Klaras av

Jag har fått låna en välbekant stuga över dagen för att börja mitt skrivararbete, mitt författarskap till en bok som ska ta sin början och jag förstår nu att det handlar väldigt mycket om fokus för att hitta skrivarlugnet. Det är fyra andra projekt som snurrar samtidigt just nu och jag som "mamma" till dom har massor att styra med för att allt ska funka och jag får avdela tid för dom och sen ta mig tiden för att skriva. Det är ju skrivandet som kittlar mig mest i mitt nu.

Den miljö jag nu sitter i ger mig lugn och ro; en sprakande brasa, i soffan en sovande hund, utanför tar solen för sig mellan dom tunna molnstrimmorna och tittar jag ut genom det stora fönstret så ser jag höstfärgade träd och vackra hästar i hagen och dom ser ut att ta dagen som den kommer.
Jag märker att jag genast kopplar av, blir lite trött och samtidigt får sinnet spela fritt och mitt filosoferande drar igång...

Det finns fortfarande små saker som "ska klaras av" för att få helt lugn och ro och att stå i skuld till någon, i det här fallet att ha lånat en sak som ska lämnas tillbaka, upptäcker jag är en knölig sak. Vänligheten hos personen som lånat ut är mycket generös och jag märker att jag lägger mer bakom gesten än vad jag behöver, jag skapar själv den lilla stress som pockar på och som gör att jag vill "bli av med det". Det är ingen känsla jag vill bära med mig och jag får skylla mig själv att jag lägger mer värdering i situationen än vad den egentligen kräver; jag pytsar på med gamla känslor och tankar. Häpp! Fast i dåtiden.... nej, ingalunda fast för nu har jag gått vidare för jag har förstått att det är precis det jag var "fast i dåtiden" och den låsningen fick mig att låta bli att uppleva det ljuvliga nu jag har.
Det är spännande att varje dag komma till insikter om och om och om igen och den dagen när jag aldrig mer kommer att få insikter.. hm.... den kommer nog aldrig.... hoppas jag....

Jag tittar ut genom fönstret där jag sitter i soffan och vet att jag kommer att bo nära havet vartefter... och det blir när det ska bli.... jag är bara lite otålig...

Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo,
några månader om året, så att själen kan få ro.
Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.
Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja, är ja, och nej, är nej,och tvivlet tiger still.
(Ulf Lundell)