Det tar tid

Jag kommer att tänka på en sång som Lisa Nilsson sjunger där ett par av textraderna lyder:
Det tar tid - att tro på kärleken
Det tar tid - att börja om igen
Det tar tid - att läka gamla sår
Det tar timmar, dagar, månader och år, men tiden går

Sången handlar om ett brustet hjärta men jag får den till mig, jag som numer har ett överfullt hjärta, överfullt av kravlös kärlek...

Det tar tid - att tro på kärleken
Jag har alltid trott på kärleken.... Den känslan har alltid funnits inom mig och jag inser att det är först nu som jag får njuta av det som är kärlek för mig.... Tidigare har jag trott att jag behövt prestera för att bli älskad och den kärlek jag gett... ja.... idag vet jag inte ens om det var kärlek.... Jag ville bli accepterad och presterade för att bli det...
Den kärlek jag möter idag är helt ljuvlig och kravlös och jag tror på kärleken utan att ens lägga till att den har med tid att göra; den finns här och den är min...

Det tar tid - att börja om igen
Ja, det tog mig "tid" att hitta ut från det hörn där jag frivilligt ställt mig... ett hörn som var fullt av prestation och kravfullhet och jag är noga med att säga att jag själv dragit till mig allt det jag fått uppleva och jag är tacksam för varenda minut av det som varit ... Universum har sett att jag nu äntligen har fokuserat på mig själv och släppt taget och därför just nu, inte för 8 år sen tex, utan just NU gett mig den varmaste kärlek....

Det tar tid - att läka gamla sår
Känslan att jag fortfarande har hang-ups kvar från mitt tidigare förhållande får mig verkligen att tänka till.... Hur djupt kan negativa känslor och hårda ord sätta sig i mitt inre? Känslor och ord som jag tillät få ta plats i mitt inre och bli till taggar av rädsla.... Taggar som sticker till NU när jag har "fått låna" den man som tagit plats i mitt hjärta och som är det jag önskat mig och drömt om... dom sticker till och rädslan sätter fart och jag känner efter två gånger, blir lite osäker och ifrågasätter... Jag har kommit så långt så jag är medveten om att taggarna dyker upp och då pratar jag om dom och dom försvinner för det enda jag möts av är kärlek....

Det tar timmar, dagar, månader och år, men tiden går
Tiden är, för mig, fortfarande en illusion och dom timmar, dagar, månader och år som det står om i texten är absolut något som passerar och något vi människor skapat... När jag nu struntar i att räkna timmar, dagar, månader och år och enbart befinner mig i nuet så finns ingen tid som går.... JAG går genom nuet och jag tar med mig nuet vartän jag går....

I kärlekens innersta hjärta finns ingen tid, där finns bara kärleken och kärleken är gränslös alltså även utan tidsramar... Gränslös....