Reflektion

Sitter i soffan på balkongen, regnet strilar ner och fåglarna på taket på huset bredvid är oroliga och dom verkar söka skydd från regnet. Det är grymt fuktigt och så där tropiskt varmt och inget i tygväg känns torrt.... och så kommer blixten och efter det en rullande åskknall som aldrig verkar ta slut och alla fåglarna lyfter samtidigt som på en given signal...

Jag tar mig tid att reflektera över vad jag har i mitt liv, vart jag vill och vad jag vill. Den energilöshet som jag just nu upplever har lyst med sin frånvaro tidigare och jag vet nu att det är för att jag och min kärlek är på olika ställen. Det kanske kan låt fånigt i andras öron men för mig och honom är det en verklighet. Igår när jag åkte hem ifrån honom så var det som att släppa ut luften ur en ballong, sakta, sakta och ju närmare mitt hem jag kom ju tröttare blev jag. Det var så påtagligt; energin vi har i gemenskap tar helt slut i ensamhet. Vi samtalar mycket om det och vi har accepterat att så är det och då får det vara så och vi längtar till när vi kan vara i gemenskap och slippa den här urkramade känslan av energilöshet.

I samband med den insikten så börjar jag förstås undra över vad jag ska göra i livet.... Just nu skämtar jag och säger; köpa hus i Skåne och odla smultron! Skämtar, ja, men det ligger en hel del i vad jag säger och min önskan inombords hörsammas av universum och vilken dag som helst så har vi vårt hus på Österlen och är i nuets underbara harmoni.

Känns ibland som att när jag är i vår kärleksfulla gemenskap, i våra vortex, så kommer allt att falla på plats och vi vet vad vi ska göra, känna och uppleva. Människor har bytt inriktning i sina liv tidigare och vi är enbart ett rö för vinden i det här livet.
Jag tittar mig ofta omkring numer och upplever det jag ser som nånting som är så långt bort ifrån min egen verklighet och jag vet att om jag fortsätter att vara i en allmän verklighet där jag hela tiden känner att jag vill vara någon annanstans så kommer jag att dö invärtes...

Det enda jag vill är att leva fullt ut tillsammans i min kärleksfulla gemenskap och när jag är i den så är allting så bra som det kan vara och det är min uppgift att lyssna till mitt eget hjärta och följa det.

"Ingen kan leva i ständig lycka" säger någon och jag undrar varför... "därför att vi måste kämpa för att få det vi vill".... Jag avstår från att svara och vet i mitt inre att jag visst kan leva i ständig lycka...