Morgon

Startar den här dagen på ett lite annorlunda sätt och när allt är fixat så känner att det finns ett lugn i tidiga morgnar precis som i sena nätter. En period i mitt liv så satt jag uppe sent på nätterna och vet att jag då mådde gott i det. Där hittade jag också lugnet. Dom flesta sov, jag kunde vara ensam med mina tankar och få ljud som pockar på min uppmärksamhet.
Idag ser livet lite annorlunda ut och min dygnsrytm har gått till att bli lite mer "normalt", lägga mig hyfsat tidigt och gå upp i någorlunda tid för att ha det mesta kvar av dagen. Jag kan t o m uppskatta en tidig morgon där jag i lugn och ro får komma igång.

Jag är ingen "tidsmänniska". Och jag vet att när jag fortsätter att säga det så kommer det att fortsätta att vara så tills det blir något annat. (Vet att jag använder den mening ganska ofta och den är bra för den säger mig att allt är ok) Förr så älskade jag min almanacka. Den var liksom mitt liv fylld med tider som skulle passas och tiderna styrde upp mig och gjorde mig viktig. Idag är den en praktisk och bra sak att ha där jag skriver in dom saker jag behöver komma ihåg. Inget mer. En tidshållare.
Nästan alla mina dagar innehåller någon form av tidspassning och det blir som att kroppen ställer in sig på att ha känslan av "evig rast" fram till tiden som ska passas. Det framkallar någon form av stresskänsla i min mage och jag har lite svårt att slappna av.
Dom dagar jag har mycket att göra är nästan lättare för där behöver jag planera minutsiöst för att få ihop dagen, medan dagarna där jag kanske har en tid att passa blir en lång väntan. Den väntan gör att jag faller utanför att leva i nuet.
Jag blir bättre och bättre på släppa rastkänslan och försätter tanken till att vara här, veta att jag ska iväg och fram till dess göra det som känns bäst.

Dom dagar när jag kan ägna mig åt att sitta i naturen och studera det naturliga livet och skippa allt vad klocka heter är ljuvliga. Fåglar, fjärilar, humlor, flugor, rådjur.vNär jag kan sitta och skriva och skriva och helt lämna tiden bakom mig. När jag tar tag i min målarpensel och koncentrerar mig på att få det bra som möjligt så att jag är nöjd och tillfreds, då finns ingen tid.

Jag hittar en blogg där någon skrivit följande;
Du skall ta en mugg med kaffe som står på bordet. Du vet redan hur du skall göra eftersom du planerat förloppet i förväg (framtid). Och innan du ens hunnit röra din arm en millimeter är en del av rörelsen redan dåtid, något som ”har hänt”. I framtiden vet du redan när du skall stanna armen och ta tag i koppen. Att du ser hela rörelsen beror på att vi människor är bra på att sätta ihop dåtid/nutid/framtid till något som känns som nutid. Nutid är alldeles för kort för att vi skall hinna uppleva något i den, därför gör vi nästan allt 99.9999999999999999% i dåtid och framtid.

Tid... en illusion? Tankar.... en illusion? Att leva... en illusion? För hur kan jag veta att jag existerar....?