Döden...

Jag är uppfostrad i en kristen miljö och fick alltid höra att när jag dör så kommer jag till himmelen och det var det ultimata och allra bästa.
Med facit i hand så kan jag förstå och se att jag aldrig ända fram till 43 års ålder nånsin funderade över hur det skulle vara att dö för jag skulle ju få ”flytta hem till paradiset”, en tanke som gjorde mig lugn.
Idag har jag en lite annan livsfilosofi men tror fortfarande att döden kommer att bli något bra; jag tror att min energi kommer att leva vidare och att min kropp, det här skalet som jag antagit för att kunna förhålla mig till resten av världens energier,lämnas kvar här för att förmultna och att det som är jag finns kvar i universums energi.
och det kanske är samma sak som att säga att jag tror att jag kommer till himlen när jag dör...

Det känns som att många av oss har ett behov av att få tro, känna och tycka om vad som kommer efter det här livet och kanske att det är en trygghet och ett hopp som aldrig överger oss. Vi vill sällan att saker och ting ska ta slut och kanske allra minst livet så därför skapar vi oss en tro om livet efter döden som just en tanke om trygghet.

Jag har slutat att vara rädd och det innefattar även mina tankar om döden, jag kommer att dö när jag ska dö när min tid är inne, när det är dags för mig och oavsett om det händer i morgon eller om 35 år så har jag mitt dödsdatum precis som alla andra.

Vi samtalar om döden och att få sörja högt och leva ut sin sorg vid begravningen och personen säger att han alltid håller tillbaka för att inte störa dom andra gästerna. Jag säger; låt din sorg vara som det känns bäst för dig, den ska ut och det är du som sörjer. Om du sen gör det tyst eller högljutt har ingen med att göra, det är ditt tillfälle att ta farväl och begravningen är en viktig ritual för att få känna att du tar farväl.
Återigen så hör och ser jag att vi här i Sverige fastnar i mallar utefter vad vi tror att andra ska tycka om oss och jag får lust att skrika rakt ut: VARFÖR?
Var den du är och strunta i vad andra säger om dig och låt i sin tur andra vara som dom är med största respekt och i kärlek.

Det som slår mig är också hur fantastiskt viktigt det är att leva i nuet och en del av er kanske suckar och tänker att det är ett väldans tjat om det där nuet och ja, det är det för att jag tror och vet att det är det enda vi har, vårt nu. Döden kommer att dyka upp i vårt nu när vi minst anar det och fram till dess vill jag LEVA i mitt nu.

Jag tänker på Jonatan och Skorpan i Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" som ser ljuset när dom hoppar ifrån Nangiala till Nangilima.
Jag tänker på Björn Afzelius sång "Ljuset" och på "Som en bro över mörka vatten" och jag tänker på "Omkring tiggarn från Luossa".
Jag tänker på Ingmar Bergmans Sjunde Inseglet:
"-Vem är du?"
"-Jag är Döden?"
"-Kommer du för att hämta mig?"
"-Jag har redan länge gått vid din sida"
"-Det vet jag"
"-Är du beredd?"
"-Min kropp är beredd inte jag själv---- Vänta ett ögonblick!"
"-Så säger ni alla, men jag lämnar inga uppskov"

Och jag tänker på odalmannen:

"Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så."
(Bo Setterlind)