Varje dag jag vaknar så är det, helt naturligt, en ny dag. Ett vitt ark med ett par suddiga anteckningar på som under dagens lopp antingen blir utsuddade eller nedpräntade. Den här dagen som kommer att gå till min historia som en av alla dom andra dagarna som är livet, dom där berömda dagarna som går.
Det jag väljer att göra under mina dagar påverkar mina medmänniskor på olika sätt och om jag skulle sluta existera så skulle den här världen se annorlunda ut. Det är ju en sanning eftersom att jag har en plats i den här energin och när jag är borta så blir det något annat som fyller den platsen. Ingen kan ta min plats och ingen kan vara min energi så därför ändras livsordningen när jag försvinner. Det är som i en kör där det direkt märks om någon är frånvarande, klangen, energin och timbren i kören ändras direkt och blir till något annat än när personen är närvarande.
När människor lämnar den här jorden så ändras mycket i dom anhörigas vanliga dagar. En kropp är försvunnen ifrån det utrymme som den närmsta kretsen av människor rör sig i. Energin kan finnas där om dom så önskar men kroppen är borta. Det blir ett tomrum trots att kroppen aldrig tagit en fast plats. Energin kan däremot vandra fritt.
Och ingen kan ta någon annans plats, aldrig någonsin. En ny människa in och det blir en ny plats för den personen och det finns alltid plats för en ny människa.
När jag sjunger på begravningar så är det så härligt när det är småbarn med på förättningen för där det gamla tar slut så tar det nya vid, precis som med den ständigt återkommande våren. Cirkeln öppnas och sluts om och om igen.
Livet gör sig påmint genom barnet som tar upp en ny plats i vårt universum när den gamla släkttråden lämnar in för att gå vidare i sin energi.
Människor säger till mig att dom är tacksamma för att dom har barn och barnbarn så att deras släkt lever vidare och jag lyssnar och säger aldrig emot. Jag själv har inga biologiska barn, jag har dock min underbare brorson, och jag tänker ibland att det spelar ju ingen roll om min släkt lever vidare; jag får ju aldrig vara med och uppleva vad som händer med min släkt om ens 100 år. Det jag önskar alla generationer som kommer efter oss är att dom förvaltar vår jord, sitt sinne och kropp till det bästa.
Och återigen, det spelar ju egentligen mig ingen roll eftersom jag är någon annanstans då....
Vad i ligger det viktiga med att föra sin släkt vidare? Vi är ju alla människor som har lika mycket utrymme på den här planeten, dvs om vi tillåter varandra att ha det. Och visst, mänskligheten vill fortsätta att vara den viktigaste arten på jorden och den gör allt för att få vara det och lyckas, frågan är bara hur länge med tanke på dom prioriteringar vi gör här på jorden just nu.
I förlängningen av dom tankarna kommer frågan; varför pratas det så lite om barnlöshet? Det verkar vara ett ämne som är oerhört tabubelagt och som vanligt; låter man bli att prata om det så existerar det inte. Rädslan styr återigen oss människor när det gäller att falla utanför ramen.
Lyssnar just nu på Helen Sjöholms nya skiva med sånger av Billy Joel och det finns många textrader som talar till mig:
Ärlighet, det är ett ensamt ord, lögn och dikter klarar sig
Ärlighet, så sällan sedd och hörd, och det enda jag vill ha från dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar