Vägen framåt

Det händer titt som oftast att jag "känner på mig saker". Jag får till en känsla som jag då vidarebefordrar till den personen det rör och nästan alltid träffar det mitt i prick. Det är absolut ingen tävling men jag blir glad varje gång, glad för att jag låter mig själv vara öppen för andras energi som tydligt söker sig in i min. Jag känner på mig både bra och mindre bra saker vilket gör att jag får tillfälle att finnas till hands för personen ifråga just vid det tillfället och sen är det upp till den att vilja ha mig i närheten med mina ord eller avstå.
Jag klampar aldrig in hos någon som just nu upplever lite tuffa tider utan jag säger att jag finns här och är det åt andra hållet så skickar jag mina goda tankar och kärlek med ett par ord och känner mig fri och glad i sinne och hjärta.

Det blir som en ventil för mig också att ta in andras energi och sen gå in med min och få ge, ge helt utan tanke på att få något tillbaka. Jag mår bra i den känslan, att få ge. Jag vet också att när jag behöver människors hjälp och uppmuntran så får jag det precis när det ska vara.

Jag är också tacksam för att jag har lärt mig att sluta ta ansvar för andra människor. För en del låter det avståndstagande och kallt att säga så men det handlar om att låta människor inse att dom själva är ansvariga för sina val. Jag finns där som ett bollplank och medmänniska men jag tar aldrig ifrån människor deras eget ansvar för sina liv. Det känns helt enkelt inget bra att gå in och tala om för en annan människa hur det ska göra och bete sig. Visst, jag kan reagera på människors val men i samma andetag som jag yttrar mig så säger jag till mig själv att låta personen vara. "Vara" med sina egna tankar och beslut utan att ta fram pekfingret.
Jag är uppriktigt tacksam för att jag kommit på det och kan följa den känslan.

"Lägg dig inte i" klingar ju då och då ifrån människor och jag förstår att det handlar om rädslan för att blotta sig själv och sina erfarenheter. Vi vill verka osårbara och starka och bygger murar för att hålla andra borta så att vi kan slicka våra sår i ensamhet. Den dagen när vi istället säger "Lägg dig gärna i" så krossar vi murar med murbräckor starkare än stål.
En inbjudan till att dela det vi bär på, att dela smärta utan att trampa på varandra. "Lägg dig gärna i" och jag ska lyssna och vi samtalar och sen får du välja själv utan mina värderingar.

Jag har ju förmånen att få vara programledare för "Karlavagnen" i P4 och senast igår så blev jag varm i hjärtat flera gånger när jag läste inlägg och mail och fick samtala med personer runt om i Sverige. Människor vill dela med sig av sina glädjor och sorger och jag får vara en "ventil" om så bara genom en dataskärm för en liten stund. En medmänniska som läser, lyssnar och bekräftar det som vill berättas och delas med andra. Ett stort privilegie och jag har verkligen hopp om att människan vill det bästa för sig själva och andra för det handlar ofta om att hitta vägar att bli av med sin smärta och när den insikten är på plats så ger det snabbare än vi tror att hitta en annan väg.
En väg som varit osynlig en längre tid men som nu blir klarare och tydligare för varje litet steg som tas.