Du kan ingenting ta med dig dit du går

Tiden har gjort sitt och trädet har bara följt med

Tid tillsammans med mina kärlekar, tid som är obruten och fri, tid som är allt annat än tid är så viktig för mig. Jag har upplevt det i helgen då vi har varit i vårt sommarhus, vädret har varit fint, vi har gjort så mycket vi bara själva velat, umgåtts, skrattat, njutit av fantastisk mat, uppfostrat vovve, varit tacksamma, lärt mig saker och varit mitt i varandet. Klockan satt på undantag, ja, förutom vår bakmaskin som vi invigt som sattes på timer. Vilken ljuvlig doft som spred sig i huset på morgonen av det nybakade brödet!

Att det är grått på himlen just nu, måndag morgon, spelar ingen roll för vi har också ett fantastiskt boende mitt i stan och jag känner stor tacksamhet varje gång jag kliver in här och känner att det är vi som bor här med allt vad det innebär av fördelar. Samma enorma tacksamhet som jag upplever varje gång jag kommer till sommarhuset. Det är gott att leva i tacksamhetskänslan.

Jag vet att människor omkring mig kan uppleva tacksamhetskänslan som en skuldkänsla, att för att dom har det bra och har fått hjälp att få det dom har idag så står dom i tacksamhetsskuld till någon. Jag hävdar alltid att människor gör det dom vill och är det så att du har personer runtomkring dig som vill göra saker för dig så kan jag bara vara tacksam med ärligt och positivt hjärta. Vad blir det annars av tacksamheten? Tyngd? Skuld? Förringande av sitt egna jag och sitt eget liv? Att se ner på sig själv som misslyckad? Stress att alltid behöva känna att man ska betala tillbaka oavsett vad det gäller?

Förhoppningsvis så kan jag lära mig att känna av om människor vill ge för att dom vill och dom få gånger jag har upplevt något annat så har jag tackat nej till hjälp och saker. Det ska kännas rätt och fritt att ta emot och framför allt så behöver jag känna att det här kan jag enbart vara tacksam över utan krav. Och det är jag själv som sätter upp tacksamhetskraven, ingen annan, dvs om personen som gett inte uttrycker något annat, typ en gentjänst.

När många människor är i kris och utsatta, tänker på rapporteringen jag hör ifrån Syrien, så ställer man automatiskt upp och hjälper varandra utan att ens tänka på att få något tillbaka. Vi går till våra basala känslor och instinkter och vill överleva. Det kan ju också leda till brottsliga handlingar men när vi bor i ett samhälle av hjärtats godhet så hjälper vi varandra. Ibland tror jag att vi har det alldeles för bra här i Sverige och då tänker jag materiellt och också servicemässigt, vi skulle behöva uppleva något helt annat för att förstå vilken lyx vi lever i.
Ingen jämförelse för övrigt men jag känner tacksamhet varje gång jag kommer in till stan, efter en helg på landet, då det kommer rinnande varmt vatten ur kranen och jag kan gå på en vattentoalett och jag kan ett glas dricksvatten ur kranen. Att då få uppleva någon annans vardag som är på ett helt annat plan än mitt tror jag gör mig mer ödmjuk.

Vi samlar på oss saker och status för att vi är rädda för att visa och vara de personer vi är. Vi bygger murar av saker som ingen kan forcera utan de murarna behöver först raseras och blottlägga den person som finns bakom och då blir raset enormt stort och rädslan ännu större för människan som finns nästgårds.
Det gäller att finna sin inre trygghet, i allt, och våga lita på att den räcker när det stormar och blåser både mentalt och fysiskt. Inga saker i världen är värt ett endaste dugg. Mitt störtsta värde har jag i mig själv.

"Du kan ingenting ta med dig dit du går! Du behöver inga penningar när du vid porten står, nej du kan ingenting ta med dig dit du går".
Skönt att veta!

Du kan aldrig behålla en vattendroppe