Begravning

Mörkret har ingen makt över ljuset

Jag har privilegiet att få sjunga på begravningar och har så gjort i 10 års tid. Det är ett jobb som har tagit lite tid att hitta in rätt till. Att kunna stänga av den energi som finns i rummet, sorgen, och att göra ett bra jobb för dom anhöriga, vara professionell och förgylla den sista stunden tillsammans med den dom förlorat.

När jag började sjunga på begravningar så fanns i stan en begravningsentreprenör som hette Uno och som värnade om att jag skulle förstå hela processen innan vi kom till kapellet. Han ville att jag skulle se att det verkligen låg ett skal av en människa i kistan, jag ser ju bara kistan.
Han frågade om jag ville följa med till bårhuset och se hur det går till att göra den avlidne färdig för kistan och den sista stunden med sina anhöriga. Jag sa ja. Det var lite läskigt, eller vilket ord jag nu ska använda, nytt kanske eller märkligt ännu hellre.
Uno tog hand om en gammal kvinna som han gjorde i ordning, kammade håret på, klädde i vit särk och la henne i kistan där det finns en massa lättantändligt material för att kistan ska brinna lättare.
Jag fick känna på henne och jag strök henne lite försiktigt över armen som var kall och det kändes verkligen att "ingen var hemma", hon hade flyttat därifrån.
Jag är så tacksam mot Uno för att jag fick följa med den där dagen och se hur allt går till. Det gjorde också att jag har den allra största respekt för begravningsentreprenörer, dom gör ett helt fantastiskt jobb och så mycket mer än vi kan ana när vi kommer till kyrkan med kistan och blommorna på plats längst fram i koret.
Allt ska ju stämma just den stunden för just den här familjen med just dom önskemålen som lagts fram. Ett lagarbetet för oss som jobbar och ett stort planeringsjobb innan för entreprenören.

Jag får ju tillfälle att fundera mycket över hur vi människor gör under begravningstimmen och det som slagit mig är; för vem gör vi en begravning? Jag har tyvärr sett och hört alldeles för många familjer som bråkar om hur det ska vara, inte kan komma överens om vilka psalmer som ska sjungas, vilka sånger, vilka som ska bjudas osv. Jag dömer ingen och jag vet och förstår att det är en jobbig situation för de anhöriga.
Det bästa är när den avlidne själv har önskat hur det ska vara för då uppstår aldrig osämja i alla fall inte i kyrkorummet. Vad som händer före och efter har jag ingen aning om.

Men jag undrar lite när jag hör att en person kör över resten av släkt och vänner, sätter sig på höga hästar och bestämmer hur det ska vara dessutom mot den avlidnes vilja. Vad händer i människan då? Görs begravningen för den personen eller för den avlidne eller för alla som är där?  Att utöva makt för att tygla sin egen rädsla. Det blir inget bra under dom här omständigheterna. Sorgen är tung ändå så det räcker och begravningen är en viktig stund för att kunna leva vidare, att få säga tack och hej till någon som kanske alltid funnits där.

Om det är någon gång som jag skulle önska att familjer kunde vara sams och vara i den bästa energin så är det runt och i sorgearbetet runt begravningen. Att verkligen fundera över vem begravningen är till för. Det är en märklig situation och många människor kanske bara besöker en enda i hela sitt liv.
Det är inget konstigt med döden, att vi ska dö är det enda vi vet, och det är bara att acceptera och som jag skriver i min bok, det är först när vi accepterar som vi kan börja jobba med oss själv för att komma till en lugnare punkt.

Allhelgonahelgen är på ingång och vi tänder ljus för dom som gått före oss. Jag tycker vi ska tända ett ljus för oss själva också och vara snälla mot oss själva även när det är som tuffast.

En skål karameller

Vilken sorts karamell är du? 

Det finns så många sköna människor! Alla bidrar till min livsväg och jag har en godisskål att plocka ur, en skål som alltid är fylld upp till brädden. En del godbitar finns det många av och andra är mer sällsynta och alla sma­kar fantastiskt på sitt egna vis! Det händer att jag plockar bort bitar och emellanåt så lägger jag till en ny bit så att blandningen alltid är perfekt. Någon bit  ibland ha en fadd eftersmak och då vet jag ju det och undviker den nästa gång och ligger den för länga så straffar den ju ut sig själv genom att smaka och se dålig ut. 


Jag testar också gärna nya karameller. En del lockar med med sin yttre charm och andra provar jag genom att ha hört ifrån andra att det är en toppenpralin. Ibland fastnar jag för någon ny och lägger till den i min skål. 

En annan bild av det som kallas livet 

Det finns så många sköna människor som liksom aldrig kommer fram.
En del är långa, andra korta.
Det finns så många sköna människorsom liksom aldrig får en chans

Smaken har förändrats under åren och min godisskål idag ser annorlunda ut än den jag tog till mig tidigare. Jag har ju referenser och erfarenhet av massor av bitar och gör ett bättre urval idag. Förr kunde jag äta dom som smakade mindre bra först bara för att spara den godaste till sist, nu gör jag tvärtom. Ofta med resultatet att dom där som blir sist kvar aldrig smakas och att jag tänker än mer på vad jag stoppar i munnen så att jag verkligen får smaka på dom som jag gillar. 

Där finns pärontoppar, saltlakrits, chokladpraliner, sega gubbar, hårda fruktkarameller, körsbärschoklad, maltesers, surisar, gräddkola och många andra godsaker. Alla ger mig sin egen smaksensation.

Sköna människor
(Ingemar Olsson)

Precis som böcker i ett bibliotek som bara står och samlar damm.
Och om man bara tittar utanpå då missar man en värld som man aldrig får en enda aning om.
Fast hela tiden finns den där

En del är hemma, andra borta
En del är tunna, andra tjocka
Men alla har dom nåt att ge

Dom blir bedömda efter pärmarnaprecis som om resten inte fanns
Men det som öppnar sej där inutiär värt sin vikt i guld
För varenda människa har sin egen saga
Viktig för sin egen skull

Att våga

Vågar du gå?

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Sören Kierkegaard

Att våga bryta mina mönster, gå emot allas invanda förväntningar och gå den väg jag tror på är verkligen att våga, att låta bägge fötterna lyfta från golvet. Jag föredrar att se det som att jag svävar istället för att jag tappar fotfästet eftersom jag kopplar det till att snava och ramla. Att släppa fotfästet, sväva lite ovanför marken och få se saker ur ett annat perspektiv är att våga.

Att våga be om hjälp är något vi ofta har svårt för. Vi ska klara oss själva för det visar på att vi är starka. Starka inför vad undrar jag? Att dela det jobbiga och svåra gör det enklare och när vi delar svårigheter utan några som helst krav så är det att våga ifrån bägge håll. Den som vågar släppa in den andre och den andre som vågar vara där och lyssna och kanske bara finnas till.
Att vara den som vågar lyssna handlar om det som en klok person sa till mig, när jag sa att jag pratar mindre och lyssnar mer: ”Härligt! Jag väntade på att orden skulle ta slut någon gång, så att tystnaden har en chans att viska viktiga saker till dig i ditt öra!”
Att våga lyssna, att våga vara där när gråten kommer från den andre, att bara gå bredvid och lyssna med hjärtat och sinnet, att våga avstå att säga en massa saker bara för att jag ska, och att våga ge en kram. Helt enkelt våga vara mig själv. 

"Jag har alltid klarat mig själv så jag det blir så knepigt när du är så nära nu." Det är klart det är knepigt att bryta det mönstret att våga släppa in någon men jag bestämmer själv hur långt in jag vill släppa någon, när och hur. Det är helt upp till mig. Det handlar också om tillit till den andre personen, att den verkligen vågar vara den den säger att den kommer att vara. Att säga; "jag finns här", och sen vara någon annanstans eller välja bort personen som frågar när det är jobbigt, då har jag förlorat ett förtroende på nolltid. Tänker också på föräldrar som lovar sina barn en massa saker, ofta i kompensation för utebliven tid att umgås, och sen kommer med undanflykter, det skapar noll tillit. Samma sak med vänner som säger en sak men gör något annat när det är skarpt läge. 

Våga är ett stort och starkt ord som är kopplat till styrka eller svaghet. Jag vågar! Jag vågar inte! Känslorna inför dom två meningarna blir väldigt tydliga.

Jag vågar. Med de två orden följer nyfikenhet, nervositet, stolthet, självkänsla, bekräftelse, erfarenheter, beundran, ifrågasättande, avundsjuka, upplevelser och vidgade vyer. Också känslan av att blottlägga sig, att bryta ny osäker mark och nya beslut som går emot det gamla.

Jag vågar inte. Med de två orden följer negativt tänkande, ännu mer rädsla, upprepade mönster, mer lögner inför mig själv, avståndstagande mot mina medmänniskor, urgröpt själ, frustration och kanske t o m ilska mot min omgivning, allt för att hålla människor ifrån mig.

Jag vågar inte - jag vill inte - jag är rädd
Jag vågar - jag vill - jag är nyfiken

Att våga handlar till stor del att vara medveten om att det kommer att bli en förändring och den förändringen kommer att visa sig positiv i slutändan. Det kan vara en bit att gå och vägen kan kännas krokig, bristfällig och skakig men när jag lyfter blicken så kan jag se fast mark under fötterna.
Våga lyfta blicken.

När vågade du senast?

Olika för olika

Det går att bygga utifrån frågor

Coacha - att åka från ett ställe till ett annat

Jag fick frågan häromdagen om jag analyserar och betraktar mina medmänniskor utifrån min coachande kunskap. Jag funderade lite på svaret och så sa jag att jag sällan använder mitt coachtänkande när jag är med riktigt nära vänner, det behövs aldrig eftersom vi är på samma nivå. Med mina närmsta vänner är jag bara mig själv och jag känner mig hel och lugn och trygg.
Däremot är jag väldigt inkännande när mina närmsta är låga i sin energi eller har fysiskt ont eller är ledsna. Svårt att dölja för mig om någon av dem mår dåligt.

Jag vet när jag medvetet använder mitt coachkunnande. Oftast blir jag nyfiken på en person som jag hör många andra prata om. Något får människor att vilja prata om en tredje person som är frånvarande rummet och om jag känner personen så är jag försiktig i mina kommentarer men ställer gärna en fråga utifrån coachandet. Sen lämnar jag det.

I helgen som gick så träffade jag på en person som gör mig väldigt nyfiken. En person som jag hört en del om och som aldrig passerar obemärkt i de sammanhang som hon är med i. Ofta lämnar hon personer med taggar i hjärtat utan att ha förstått att det är hon som satt dom där. Hon ser ut att känna sig förfördelad, går omkring i sammanhanget med en energi som är lägre än något jag mött tidigare.
Jag skulle vilja prata med henne om hennes enorma bekräftelsebehov, höra hur det är att lägga så mycket energi på att ta ansvar för andra som hon aldrig blivit tillfrågad om att göra och att under stora delar av dagen känna sig och vara det stora offret.
Det är bara mina funderingar och jag kanske har helt fel och gör henne till något som hon aldrig varit eller vill vara.
Jag har aldrig gått några mil i hennes skor eller levt hennes liv jag går bara på intuition. På min coachkurs fick jag lära mig att intuitionen är en stor och viktig del av coachandet och att när jag har det, vara försiktig med att använda den, eller snarare vårda min intuition.
Min intuition fick mig att utföra en handling som jag fick till mig att göra under dagen och jag tror att den föll i god jord. Vi får se.

Intuition - magkänslan - att våga följa den

Jag skrev i förordet till min bok att jag bara kände att jag behövde skriva den och när jag träffar på den här typen av människor så känns den än viktigare. Jag sätter mig aldrig på några höga hästar, jag går bara på min magkänsla och vågar följa den.

Ordning

Färgernas årstid

Lars Winnerbäck sjunger: "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv" och jag kan humma med en stund och tänka: "Jag får liksom ingen ordning på min känsla inför var jag ska vara och göra i mitt liv".

Den där känslan av någon sorts frustration över att vara på "fel" ställe och göra "fel" saker hänger kvar inom mig. Den gör sig mer påmind när jag har varit ute och rest och det är ju bra på ett sätt eftersom den talar om för mig att jag vill något mer. Annars skulle ju känslan vara att enbart längta hem till jobb och plats.
Jag säger alltid att det är viktigt att längta till något istället för bort från något och jag säger det nu också. Jag vill till något annat som ligger där och pockar på. Jag har det hur bra som helst där jag är just nu och ändå så finns känslan där.
Frågan är om det handlar om mitt inre eller om det handlar om dom yttre omständigheterna?
Än viktigare att leva just idag och göra det som vill just idag och då än viktigare att jag verkligen gör det jag vill. Oj, vad det känns viktigt!

Jag har också många goa känslor inombords och dom trådarna ska jag dra än mer i nu och följa det spåret. Känns som det rätta och fortsätta att vara och önska mig till det allra bästa. När jag är i mina goa känslor så kommer nöjdkänslan och hälsar på med risk för att det där "andra" som jag ägnar mig åt emellanåt blir ännu mer frustration.

Jag ser ett mönster: kontraster  - vad vill jag, som vanligt. Jag ler åt att allt upprepar sig och att jag ser mönstret igen. Ett vacker mönster med några ofärdiga knutar som ska lösas upp och fylla i där mönstret saknar struktur och färg.