Ömsesidig aktning....

Mitt sommarparadis har slagit upp sina portar och idag var det premiärbesök vilket resulterade i en ljuvlig stund på min klippa där också sömnen fick göra ett kortare besök... :-)

Jag har under åren varit på hundratals bröllop och jag har hört alla orden sägas om och om igen. Jag har hört dom men knappast lyssnat och tagit in vad som sagts. Skulle någon be mig säga dom så skulle dom komma som ett rinnande vatten ur min mun.
Idag var jag på ännu en vigsel och för första gången, kändes det som, så lyssnade jag och orden blev starkare än någonsin.
Orden är innerliga och fulla av kärlek och när kärleken blir full av dom här orden som görs om till en verklighet då, då, har jag hittat det som är kärlek för mig. Två meningar fastnar hos mig:

Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag
Överträffa varandra i ömsesidig aktning

Den sista meningen får mig återigen att fundera över ordens betydelse och vad dom gör med oss... Jag läser ett par facebookstatusar och konstaterar att fokuseringen ligger på det som gör ont och är illa. Jag tror, och vet av egen erfarenhet, att när jag har ont, var sig det är mentalt eller fysiskt, så ska jag absolut låta bli att lägga fokus på det dåliga. Har jag ont så går jag ifrån den tanken och sök upp tankar och känslor där jag mår bra... Jag vill känna känslan av att vara helt frisk och när jag hittar den så försvinner också min smärta.

"överträffa varandra i ömsesidig aktning"... DET vill jag göra hela tiden. Jag vill enbart säga vackra, goda och kärleksfulla ord till mannen jag älskar, till mina bröder, till mina föräldrar, till mina vänner, till icke bekanta och till alla som jag möter i livet, för när jag gör det så växer kärleken och min verklighet blir som jag uttrycker mig; jag lever i harmoni och kärlek.

Jag kan aldrig säga för många goda och kärleksfulla saker till någon, aldrig någonsin....

Den här kärleken jag känner inom mig den bara växer och växer och jag undrar var den får plats nånstans...? Behöver en känsla, kärleken i det här fallet, inget fysiskt utrymme? Det känns som att hjärtat och det som är mitt "jag" har expanderat tusenfalt och ändå finns inget nytt fysiskt utrymme.... Går det att ta på en känsla? Kan jag stoppa mina känslor i en låda och sen ta fram dom? Kan jag nånsin göra dom synliga? Och bara för att dom är osynliga, betyder det att dom inget utrymme behöver?

Jag får älska och jag blir älskad.....