Magkänsla

Jag har ansvar för mitt eget mående och det handlar om att göra val hela tiden om och om igen.

Naturligtvis så upplever jag olika känslor och sinnestämningar och det är ju meningen, livet består ju av upplevelser, så jag upplever och väljer och ibland hamnar jag i att fundera över att vissa känslor inför upplevelser är så fysiskt påtagliga.... Dom sätter sig i min mage och rubbar hela mitt fysiska system....

Känslor av längtan, förväntan, förälskelse, nervositet, osäkerhet osv sitter i min mage.

När jag kommer på vad det är jag känner så tar jag det där extra djupa andetaget och andas ut och hittar lugn och styr undan min magkänsla med mitt förnuft... fokuserar om... och att göra det tar mycket energi emellanåt och det är ok, helt ok....

Mina tankar spelar mig spratt hela tiden; jag tror att jag har fokuserat om och så helt plötsligt, utan förvarning, så trillar jag dit igen och magen gör sig påmind... Min kropp är fantastisk, min kropp ihop med min själ och ande...

Ande - andetag - andedräkt - andlig - var drar jag det...? Det har med hela mitt sätt att leva eftersom andetagen är basic för att jag ska leva och ur andetagen kommer andedräkten, en dräkt att klä anden i.... när det är vinter så är den extra tydlig och jag kan fysiskt se mina andetag klädd i en vit dräkt.... en bit av min ande lämnar min kropp och jag tar in nytt för att fylla på och det gör jag konstant dygnet runt.... När jag dör så lämnar anden min kropp sägs det, jag tar ett sista andetag....

Så att leva... är det att vara andlig? Eller behöver jag sätta mig i ett särskilt tillstånd och leta mig inåt mot hjärtat för att känna andlighet? Är andlighet något jag bara upplever ensam inom mig eller kan jag dela det med andra? Ligger andlighet och kärlek så tätt sammanflätade att jag har svårt att skilja dom åt...? Är kanske kärleken den ultimata andligheten.... ?

Hur är det med människor som aldrig får uppleva kärlek, är dom utan ande...?

"Man kan förändra en hel värld om man slåss för kärleken men rättvisan är en chimär..."

(Peter Jöback; "Hon ser inte mig")