Människor på vägen

Idag har jag gjort ett avslut... Det känns lite tomt men samtidigt har jag fått med mig en hel del av att hur det kan vara att leva i den här världen. Människor kommer och går precis som jobb och kärleken och dom som väljer det positiva och vill gå vidare klarar av det medan dom som väljer att gå runt i sitt elände och låter det styra sin vardag förstås blir kvar i det.... Det slår aldrig fel och jag blir återigen tacksam för mina insikter att göra det som känns bäst för mig.
Jag vet att jag ska strunta i hur och när och det är det jag jobbar på just nu; lämna det åt universum att få en möjlighet att besvara mina önskningar när universum så vill leverera.

Det är en märklig känsla att vara mitt uppe i en arbetsperiod som är väldigt rolig samtidigt som min lust till att vara med min kärlek dygnet runt och att få göra saker tillsammans med honom och uppleva livet pockar på hela tiden. Två lustfyllda saker som drar i mig och jag vet att kombination är bra och jag vill ha lugnet inom mig och när jag hittar det så kommer jag att vilja vara i det som är då och jag struntar i vad jag är i... fast jag vet att när jag hittar lugnet så är jag precis i det som jag har önskat, det är det som är det fina i kråksången :-)

Jag har lyssnat och levt med människor i min fantasi, människor som levt sin verklighet, och jag säger tack till dom och tar med mig dom och deras liv som ett vackert och näringsrikt minne.
Mina egna minnen skapar jag för varje dag som går och jag vill mer och mer minnas det bästa, godaste, ljuvligaste och härligaste som livet har att erbjuda. I det ligger att jag vill sluta prestera och enbart leva i det som är jag och det som är mitt liv och återigen; jag gör mitt liv till det liv det är. Häftig, ansvarsfull och ljuvlig känsla och tanke!