Carpe Diem....

Jag sätter mig i bilen, startar den, drar på bra musik och drar iväg.... Jag är i min egna lilla världsbubbla och ingen kan ta mig... ingen kan komma åt mig där jag susar fram på E4:an och jag tänker att jag bara ska fortsätta köra, köra tills vägen tar slut, köra tills jag har funderat färdigt över hur jag vill att mitt liv ska se ut, köra tills jag har gift mig med mitt eget hjärta och förstått att det är relationen med mig själv som är den viktigaste, köra tills jag med hela min själ och mitt hjärta inser att jag är allt jag nånsin kommer att vara och behöva för allt annat tar hand om sig själv.... Jag vill bara fortsätta att köra tills..... fortsätta att köra tills...... köra tills.... tills.....

Han ligger i min famn och har precis fått mat från sin mamma... hon behöver vila och jag får vara hans trygghet för en kort stund ... Han rör sin kropp hela tiden och så helt plötsligt ligger han helt still och hans blick har stannat på kristallampan i taket... Blicken är fast och vi pratar om hur vacker lampan är... så rör han sig igen, får lite hicka och jag sjunger lite för honom och så börjar han klippa med ögonen och jag känner hur hans kropp går in i ett lugn, andningen blir regelbunden, ögonen sluts och han ingår en pakt med John Blund för en stund.... Innan han stänger sina ögon så tänker jag att han är öppen som en oskriven bok där varje blad ska fyllas med det som kallas för "livet".... Välkommen du nya människa :-)

Jag tittar på "Döda poeters sällskap" och jag ser den på ett helt annat sätt idag än tidigare.... Carpe Diem är för mig idag något helt annat än det var tidigare.... Jag vill leva idag, jag vill älska idag, jag vill uppleva idag så jag väljer; Carpe Diem...

Jag gör för mig själv det jag önskar och andra kan ta del av det...