Egen mitt

Tänk vad ord kan ställa till det, dras runt, vinklas åt olika håll och tolkas på tusentals sätt utifrån vem som läser, hör och skriver.
När jag skriver och säger saker så är det ju utifrån min egen synvinkel, mina egna tankar och mina egna erfarenheter och dom får jag ta ansvar för själv.
Jag kan ju aldrig veta vad personen framför mig befinner sig i vare sig synvinkel, tankar eller erfarenheter. Lite kan jag veta om eftersom vi kanske delat tid och delat med oss av våra erfarenheter men sen då, tankar t ex? "Gå en mil i den andres mockasiner..."

Hur mycket ska jag ta hänsyn till personen jag samtalar med när jag börjar mitt samtal? Behöver jag först "kolla läget" och sen ta upp och tycka och tänka? Ska jag avstå från att tycka annorlunda? Behöver jag alltid tänka på hur jag framför saker för att jag kan vara ute i tassemarkerna? Kanske rentav bara lyssna... Dom här frågorna enbart ställda utifrån mig själv under tiden jag lär mig.
Samtidigt så känner jag att jag egentligen aldrig skulle behöva komma dit hän eftersom när jag håller mig i min "mitt" så blir alla samtal utifrån det bästa och även inifrån det bästa och då behöver aldrig tvivel och återhållsamhet bli en fråga för mig.
Då kommer jag att samtala och säga ord som är rätt, allt inifrån kärlekens centrum.

Samtidigt som jag skriver så undrar jag hur långt utanför mitt vortex jag har klivit. Just nu känns det som ett par stora steg och jag vill fokusera på att komma tillbaka till min egen "mitt". Just nu låter jag mig dras med i en energi som jag vill vara långt ifrån och jag blir trött både mentalt och känslomässigt vilket gör mig ännu tröttare och ger mig ännu mer tankar på hur jag ska göra. Jag som alltid säger att jag ska strunta i hur, ett tydligt tecken på att jag har en bit "hem".
Det beror också på val av mänsklig energi och framför allt hur jag själv känner mig i min egen energi.

Det är när jag står fast i min "mitt" som jag kan vara den jag är, där jag tillfullo kan uttrycka mig om det jag "ska" säga något om och där jag kan ha full respekt för mig själv.

Just nu tror jag på att hitta hem genom den talande tystnaden och jag tror på att visa kärlek genom att förlåta, säga förlåt och bli förlåten. Och mer än att säga det så är det viktigt att jag känner det från djupet av mitt hjärta för annars är det ord som är ogjorda i sitt syfte.
Och jag känner att när jag förlåter och blir förlåten så släpper tyngden och jag har lättare att vandra tillbaka till min "mitt".

Jag vet nu varför jag dom senaste dagarna har upplevt saker utanför min "mitt" och jag är i efterhand tacksam för att jag varit i dem. Jag har vuxit ännu en bit i mitt filosofiska tänkande och verkligen fått göra saker och ting konkret för mig själv, lärt mig själv och fått tänka en sväng till. I och med det så känns det som att jag bytt nivå och klivit vidare.
Ibland behöver jag ett "uppvaknande" vilket gör att jag återigen får se om mitt eget hus där jag har min grund.