Känslan är som att jag klamrar mig fast vid en påle som är såphal och varje gång jag tar ett nytt grepp så kommer jag en liten bit högre samtidigt som jag halkar ner längre än där jag var innan... Det nya greppet jag tar kommer från att jag fortsätter hoppas utifrån vad jag får veta....
Varför ska jag klamra mig fast vid den pålen när det finns fantastiskt vackra träd att klättra i? Träd som ger mig flera alternativ att vila i med sina många grenar, träd som ger mig upplevelser av doft, känsel, smak, syn och hörsel. Ett träd där jag kan gömma mig och känna mig trygg, ett träd som bjuder in till äventyr att söka mig vidare i dess krona högre och högre upp. Ett träd som frågar efter mig och ser till att hålla mig i dess krona hur mycket det än stormar...
Ett samtal kan ge nytt hopp åt nya håll och framför allt ger det en befriande känsla för mig att få berätta att jag gett upp.... Fast jag inser just när jag tänker säga att jag gett upp att det är precis tvärtom; jag har bara gått vidare och lagt "ge upp" bakom mig, jag har satt värde på mig själv och det jag önskar och vill... jag har gett mig själv nytt hopp, jag som är den viktigaste personen i mitt liv :-)
Tränat, -1100 kcal, och gått några härliga promenader med Cindy och Eskil... Dom gillar varandra :-)
Ibland gör det ont att älska.... Och det enda jag kan göra är att trotsa det onda och älska igen.... och igen.... och igen.....
*kram*
SvaraRadera