Det tar en stund för mig att kravla mig upp och när jag är nästan uppe så stannar jag till och tittar på varför jag trillat ner i diket.... När jag förstått kan jag lätt svinga mig över kanten, lite klokare och mer medveten inför nästa eventuella dikeskörning.
Jag har fått svar..... Om jag bara putsar av mig, går in i tumlaren och gör mig av med luddet så kommer jag att gnistra tydligare än jag någonsin gjort. Jag ska ta mig i kragen, se mig i spegeln. Jag är allt jag nånsin kommer vara och behöva, allt annat tar hand om sig själv.
Jag inser att jag bara har ett val; ta mig i kragen, tumla mig och se mig i spegeln! :-) Det är en cool känsla att komma till insikt...
Fick uppleva en fin julkonsert i Gistad och kunde där också njuta av den fantastiskt vackra natur som just nu bjuds mig; kung Bore har andats på alla nakna träd så att dom nu har en vinterskrud fylld av kristaller...
Gjorde mig av med 1125 kcal tack vare stavgång och träning på gymet...
Kan det vara nån sorts flykt som gör att, tydligen både jag och du, släpper kontrollen och hamnar i diket?
SvaraRaderaJag kan bara leva mitt eget liv, vill ändå fråga: Kommer du ihåg att vila, Lisa?
KRAM