Jag drar...

I augusti 1987 började jag mitt allra första jobb och det var som lärare vid musikklasserna här i Norrköping. Jag minns henne som om det var igår; den lilla pigga, sprudlande, energifyllda tjejen som kom fram till mig och sa; Hej, jag heter Cissi! Hon var den första eleven som hälsade på mig den första dagen på det nya jobbet och jag kommer alltid att minnas henne...

Idag möter jag henne med en barnvagn på väg till dagis för att lämna barnet för att hinna iväg till ett av dom två tim-jobb hon har... Jobbar sju dagar i veckan och får ingen semester för skattemyndigheten har missat nåt för hennes del.... Så ingen semester i år heller, ingen haft på 4 år.... Hon hinner berätta för mig om hur trassligt det är på hemmaplan, hur illa hennes små barn mår, hur "samhället" tar en man i försvar som är orsaken till att det är som det är och hon berättar med ett leende hur skit hon själv mår. Hon skämtar och säger: "- Jag tänker dra upp till sjukan och säga att jag har en timme över är ni bussiga och söver mig! Vilken dröm att vakna upp ur den narkosen och vara utvilad." Vi skrattar tillsammans och det dråpliga och hon knatar vidare i sitt liv och vi skickar varandra en kram.

Jag går hemåt med min gamla vovve i släptåget (en vovve som jag numer får sätta koppel på för att få med på promenad) och tänker på hur jag har det och vad jag önskar mig av livet... Jag känner, som så ofta annars, att det finns bara just nu och vad är det jag önskar av mitt nu och jag känner att jag vill göra varje minut meningsfull så därför fortsätter jag att göra bara det jag mår bra av.

Samtalet med C får mig också att tänka på närhet.... Är det värt att offra allt för att få närheten när jag längtar efter den som allra mest? Jag kan ju få den på väldigt enkla sätt om jag vill men är det verkligen det jag längtar efter...? Är jag beredd att offra mitt välmående för att få närhet... ? Är dom känslorna av ensamhet värda att fylla med vilken närhet som helst? Jag resonerar med mig själv och säger nej och går till det jag vill! Jag kan ju få den mest underbara närhet bara jag önskar mig den och i det ser till att må så bra jag bara vill. Eller snarare; jag ser först till att må bra själv och i och ur den känslan kommer också den närhet jag önskar mig.... Det handlar om att ta ansvar för mina tankar och känslor och jag gör det.

Ingen annan än jag själv kan göra mig hel och därifrån kommer närheten till mig på det mest fantastiska sätt!

Lyssnar till Salem al Fakirs "Thank you"

I got to go, I got to go. Got nothing more to say

I just want to thank you all for listening
Want to thank you all for listening
And I hope we all can get back again
Hope we all can get together soon again

I got to go, I got to go. Got nothing more to say

och helt plötsligt får den texten en ny innebörd för mig:
Jag får känslan av att den handlar om att säga tack och hej från det här livet som jag är i just nu och bara dra vidare. Bara lämna allt och sticka iväg och tack för att du har lyssnat till mig hela livet så här långt och jag hoppas vi ses nån gång igen men nu drar jag....
Jag vill iväg och har inget mer att säga här just nu..... Jag har sagt allt jag ska här... Jag drar nu..... inget kan få mig att stanna...

Jag vill iväg och har inget mer att säga här just nu.... och det med känslan; jag faller fritt och jag faller fri.... Fri....