Långfredagen

När jag var barn så var långfredagen verkligen en lång fredag….
Alla affärer var stängda, knappt att det fanns några människor utomhus, TV:n var avstängd och helst skulle jag göra ingenting….. Vi åkte ibland till mormor och morfar och där var det också stillhet som gällde… möjligen läsa gamla serietidningar och lyssna på dom vuxnas konversation som nådde mina öron där jag krupit upp i den beiga lite hårda soffan i vardagsrummet…. Det som lyste upp var den där fina vita porslinsskålen med rosa blommor på som var fylld med godis och som vi barn nyfiket lyfte på locket till för att se vad som fanns däri....
Dom åren jag sjöng i kören i Domkyrkan i Västerås så var långfredagen den tyngsta av dagar och allt var naket, kalt och smärtsamt i kyrkan. Altarskåpet var stängt och altaret helt fritt från saker… Minns att vi sjöng sången ”En smärtornas man” och jag kan fortfarande sjunga på den… då tyckte jag att den var en hemsk sång med atonalt tonspråk… idag upplever jag den som en fantastisk liten sång som verkligen uttrycker vad den kristna traditionen säger att långfredagens känsla är… tyngd, sorg och smärta

Långfredagen 2010 har varit något helt annat än det jag minns från min barndom.
Jag väcktes av telefonen där jag fick samtala med en person som satte positiva, lustfyllda och varma avtryck som en härlig start på dagen…. Jag tog med mig hundarna och åkte till skogen för en underbar promenad i den lite kyliga vårluften där fåglarna börjat öva på vårens första konsert i solens sken. Jag har mötts av leenden och skratt ihop med goda vänner och jag har lyssnat till Faurés Requiem, musik som berört mig, och jag kommer i kväll att få ta del av er lyssnares tankar och känslor i "Karlavagnen". En långfredag helt vitt skild från min barndoms upplevelser av årets längsta dag. En glad dag bland andra glada dagar. En dag med goda upplevelser och känslor.
Idag kan jag välja själv i vilken känsla jag vill tillbringa mina dagar oavsett namn på dom.

Det jag vet kan jag aldrig bli ovetande om....