Ovisshet eller visshet

"Det jag är inte vet mår jag inte dåligt av...." Ett välbekant uttryck.
Jag tänker på händelser som jag fått ta del av de senaste dagarna och allt handlar om visshet och ovisshet.
När jag blir viss om saker som händer så kan jag aldrig mer sluta att veta om dem och det gör att jag tar ställning på ett nytt sätt hela tiden. Här kommer det in; jag blir en ny människa hela tiden tack vare mina erfarenheter.

Jag är tacksam för att människan till största delen lever i ovisshet. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända i framtiden och framtiden är allt från 1 minut till hela livet. Det gör att vi fortsätter att leva på vilket ju är naturligt för oss. Även när det händer tragiska saker runtomkring oss eller drabbar oss själv så fortsätter vi att leva på, det enda vi vet därför gör vi det.
Jag säger ofta att jag vill inget veta om det eller det och jag avstyr numer när människor vill berätta om otäckheter. Jag är absolut ingen struts men jag tror på att välja det som är bra för min hjärna att ta in. Jag får så mycket negativ input ändå, ofrivilligt, genom att enbart sätta på tv:n lyssna till radion och läsa tidningar. Därför väljer jag noga.

I ett kidnappningsfall nyligen så sa en av släktingarna till den kidnappade att ovissheten var det värsta. Det är märkligt hur vi ställer in oss på olika saker. Jag tänker att om de här släktingarna bara visste att att personen var bortrest så skulle dom aldrig ens ha reflekterat över att han avstod att höra av sig men nu när dom inget visste om hans frånvaro så blev ovissheten det jobbigaste. Att inget veta.
Samtidigt säger vi: inga nyheter är goda nyheter.

Jag får ett helt oväntat dödsbud och tankarna far runt om liv och död och jag inser att jag är tacksam för att jag inget vet om min dödsdag. Undrar hur vi skulle leva om vi visste vilken dag vi skulle dö? Skulle vi klara av att leva med den vissheten? Skulle jag leva annorlunda än idag, styra upp allt, göra många fler saker som jag ville, se till att leva det bästa livet varje dag?
En del skulle säkert leva med ständig ångest medan andra skulle dra livet till sin absoluta spets och njuta varje dag. Och när jag skriver det så ser jag att det ju redan är så trots att vi inget vet om vår dödsdag.

Och egentligen, vad vet jag vad de människor gör som är på annat ställe än där jag är? De kan ju säga en sak och göra något helt annat och jag kan bara lita på att det är sant det de säger. Känsla och tillit. Egentligen ovisshet eller kanske är det visshet eftersom hjärtat berättar för mig att det är den personens sanning.

Genom ett barns ögon vill jag se