Ett dödsbud

Har precis fått veta att min körledarkollega Hartvig Gjesdahl lämnat oss efter att ha fått en hjärtinfarkt.
Jag hejade på honom senast på nyårsafton när han och Damkören sjöng innan och efter att jag höll mitt nyårstal.
Alltid ett leende på plats, lite reserverad och med koncentration på sin musik i största ödmjukhet.
Vi jobbade ihop under Körslaget 2010, då han var en av körledarna, för Pekings Prinsessor, och jag minns när jag frågade om han ville vara med och tävla med en kör och han undrade om han verkligen skulle platsa och mitt enda svar var att jag ville ha honom med just för att han var han. En självklar färgklick bland körledarna.
Vi har också musicerat tillsammans vid ett flertal kyrkliga förrättningar och jag skulle ha sjungit med honom om ett par veckor.

Jag minns med glädje när jag gjorde ett porträtt av honom på radion, när han var ganska ny i stan, där han berättade om sin musikaliska bana som börjat i Norge. Jag minns att jag redan då fascinerades av hans passion för körmusiken och hans självklara musikaliska tanke om vad han ville att musik skulle vara. De år jag sen har följt honom så ser jag att han verkligen fått till det han ville ha inom musiken. Han har alltid gått sin egen musikaliska väg oavsett var folk har tyckt och tänkt. Det har jag haft stor respekt för honom.
Han har gjort Damkören till en stor del av Norrköpings musikliv och framför allt har han låtit pop, rock, punk och reggae bli självklart för körsång och han har gjort arrangemang som ingen annan i de genrerna. Han har valt musiker och popgrupper att jobba med som varit okända och som sen blivit kända på den svenska pophimlen som t ex Takida.
Han hade näsa för vad som var bra och allt kunde passa för bland annat hans damkör.

Det blir ett stort tomrum efter Hartvig, ingen av oss andra körledare har den musikaliska och inspiraitionsförmåga han har haft, han har varit unik i sitt körtänkande och en stor frisk fläkt i vårt körliv.
Vad kommer nu att hända med hans körer? Ingen kommer att kunna att ta över hans livsverk.
Önskar att kommunen postumt ger honom en av stans hedersomnämnanden för det är han värd!
Mina tankar går förstås till hans familj idag.

Dom änglar som nu möter upp Hartvig kommer att bilda en fantastisk kör och sången kommer att tas till nya höjder.
Han energi kommer att måla nya musikaliska guldskimrande klanger.

Återigen kommer tanken; det finns inga garantier för något som helst i det här livet och det gäller att leva fullt ut och göra det som jag helst vill göra precis just idag och just nu. Livet är en märklig "sak" och ju mer jag tänker på det ju märkligare blir det.
Jag föds, gör och är en massa saker och när det är dags för mig så är det dags och jag kommer att dö precis när jag ska.
Det gör vi alla.