Medmänniska

Jag läser ett inlägg om att vara medmänniska och rädslan över att medmänniskan inte ser vad som händer personen som går bredvid. Medmänniska... finns det då motmänniska....?

Det känns som att den person som jag "förväntar mig" ska vara min medmänniska kanske inte alls är det utan att hjälpen kan komma från helt annat håll och att det enbart gäller att ha ögonen och hjärtat öppet för vem som just nu orkar och vill finnas där... Att lägga förväntningar på en speciell person gör ju att den självvalda besvikelsen blir en realitet så fort personen ifråga avstår från att fråga hur jag mår eller prata med mig om det jag tycker är viktigt...
Det finns många medmänniskor i vår värld, en del är organiserade andra finns där i ens närhet utan att jag tänker på dom och dom dyker upp när jag som mest behöver det.

Att vara medmänniska är att gå med en bit på livsvägen, ibland långa sträckor och ibland korta stunder och en medmänniska behöver knappast veta allt om mig och behöver heller inte bli min bästa vän utan kan vara en person som bara just nu finns här.
Kan jag mot min vilja vara en god medmänniska? Tror knappast det eftersom jag då blir en medmänniska som går emot att vara med och det kommer aldrig att fungera.
Att vara med människa gör jag helt frivilligt, kravlöst och utan förväntningar på att få något tillbaka och utan att personen jag är medmänniska åt förväntar sig något speciellt av mig...

Sen kommer tankarna om att offra hela sig själv för att finnas till hands för en annan människa och jag återgår till metaforen om glaset som jag först behöver fylla med kärlek till mig själv för att sen kunna dela med mig av det som har runnit över.... Älska din nästa såsom dig själv, dom orden är större än jag tidigare tänkt....Så älskar jag mig själv till fullo så kan jag också älska och finnas till hands till fullo och älskar jag mig själv till hälften så kan jag också bara ge hälften till en annan människa...
En hel + en hel blir en hel...

Ingen medmänniska kan styra upp någon annans liv, den enda som kan göra det är jag själv och det är skönt att ha någon att prata med men jag kan aldrig lägga över ansvaret på att någon annan ska göra jobbet åt mig eller hjälpa mig hela vägen tillbaka eller igenom en sorg, det arbetet behöver jag göra själv för jag är den ende som kan göra det. När jag tror att någon annan ska kunna lösa mina problem då har jag långt kvar till att komma på rätt köl..

Jag har till det yttersta ansvar för mig själv och min lycka och när jag går den vägen så går jag gärna tillsammans med medmänniskor som också tar ansvar för sig själva och sin lycka... återigen; en hel + en hel blir en hel