Vänner

Fick en fin kommentar från en god vän till min senaste blogg och det drog igång funderingar.... förstås...
Det är absolut ok för mig också att ha stunder och dagar då lyckan är frånvarande men det inträffar så sällan så jag vet knappt vad jag talar om. Jag sätter mig själv i lyckan och att jag är energilös emellanåt just nu beror ju enbart på en ofrivillig separation och jag är fortfarande lycklig i relationen så alltså är jag lycklig i min verklighet.

Känns ibland också som att det skulle var mer ok att säga att jag har dåliga dagar än att säga att jag alltid är lycklig... Den reflektionen har jag jag gjort tidigare också; det är mer accepterat, i det här samhället, att må dåligt än att må bra och jag säger igen "det är i framgång som som vännen prövas"

Självklart finns det plats för min vänner i min verklighet och dom vänner som är i samma vibration och energi som jag kommer alltid att finnas hos mig och då i alla sinnesstämningar och känslolägen. Och min önskan är att må så bra som möjligt hela tiden och jag kommer att fortsätta att upprepa det; jag har själv ansvar för hur mitt liv ser ut.
Jag är så tacksam för dom vänner jag har, dom är få och naturligtvis är dom en del av mitt liv antingen vi har kontakt ofta eller mer sällan.

Vad skiljer min verklighet från mina vänners.... ? Är det att jag tror så starkt på Lagen om attraktion.... ? Är det ett hot mot vänskapen? Jag vägrar att tro det.... Jag går till att jag drar till mig dom vänner som jag vill ha i min närhet och då finns dom där precis som jag finns där för dom om, ja, jag säger om dom behöver mig... Här kommer filosofin om lagen om attraktion in igen förstås.....

Idag har jag fått en ny insikt genom en klok mans ord; vi lever alltid i det förflutna utom när vi är i absolut tystnad både verbalt och tankemässigt....