Det begås illdåd och hela världen stannar upp och chockas över den rena ondskan som för två timmar har gett sig själv friheten att bestämma över andra människors liv.
De saker jag får läsa och höra om har jag svårt att ta in och det känns skönt att kunna byta fokus emellanåt och lyssna på lite musik, läsa något positivt, samtala och skratta lite och bjuda in det goda.
Jag har möjligheten att kunna göra det för jag är inte en av de drabbade föräldrarna och anhöriga. Vad de går igenom kan ingen av oss utomstående ens ha en aning om och det vore mycket förmätet av mig att säga att jag förstår att dom är ledsna och förkrossade. Jag kan aldrig förstå.
Jag funderar över framför allt tidningarnas sätt att hantera den här sorgen. Dom letar upp personer som har varit med om det värsta och ber dom berätta. Jag vet att alla själva har ett val om dom vill berätta eller avstå och jag vet också att alla tar ansvar för sig själva men jag tror också på att handskas med så här stor och djup sorg med silkesvantarna på.
Och varför ge gärningsmannen så otroligt mycket utrymme i media? Där får han ju precis som han vill ha det, uppmärksamhet för sitt bestialiska handlande, vi får veta allt om hur han har planerat och vill genomföra det, vi får veta allt om hans ideologi och varför han ville göra det och vi får se bekräftande bilder på honom.
Jag tror att det här föder mer ondska och jag tror också att det ger människor som har förlorat spärren för andra människors rätt att leva, mer föda och dom ser att; kan han så kan ju jag och jag är på rätt väg.
Jag kan med förnuftet tänka, om så bara för en stund, att det handlar om sorgebearbetning för oss alla att kanske behöva veta orsaken och anledningen till hans handlande. Men hur mycket vill jag veta? Hur många gånger vill jag se ansiktet på den man som förstört livet för hundratals människor? Hur mycket vill jag veta om hans vridna ideologi?
Var går gränsen för den grävande journalistiken?
Jag får själv välja att avstå från att läsa tidningarna och se på TV och då kan jag, i min takt ta in det jag vill veta. Jag vet ju också att det jag får veta kommer jag aldrig att bli ovetande om och jag har ingen lust att bli "vetande" om allt hur en massmördare tänkt. Varför ska såna saker få fylla mitt sinne, hjärta och hjärna?
Jag tar till mig kunskapen och väljer istället att vända den sorg och frustration jag känner till omtanke och kärlek. Jag behöver fylla mig själv med det goda för att ge den goda kraften ännu mer styrka för att segra över det onda.
Ljuset lyser i mörkret och oavsett mörkrets styrka så vinner alltid ljuset och i det ligger förtröstan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar