Balans

Balanssinnet kan tränas upp genom att man utför olika balansövningar och det är väl det som livet går ut på; att hitta balansen. I det behövs en massa olika övningar. En del övningar blir för mycket och tippar över och landar i diket och det tar en stund att komma upp och när jag väl kommit upp så håller jag mig sen längre ifrån dikeskanten för att slippa trilla dit igen.
Andra övningar säger en sak mentalt och en sak fysiskt vilket gör att det blir en "kamp" om vilken sida som ska vinna, ibland går det på den mentala vägen med bra balans och ibland den fysiska och då är det nära dikeskanten igen.
Visst, jag landar i diket emellanåt och mitt val då är ju att ligga kvar där och kravla i dyngan eller ta mig upp, tvätta av mig, vända näsan mot solen och gå därifrån utan att se mig om.

Seende märker att de genast får svårt med balansen om de täcker för ögonen och vi täcker för våra ögon oftare än vi tror. Det mentala ögat behöver precis lika mycket ljus som dom fysiska för att hålla balansen och mörkar vi för det mentala så blir det knepigare att hitta rätt balans i livet. Att låta ljuset lysa i sinnet gör att vi kan hålla balansen. I det mörka ser jag inget och förlorar kontrollen.
Och att helt leva i "det blå", utan att ta ansvar för sitt eget liv blir som att testa balanssinnet ute i rymden. Där kan inte vårt balansorgan avgöra vad som är upp eller ned eftersom ingen tyngdlag existerar. Fötterna på jorden med blicken mot himlen...

Det ligger nåt i det vi här i Sverige kallar för "lagom". Det ordet sägs inte existera i något annat språk och det kan ju få mig att fundera över varför. "Not to much and not to little". Lagom = balans? Ytterligheter = balans?

Det är ofta vi får lusten till att vända oss om och se vad det är vi har lämnat och oftast så blir det inget bra av det. Men viljan är ofta stark till att se det som är bakom oss eftersom vi känner oss otrygga. Det som finns där bakom mig, följer det efter eller är det vad jag tror att det är? Kan jag lita på att det som finns där bakom mig är lämnat?
Jag tänker på historien om Orfeus och Euridike

Legenden säger att Euridike flydde från Aristaios, som hade starka känslor för henne och jagade henne. Hon råkade under sin flykt trampa på en giftorm, blev biten och dog. Orfeus sörjde och spelade musik så fylld av sorg, så att den fick gudar och nymfer att börja gråta. Orfeus beslöt sig för att återföra Euridike till de levande och gav sig i väg mot dödsriket. När han kom fram så övertalade han med hjälp av sin musik Hades och Persefone att tillåta Eurydike att få följa med Orfeus tillbaka. På villkoret att Orfeus inte fick vända sig om och se på sin hustru, förrän de var uppe i dagsljuset igen. Eurydike var den första någonsin som tillåtits återvända från dödsriket. När de nästan kommit fram, togs Orfeus över av en så stark vilja att se sin vackra frus ansikte att han hastigt vände sig om, och fick se Euridike dras tillbaka till underjorden skrikande. Det var sista gången han såg sin hustru. (wikipedia)

Jag tror på att lita på att det jag önskar mig av framtiden är det som jag ska "set my mind on". Det som har hänt det har hänt och jag kan aldrig ångra något eftersom jag inget bättre visste då. Så länge jag låter det som varit, och som finns bakom min rygg, jaga mig så kommer jag att fortsätt att springa och aldrig få tid att stanna upp och ta in det som finns framför.
Undersökningar hos vuxna, som får frågan var dom skulle vilja ha ett extra par ögon någonstans på kroppen, säger att dom svara; i nacken förstås! Samma undersökning hos barn, och svaret blir: Det räcker med ett på pekfingret!

Återigen; genom ett barns ögon vill jag se ... dom är så kloka dom små liven!