Allt fortsätter som vanligt

Det händer ibland att den tar mer fäste än den borde, den där känslan/rädslan att bli övergiven. Det har tagit mig många år att bearbeta det här med att känna mig övergiven och rädslan för att det ska hända på nytt. Ett tag var den oerhört påtaglig och jag tog till medel som gjorde att jag ständigt kände det som att jag hade en vän och aldrig var ensam, någon som alltid skulle finnas där. Det var ingen bra väg att gå.
Sen kom jag till insikten att gå i terapi, vilket var bland det bästa jag har gjort, och jag ser idag att den terapin för 6-7 år sen gör mig ännu mera gott nu eftersom jag har fått använda dom verktyg jag fick då på ett konstruktivt och praktiskt sätt för att hitta rätt vägar att gå. Vägen med skyltar som: "Alla känslor är ok", "Livet är underbart att leva när jag tar ansvar för hur jag mår" och "Lita på att jag är älskad för den jag är även om det känns lättare att älska". Skyltar i ljusa, lätta färger som ger mig god vägledning.

Det finns ju stickspår och ibland kliver jag in på ett sådant och jag undrar egentligen varför? Jag ser ju att det är mörkare där och jag ser också vägskyltarna om än på lite avstånd, så jag går dit och läser: "Jag borde göra mer", "Jag är alltid ensam med mig själv och den känslan är lätt att spä på" och "Människor klarar sig utan mig och har det roligare och bättre med andra". Skyltar i mörka, dova färger som enbart är till för att bromsa min resa framåt.
Jag vänder och går tillbaka till den ljusa vägen och tiden på den mörka vägen har hindrat mig att komma längre än jag är just nu. Fast jag vet att allt är som det ska just nu, allt är som det ska och i morgon är det också som det ska vara.

Tänker återigen på den lilla ljuslågan som brinner i mörkret. Om jag satt i ett mörkt rum och någon tände ett ljus i andra änden av rummet så skulle jag genast och på alla sätt ta mig bort till ljuset. Jag skulle aldrig sitta kvar längst bort i mörkret och vara orolig, undrande och frusen, jag skulle ta mig dit så fort jag kunde oavsett hinder på vägen.
Därför går jag också snabbt tillbaka till den ljusa vägen.

När jag går där ser jag fler skyltar, skyltar i olika form och färg och jag förstår att det är människor som gått före mig som har placerat dom där. "Allt är möjligt", "Det kan bara bli bättre", "Positiva tankar för med sig positiva tankar" och "Jag bestämmer själv". Skyltar som visar på människors erfarenheter längs vägen. Den här vägen som är vårt liv, ett kort liv på kanske 70-80 år och sen inget mer. Eller en annan värld, efter det här livet, om man väljer att tro det.

Tanken går till Nando Parrado, som levde 72 dagar i Andernas kyla efter en flygplanskrasch. Han återvänder till sin hemstad, sitt hus och sin familj efter att människor trott att han varit död. Han ser att allt är precis som innan han "dog"; hunden hälsar glatt, grannen klipper gräsmattan, tidningen kommer på morgonen, affären har öppet osv osv och han säger högt till sig själv:
" -Inget händer när man dör, inget.... " Allt fortsätter som vanligt, precis som vanligt utan min närvaro.

Därför är det viktigt att hitta en mening med sitt liv och leva efter den meningen varje stund, varje minut och varje sekund. Vad den meningen är är helt olika för var och en av oss och den sanningen och meningen är min, bara min.

De människor som reser med mig på den här livsresan går bredvid mig för att dom själva vill, aldrig för att jag vill. Det är också en insikt att landa i. Ingen gör något för att jag vill det utan för att dom själva vill det. Det spelar ingen roll vad människor säger om den egna viljan och att man gör saker för att någon annan vill, det är ändå enbart jag själv som avgör vad jag vill.
Sen har vi alla lite olika förutsättningar i vår grund och den får vi naturligtvis utgå ifrån och jag tror att vad vi än har för plattform att stå på så gör vi det vi vill. Någon säger: " - En de MÅSTE göra saker för att överleva", jag säger: " - Människan VILL leva så därför gör den det"

Jag söker känslan av att vara tillräcklig som jag är och jag puttar bort den där lilla bokstaven o som skulle göra mig till något annat. Att känna mig själv och ge min självkänsla en boost, att veta att allt är ok och lita på det, det gör att jag kan lägga känslan/rädslan för övergivenhet åt sidan och fortsätta se ljuset och även tända fler ljus och dela med mig till som som sitter i mörkret. Ropar de på mig så tar jag mitt ljus och går till dom i det mörka, ger dom ett ljus och ber dom sprida vidare, d v s om och när de själva vill.