En stund

Det händer något med ljuset när augusti gör sitt inträde. Det blir ett mindre intensivt ljus och ändå är solen fortfarande stark. Framför allt på kvällarna så visar sig augustiljuset då himlen skiftar i regnbågens alla färger och när morgonen kommer så ligger det en dimma över nejden. Morgonsolen är snäll och lite mer omslutande och det tar lite längre tid för den att krypa över trädtopparna.
Syrsorna spelar som aldrig förr och deras konsert slutar när mörkret har lagt sig. Eller också är det att jag vaggas till sömns av dem och tror att de slutar spela. En ganska entonig melodi och de spelar alltid med osynliga stråkar.
En kvällsdusch utomhus är bland det ljuvligare och myggen håller sig på avstånd.
Kvällen avslutas med att vi tänder en brasa och låter rummet fyllas av små ljuslågor som fladdrar här och där. Ingen TV, däremot en radio som serverar lite av varje och min gamla nos sover framför mina fötter.
Ja visst, vi har varsin dator och det känns helt ok även om en bok eller en gammal skvallertidning ibland är att föredra.



Att åka hit till stugan efter att ha jobbat en hel dag på radion är en befriande känsla och lugnet infinner sig genast när jag stannar bilen, öppnar dörren och kliver ut. Det doftar varmt gräs.

Mina dagar fylls just nu av heltidsjobb och så kommer det att vara i två veckor till och sen kommer lediga dagar, dagar som jag kommer att spendera här ute och mitt skrivande väntar på att få komma dit det ska.
Jag behöver också tid för att förbereda mig mentalt för det som komma ska och även om bollen är satt i rullning så ligger den just nu på en liten avsats och väntar på att puttas vidare till nästa nivå. Viloläge men ändå i startgropen. Jag vet att det kommer att ske precis när det ska och än så länge fylls tiden av annat. En del av det som sker är direkt anslutet till bollen och det är också saker som jag är tacksam för. Ett moment 22 en liten kort stund som snart blir till en seger.

En delsträcka är avslutad, den längsta, och idag förundras jag över att jag så länge gått och kämpat med ett stor h u r, att jag tillåtit mig själv att leva i h u r och att jag gett det så många år och att jag gett energi till att kämpa. Jag ångrar inget, istället förundras jag och rycker på axlarna åt att det varit som det varit. Det känns som att dra i snöre på den vattenfyllda ryggsäcken så att tyngden får rinna ut. Jag förblir torr om fötter och rygg eftersom jag fortsätter att gå framåt utan att stanna och se mig om.