Avsked

Nu åker backstagekorten tillbaka i lådan tills nästa gång de ska användas

Jobbet vid Allsången i Gränna Hamn avslutades igår och det känns lite konstigt, de här fem gångerna har passerat så snabbt. Har ännu fler upplevelser och erfarenheter med mig och är oerhört tacksam för det och tacksam för att människor tror på min förmåga att utföra det här jobbet bra.

Jag är en liten "smitare" emellanåt. Igår så åkte jag ifrån Gränna utan att säga hejdå till fler än en person. Jag tycker det är skönt att bara gå iväg som om att vi ska ses nästa vecka igen. Ingen aning om det uppfattas som fegt eller oartigt men för mig så blir den goda känslan av att snart ses igen bestående i mig och det kanske är därför som jag bara piper iväg som vanligt. Inget vidare på avsked alltså.
Jag gör ofta så i större sammanhang och kan i efterhand gärna skicka en rad och tacka för att jag har fått vara med och ge det beröm jag gärna gör. Jag är ingen bra minglare, haha! Tror att det handlar om att jag tycker det är så fantastiskt ointressant att prata om mig själv och när jag minglar så går jag in i frågerollen och då är det helt ok, men så fort frågorna kommer om mig så svarar jag väldigt kort,  vänder jag på kuttingen och ställer en fråga tillbaka. De flesta människor älskar nämligen att prata om sig själva, så dock icke jag!

Jag säger allt oftare efter ett personligt möte: Vi ses och hörs när vi ska! Jag har slutat säga: vi MÅSTE höras av snart! Jag ringer! Det resulterade enbart i en massa samvete som gjorde ingen glad. Jag hör av mig när jag vill och när jag känner att det är läge att slå en signal, skicka ett sms eller träffas och fika.
Och alla möten blir av precis när dom ska, i alla fall i min värld. För övrigt så sker ju allt precis när det ska.

Jag kan däremot gärna berätta om att jag går en coachutbildning och hur bra den är och har det varit andra föreläsningar eller intressanta människor jag fått lyssna till så berättar jag gärna med syftet att tala om vad jag lärt mig och hur bra det var.
Kanske därför jag får lite spunk på Facebook emellanåt..... hm....Ett ständigt "talaomande" vad jag gör och vad jag presterar....  Den tanken får surra runt en liten stund till så får jag se var den landar.

Att jag bloggar kan ju tyckas som ett sätt att tala om vad jag gör och visst, så är det säkert men jag skriver ju bara för att jag vill skriva och jag tänker varje gång att jag har ingen aning om hur många som läser min blogg och det spelar ingen roll för mig hur många det är heller. Då säger folk: " - Varför skriver du inte bara i ett word-dokument och lägger det i datorn då istället för att göra dina tankar offentliga?" Bra fråga!
Svaret: Jahapp! Alla gör vi det vi vill och ibland kanske det saknas en förnuftig förklaring. Och varför ska vi behöva förklara allt vi gör?! Acceptans, bekräftelse och att passa in i ramarna återigen.
Jag vill tänka utanför boxen och jag gör det hela tiden och sen gör alla människor på sitt egna sätt.

Att tala om vad jag gör tar ganska kort tid men att tala om för någon vem jag är tar ett helt liv.

Hej då - välkommen nu!