Friska tag

Så generös personal här!

Sitter på Fiskartorpet i Stockholm och väntar på att få möta chefer från hela Europa inom Electrolux. Jag ska få dem att sjunga tillsammans under en timme och det är alltid en utmaning när det hela ska göras på engelska. Har ju ingen aning om vad dom kan för sånger men jag har tänkt till lite och vi får se var vi landar.
Ska prova att lära dom Hej Tomtegubbar och sjunga den i kanon, får se om det går, det finns ju en del svenskar med så dom får väl ta täten. Spännande utmaning!

Har också varit på Sofiahemmet idag för en lite sen 1-årskoll efter operationen och det är intressant hur mina gamla tjockisbeteenden snabbt gör sig påminda. Jag har ju stått still i viktnedgång i nästan ett halvår och istället för att ringa och fråga vad jag kan göra och om något eventuellt är fel så har jag stoppat huvudet i sanden och tänkt att det löser sig nog. Så har jag försökt med det ena och andra utan
att lyckas och då stänger jag av. Det är så typiskt mitt gamla beteende, lägg det åt sidan och ta det sen. Det intressanta är att det är så olikt mig när jag jobbar för då tar jag tag i saker och får saker och ting gjorda men när det just kommer till vikten så är det som bortblåst. En ständig stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet och den funkar aldrig.
Så idag fick jag förstås klara besked från dessa underbara människor som jobbar med detta varje dag och det är det enklaste i världen att "ta tag i", så det ska bli av nu. Bra att dom vill ha kontakt så att vi som behöver hjälpen får den och sen är det upp till mig om jag vill ta emot den.

Märkligt hur känsligt det här fortfarande är för mig men jag ser och förstår också att det är en bit jag fortfarande har kvar att bli kvitt. Jag har tömt min ryggsäck på så många tunga saker och den här har nog alltid legat längst ner, för jobbig att ta tag i fullt ut, och jag har flyttat runt den i säcken under så många år. Sen har den hamnat längst ner igen för det är andra saker som jag har tagit tag i först, tittat på och sen slängt iväg.
Ibland tänker jag att det kanske är så att jag alltid ska ha nån liten grej kvar i den här ryggsäcken för att alltid kunna ha något att jobba med men å andra sidan undrar jag varför det ska vara så nödvändigt?

Jag mår alldeles utmärkt i mitt liv nu och det är bara den här grejen kvar i ryggsäcken för tillfället och det är ju enkelt att ha EN sak att fokusera på. Eller snarare så är det det som kommer ur det här som jag ska fokusera på. Fokuserar jag på det som ligger i ryggsäcken så blir det snevridet.

Det är som att cykla, för att komma vidare så behöver jag trampa på framåt!

Går vidare

Så har den passerat; dagen då jag efter 20 år fick en av mina drömmar uppfylld. Torsdag, fredag och lördag så bjöd vi publiken på magisk musik ur "Children of Eden" och premiärkvällen brast det för mig och tårarna strömmade nerför kinderna i avslutningen av första akten. Så många känslor som kom upp efter allt jobb alla lagt ner och att äntligen få leva min dröm. Det är känslor som jag har svårt att beskriva i ord och den enda som på riktigt vet hur det känns är jag själv. Lycka är ett ord som återkommer.

Jag har fått jobba med fantastiska människor på alla poster i hela produktionen och jag inser, först nu efteråt, att det var ett ganska rejält projekt. Personer som har varit och lyssnat har kommenterat just hur stort det varit men jag har aldrig sett det så. För mig har det varit precis i den storleken det ska vara, perfekt.
Fick en reflektion i efterhand från min kärlek som frågade vad som hade hänt om någon av solister eller musiker hade blivit sjuk. Jag kan helt ärligt säga att den tanken aldrig ens kommit upp under den här resan. En av de medverkande har också under resan jobbat med sin självkänsla och varit på väg att hoppa av men jag har enbart haft känslan i magen att hon kommer att vara kvar och hon kommer att göra ett toppenjobb, vilket också inträffade och idag är hon glad att hon slutförde projektet.
Allt har gått enligt mina planer och jag tror än mer på att målfokusera med positiva bilder. Den bilden jag hela tiden haft på näthinnan har varit den bästa, mest magiska och finaste.

Nästan hela gänget! (Foto: M&F Foto)

Jag fick en kommentar av en god vän och kollega i branschen vilken rörde mig på ett speciellt sätt, han skriver: Tack Lisa Till, du är en märklig människa och modig. Det är tur att du finns tycker jag. Kram o tack. 
Sen har kommentarerna rasat in ifrån alla som varit med i projektet och många som lyssnat och alla är berörda på det ena eller andra sättet. Musiken är svår att värja sig emot, tack och lov! Jag önskar att alla som har varit med på ena eller andra sättet kan se att dom själva har bidragit till att det här blev så bra som det blev, utan alla som gett av sin tid och energi så hade jag fått fortsätta att drömma, ensam.

Jag fick också en kommentar som fick mig att tänka till lite extra. En av deltagarna sa till mig att det är mycket sorg i gruppen som varit med över att det hela är slut och det för att det här har varit en topp i deras liv och att dom nu går tillbaka till sina "vanliga" liv igen utan det här projektet.
Jag, å andra sidan, lämnar med en lycklig känsla och går vidare i mitt liv som nästan enbart består av olika toppar och det är sant, jag tänker redan på nästa projekt. För mig är det en topp av alla.

Jag är priviligierad, jag vet, och är tacksam för det!

En färgglad och lycklig kör! 

Uppfylla en dröm

I kväll är det dags; jag ska få leva ännu en av mina drömmar, eller snarare avsluta den drömmen. Vi är framme vid konsert och jobbet fram hit har verkligen varit att få leva min dröm.  Nu avslutar jag den här drömmen med att göra tre fantastiska konserter. När jag har pratat om det här projektet, en konsertversion av Children of Eden, Sverigepremiär, så har jag varje gång framhållit att det är en 20 år gammal dröm som nu går i uppfyllelse. 

Att uppfylla en dröm, vad blir den då, verklighet? En dröm är ju något som pågår när vi sover, något som sägs tala om vad vår verklighet egentligen vill säga oss. Det brukar ju kännas så oerhört verkligt i drömmen ända tills jag vaknar och jag funderar ibland på vad det egentligen är som är dröm och vad är verklighet. Är det verklighet bara för att jag ser? När jag blundar så kan jag ju skapa mig gränslösa möjligheter och vad säger att det är när jag tittar som är min verklighet? Det skulle lika gärna kunna vara när jag blundar. Då kan jag göra precis vad jag vill och inget är omöjligt. Så frågan är nu då om det är en dröm eller en verklighet jag upplever för  i n g e n t i n g är omöjligt, a l l t är möjligt och jag har än en gång bevisat det för mig själv med den här produktionen. Jag har glädjen, glöden, kärleken till musiken och stor tillit att det kommer att fungera perfekt och jag plockat ut rätt personer att medverka. 

En dröm eller verklighet? 

Vi bygger mycket av våra liv på drömmar, små som stora, och vi lever för att förverkliga dom. Allt från att längta efter en speciell maträtt och se till att få den på ena eller andra sättet, eller till att få till en Sverigepremiär av en musikal. Undrar hur det skulle vara att leva utan drömmar? Och att ha en dröm i stort sett hela livet och aldrig våga ta klivet och gör allt för att förverkliga den. Tänk att ligga där på dödsbädden och tänka; min dröm gick aldrig i uppfyllelse. Men när jag säger det så får jag egentligen tänka: Jag gick aldrig för min dröm, jag lät den enbart förbli en dröm, jag vågade aldrig ta steget. 

Det roliga med att förverkliga drömmar är att det föder nya drömmar och gamla ploppar upp och pockar på uppmärksamhet och det för att kropp, själ och hjärta vet att jag KAN bara jag VILL.

Jag ser fram emot att få veta vilken av alla mina drömmar som ska förverkligas härnäst. 

Flytta

Våra personliga hus är alla unika

Vi ska flytta! Jag skriver det med glädje för det huset vi ska få hyra har allt det som vi önskar oss just nu och dessutom ligger det på landet. Vi har en längre tid önskat oss just ett sådant hus och det kommer att bli hur bra som helst. Vi vet bara att vi ska flytta dit, när under nästa år kommer att visa sig.
Det har infunnit sig ett lugn hos mig. Jag har möjlighet att lite försiktigt följa Per Morberg på facebook och när han berättar om sina dagliga turer i skogen, sin matlagning, sin kärlek till att han gör och till att älska friheten så drar det igång saker i mig också. Det är en sådan förmån att vi har möjlighet att påverka hur våra liv ska se ut.

Att flytta innebär en hel massa saker och det finns människor som avskyr att flytta och människor som älskar det. Själva grejen att flytta saker är ju ingen höjdare, eller det kanske finns människor som gillar det också. Självklart är det så, det finns ju folk som jobbar med att flytta saker, tack och lov.
En del människor bor på samma plats och i samma hus i hela sitt liv och trivts med det, andra flyttar ofta och där är vi helt klart olika och det handlar om förändring och lusten och nyfikenheten. I alla fall i min värld.
Jag längtar till det nya, se nya golv, väggar, tak och fönster. Se en ny vy när jag diskar, höra nya ljud från husets alla hörn, upptäcka nya sprickor, hål och skador som för den tidigare ägaren varit till förtret men som för mig blir till något att fixa till.

I varje hus bor en liten själ. Jag vill gärna vårda de rum som jag för tillfället får låna för jag äger aldrig något, jag lånar bara. Ett städat hus som är ombonat och pysslat i känns bra, mår gott helt enkelt. Ett hus inger trygghet och jag tänker att jag har ett eget hus med mig var jag går, min kropp. Min kropp som jag vill städa, hålla fräsch, förbättra, piffa upp, mysa till och njuta av som den vackraste av bostäder.
Så när jag flyttar så byter jag en yttre bostad mitt eget hus har jag ständigt med mig. Jag byter miljö.

Pianot har redan åkt ut så det slipper vi släpa

49 och lever mina drömmar

Så har jag fått uppleva ännu ett år av erfarenheter och det står "49" det närmsta året. Kl 06.40 förra måndagen så försvann det roliga att kunna säga: jag är 48 och fyller 50 näst år. Dom här siffrorna betyder ju egentligen ingenting, det är bara den här berömda ramen som vi alla ska leva i och formas i som har talat. Jag är Lisa varje dag och det räcker att veta.

Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag och jag är på träningsläger ganska ofta. Några tuffa erfarenheter, som att få en bedövningsspruta rätt in i en överinflammerad talgkörtel eller att behöva ta bort sin älskade gamla hund som jag gjorde för ett år sen, finns där. Utmaningar kommer längs vägen som att fortsätta att leva i den kravlösa kärleken när jobb uteblir och sjukskrivningar finns i närheten eller bestämma mig för att byta mental väg.

Och så har jag drömmarna, mina ljuvliga inneboende drömmar som lindar sig som hjärtat och mitt sinne, mina drömmar som jag förverkligar.

Just nu lever jag många av mina drömmar och ännu en är på ingående att bli uppfylld genom musikalen som ska upp nästa vecka. En 20 år gammal dröm blir verklighet. Och jag vet att när den här drömmen är förverkligad så kommer en ny och den är redan på ingående. Har två föreläsningar bokade efter att personer har läst min bok och min kollega och jag ska träffas och prata om vår gemensamma föreläsning som vi vill ut med. Det är så tydligt här att jag har önskat mig det här, släppt tanken och sen struntat i hur.
Det är roligt med drömmar! Jag kan önska mig vad som helst och vill jag det tillräckligt mycket så kommer det till mig på allt än vanliga vägar. Jag har börjat förstå att det är så.

Undrar lite hur det är att leva utan drömmar, går det överhuvudtaget? Går det att gå i verkligheten och helt och enbart acceptera den som den är? Vara helt nöjd? Ett liv som är likadant varje dag eftersom drömmen om en annan framtid aldrig infinner sig? Ett vaccum, ett neutralt läge en gråzoon.
Jag tror att vi människor behöver våra drömmar, allt för att må bättre. Så länge drömmen är en dröm och ingen kamp, så kan den bli min.

En dröm upplevs normalt sett som fullt verklig medan den pågår, men i samma ögonblick som den upphör faller den i glömska. Gäller när vi sover och också i allra högsta grad när vi är vakna.
Jag vill hålla drömmarna vid liv, nu och för alltid.