Hur och när....

Hur ska vi någonsin kunna enas i kärlek när vi behandlar och dömer människor som vi gör och det dagligen? Den frågan har varit närvarande hos mig under senare delen av kvällen då jag haft privilegiet att få sända Karlavagnen. Jag får ta del av människors känslor och tankar och får vara en samtalspartner och kanal för dom ord som vill fram till dom som vill lyssna.

I kväll har många av samtalen handlat om de fruktansvärda dåden i Norge och inläggen på FB och hemsidan berörde också många tankar runt det som inträffat. Djupa tankar, sorg, bedrövelse, tal om stor kärlek, omtanke och omsorg. Och ändå.... ändå är det människor som hänger upp sig på att jag avslutar ett samtal för snabbt, babblar för mycket , ställer för många frågor, ältar runt osv. Det är helt ok för mig att människor tycker olika men idag blev det så konstigt; vi samtalar om stora frågor som berör en hel värld och vi pratar om att enas och att älska varandra och vår nästa och så kommer ändå dessa kommentarer om hur jag borde göra. Där tar det tvärslut i mitt huvud; futtigheterna blir viktigare än dom stora saker som rör oss i grunden. Vi talar om att enas och ändå så finns det hela tiden inlägg om hur jag borde agerat. Vad är det en yttring för? Orkar vi människor bara med en viss grad av förlåtelse och omsorg? Glömmer vi lika fort som vi sagt att vi ska ändra på saker? Tappar vi greppet direkt om det nya vi har sagt oss vilja införliva och återgår direkt i gamla spår?

Hur ska vi någonsin kunna enas och kunna leva ett liv i kärlek när vi inte ens kan låta en annan människa få göra och säga saker på det sätt som den själv uppfattar som det rätta just för stunden? Hur ska vi någonsin få fred på jorden när vi pratar illa om vår granne och pratar skit om den som just lämnat gruppen? Hur lång tid ska det ta för oss människor att inse att det är VI och inga andra som behöver få till en attitydförändring?

Jag vet att jag ställer frågan "hur" och jag vet också att jag ska strunta i "hur" saker och ting blir...
Jag säger alltid att jag vill leva utan att döma andra och frågar mig nu samtidigt om det är precis det jag gör när jag pratar om hur jag upplever människor? Dömer jag dom eller har jag bara en stor önskan om att vi alla ska förändras till att kunna leva i kärlek....?

Ibland skulle jag önska att vi alla fick gå med blottade hjärtan så att vi med en gång kunde avläsa vad hjärtat vill säga för det hjärtat är fullt av talar munnen. I kväll var en del människors hjärtan fyllda av irritation över mitt handlande och om många, många fler människor också fyller sina hjärtan med misstänksamhet och klagomål så kommer det också ut i talad form och skadar där orden landar; i ett blottat hjärta. Ett blottat hjärta som då sluter sig för att slippa få ont....