Vad händer om vi alla slutar att bekräfta varandra? Hur kommer vi att känna oss då, som världens mest ensamma människa kanske? En del gör allt för att få bekräftelse medan andra lugnt surfar vidare i det som är livet och får en klapp på axeln emellanåt och är nöjda och glada ändå och det för att dom hittat bekräftelsen i sig själva från sig själva till sig själva.
Den ständiga oron över att inte bli sedd och att blotta sig inför andra och säga att det är så, är det en tillgång? Det kan det säkert vara för det uppnås som önskas; ständig bekräftelse... och inget fel i det och ändå reagerar jag över människor som hela tiden behöver tala om hur bra dom är och hur bra andra tycker att dom är... Jag har ju lärt mig att låta människor vara och ändå känns det nånstans i mitt inre när människor skriker ut sin längtan efter bekräftelse...
Vi är alla ensamma med oss själva dygnet runt och vi kommer alltid att vara ensamma.... Jag har bara mig själv 24 timmar om dygnet och behöver leva med mig själv så mycket så vad kan vara viktigare än att bli sams med mig själv och acceptera och bekräfta att det här är jag och så här fungerar jag och det är OK...
Tankarna går igen till att jag är ett litet rö på och i det här jordelivet och ingen kommer att sakna mig speciellt länge efter det att jag lämnat den här energin så vad tjänar det till att riva ut mina inälvor efter bekräftelse....
I det klyschiga uttrycket "att hitta sig själv" så ligger det nog en hel del sanning...
Tror absolut på gemenskap med vänner och människor men för mig är det något annat att umgås med goda vänner och "bara vara" (klyschigt igen:-) eller att i grupper med människor söka konstant bekräftelse...
Jag vet själv att jag kan vara en lite obekväm person eftersom jag numer låter människor göra det dom vill och inte alltid ger dom verbal bekräftelse när dom önskar det. Jag har själv fått träna på det den hårda vägen och det har lärt mig massor; bekräfta när du själv vill göra det och inte när personen som står framför dig "kräver" dig på din bekräftelse...
Skulle önska alla människor att få leva i den känslan som jag gör just nu för den är så fullkomligt befriad ifrån allt vad prestation, krav, bekräftelsebehov, ångest, oro, smärta mm är. Och jag vet att det enbart handlar om två saker; att helt släppa taget om den här 3e dimensionen och att släppa in kärleken och låta den vara total ledstjärna...
Kan hända att jag anses vara/bli en outsider och det tar jag mer än gärna för det är precis det jag önskar; att gå utanför den där boxen, out-sider.....
Jag vill leda, inte ledas, och jag vill göra det enbart genom att leva det liv jag känner är det rätta och vill människor följa med så är dom så välkomna, det finns massor av plats i kärlekens värld....
Varför kan man inte göra något för en annan människa om den behöver det just då, t ex bekräfta någon som längtar efter att bli sedd?
SvaraRaderaKostar det så mycket av ens egna jag att släppa sitt ego, om bara för ett ögonblick?
Varför kan man inte vara en medvandrare trots att det inte passar in i ens egna behov just då?
Varför ska det alltid bara handla om ens egna behov??
Varför kan man inte sätta sitt ego i andra rummet för ett ögonblick?
Varför ska allting handla om JAG/MIG och MINA behov?
Varför kan man inte bara vara en människa bland andra och njuta av det?
Varför ska man grubbla livet ur sig ang livets olösta mysterier?
På vilket sätt blir ens tillvaro lyckligare av det?
Varför inte njuta av LIVET utan att lägga pannan i djupa väck och fundera över oändliga existentiella frågor man förmodligen aldrig kan få svar på? Och, om man tror sig hitta svaren...vad blir nästa fråga att grubbla över, eftersom man aldrig kan nöja sig med hur tingen är beskaffade här och nu...
Varför inte "bara vara" och känna att det lyfter en som människa - tillsammans med andra människor, som kanske inte tänker just som en själv???
Varför finns det en motsättning i att alla inte följer samma väg?
Vad betyder "att leda"? Är det att ha alla svaren, gå först och bana väg??
Tack för ordet!
Självklart skall man ge bekräftelse till andra människor, men det skall vara i ärlighetens tecken, hur många människor ger inte slentrian mässiga bekräftelser till sina med människsor, därför att man vet att dom vill höra det, men finns det alltid en ärlighet i det, eller gör man bara det för att man känner ett måste, då är det inte längre en bekräftelse.
SvaraRaderaDet finns ett otal sätt att söka sin bekräftelse på & just sökande av bekräftelse är det farliga, för har du detta behov av att alltid bli seed, få bli bekräftad & iom detta finna en identitet så kommer du att söka & söka & få den identiet
som passar bra just då, när du då är mättad av bekräftelse från just den identiten & du inte får ut mer av den, så blir bekräftelse objektet ett annan & en ny identitet skapas, men vem är du då egentligen?
Detta ständig sökandet av bekräftelse skapar en massa osäkra människor som inte vågar lita på sig själva, inte vågar gå emot strömmen utan alltid faller tillbaka i sina gammla mönster även om objekten för sin bekräftelse ständig ändras, det är just detta sökandet efter ständig bekräftelser som i extrema fall skapar, Hulliganer, sexmissbrukare, Big Brother deltagare osv osv
Jag kan ärligt säga att jag har inget behov av att bli seed eller bekräftad för jag vet min kapacitet, jag vet helt enkelt vem jag är & vad går för, jag vet oxå att jag inte kan vara älskad av alla människor, & passar jag inte just dom så kan jag inte göra så mycket åt det & vill heller inte göra något åt det.
Visst kan jag bli glad när någon uppskattar det jag gör & visst känner jag mig extra nöjd när jag kan göra det där lilla extra för någon, men jag söker aldrig bekräftelse, jag gör det lilla extra för att jag själv vill, inte för att få den där klappen på axelen, skulle den dagen komma är jag kraftig ur balans & har tappat bort mig själv på vägen & jag vet att den dagen aldrig kommer, därför jag har min identitet & jag är stark i den.
Jag är inte på något sätt kallhammrad eller känslolös, visst smälter mitt hjärta när min älskling säger dom vackraste orden till mig "jag älskar dig" eller när mina barn säger till mig du är en underbara Pappa, men jag söker aldrig dom orden jag får dom till mig därför jag är den jag är & är älskad för den jag är, med dom fel & brister jag har.
Jag tror att många människor i denna värld inte längre vågar vara sig själva, vågar sticka ut, säga vad dom vill, vågar vara annorlunda utan bara försöker passa in & anpassa sig & iom det söka bekräftelse för att se hur man ligger till, om så att säga duger & passar in.
Med Vänliga Hälsningar
Kjelle