; människa!