Stanna....

Ska jag gå med eller stanna där jag är...?

Har fått vara del av tre goda samtal och ett som jag själv valde att avsluta eftersom det var så långt ifrån min energi som det nästan kändes möjligt och det var ju intressant i sig. Drog det till mig som en kontrast och valde väg direkt, att avsluta och stanna i min vortex.

Ett samtal med en god vän rörde sig om att känna sig övergiven av den bekantskapkskrets hon haft som gift och nu när hon valt att gå åt ett annat håll och träffat en ny man så försvinner också dom kontakterna. Det är alltid hon som håller kontakten uppe och blir sällan uppringd av någon av dom "gamla" som vill höra hur det är. Dom intresserar sig heller knappt för hennes nya relation. Hon känner sig ensam och det med stort E.... Jag går med en liten bit i hennes tankar och lyssnar till hennes känslor och tankar och säger att jag förstår känslan för jag har också varit där och samtidigt känner jag att jag håller mig helt neutral och stannar känslomässigt i det som är gott för mig just nu. Hon frågar också hur jag tar mig vidare och jag säger att jag är sams med mig själv eller snarare hel, och att jag trivs med mig själv och den ensamhet jag drar till mig. Jag stannar i min vortex.

Jag pratar med en mycket kär vän och vi pratar lite om hans bror och jag känner att det finns mycket kärlek emellan dom. Jag hör också att lillebror har börjat komma till egen insikt och jag känner att det beror på att storebror stannat kvar i sin allra bästa känsla och låtit lillebror komma till honom. Han har stannat i sitt bästa istället för att kliva ner till "skiten" och i det valet står han stark.
Jag får en bild till mig och det är återigen den där fyren som står mitt i ett stormigt hav; en fyr som ingen kan rubba.
Han ger mig också sin bild; tänk dig att du är fastkedjad och behöver hjälpa din vän upp från klippavsatsen; du kan aldrig hjälpa honom om du kedjar loss dig själv och sträcker ut din hand, då faller ni bägge handlöst..... Han stannar i sin vortex.

Min väninna berättar om sin tonåring som verkligen bara gör det han vill och far med osanningar och dom som föräldrar åker på den ena negativa överraskningen efter den andra. Jag lyssnar och känner att det är det enda jag kan göra i det här läget. Jag känner också att jag avstår från att gå med och förstärka hennes fasa inför det som händer... Jag avstår att spä på hennes frustration, ilska och sorg.... Den får hon ta hand om själv... Jag ger inga råd, jag ställer bara frågor för jag känner att mina tankar och känslor inför det som hänt går långt långt bortom hennes sanningar just nu... Jag stannar i min vortex.

Jag har stannat kvar och människor får komma till mig....