Förlåt

När jag träffar dig igen, efter en lång tids frånvaro, så skrattar vi och är glada och berättar vad som har hänt den senaste tiden. Pratar om det som är och det vi upplevt. En positiv närvaro i samtalet.
Både du och jag vet vad vi har gått igenom i vår relation och vi har gjort upp ett par gånger, med varandra, och framför allt har jag gjort upp med mig själv och mina känslor. Det har varit en resa med olika avtagsvägar men jag har alltid tagit mig fram till huvudleden och fortsatt att gå den. Stickspåren har blivit färre och färre och när vi nu samtalar så har dom slutat existera.

Jag har lärt mig att möta människor precis där dom är när jag möter dom. Det spelar ingen roll vad dom varit med eller vad dom gjort tidigare. Varje nytt möte är första gången vi ses eftersom både jag och du har fått nya erfarenheter till det som är vi.
Det är en fantastisk tanke att veta att jag för varje nytt möte blir en ny människa! Jag får ju nya infallsvinklar beroende på vad jag har varit med om och vad du varit med om. Jag är ny och du är ny för varje nytt möte oavsett om vi träffas varje dag.
Därför är det än viktigare för mig att möta dig precis där du är just nu. Det ger mig mer glädje att vara med dig nu än att vara med dig där du var då.

När jag fortsätter att "hålla dig" för den du var då så kommer jag att sitta fast i min utveckling. När jag möter dig just nu och här så kan det bara bli ett bra möte för att vi bägge tar livet för vad det är just nu.
Jag var för en tid sen med om att under ett samtal i förbifarten få veta en ganska omvälvande sak om personen jag pratade med. I en mening så sa hon det precis som om jag visste om det. Först undrade jag om jag hört rätt, tänkte lämna det så men så frågade jag i alla fall och hon konfirmerade. Jag bestämde mig då för att det var helt oviktigt att hänga kvar vid det och vi lät det passera. Det enda vi tog upp var att vi bägge varit med om saker som gör att vi är där vi är idag. Det räckte. Jag ville inget mer veta. Jag frågar henne också alltid hur det är nu och aldrig hur det har varit.
Vi möter varandra där vi är.

Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var jag...


Valborg

Traditionen grundar sig på den hedniska högtid som funnits i Tyskland, men har senare kommit att sammankopplas med kulten av den heliga Valborg, mot häxtro och onda andar, som uppstod efter hennes död år 779. Valborg blev förklarad som helgon den 1 maj (därav förr kallad Valborgsmässan, Walpurgistag), och genom denna omständighet förbands hennes namn med den germanska hedendomens på nämnda dag hållna vårfester, som av den kristna övertron stämplades såsom häxförsamlingar. Särskilt trodde man, att på Valborgsmässonatten red häxorna på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna. För att oskadliggöra spökeriet förde man oväsen och tände eldar på höjderna.

De flesta svenskar firar Valborgsmässoafton men förbinder inte firandet med heliga Valborg. Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden.
(Wikipedia)

Kristendomen har tagit en hednisk högtid och gjort den till sin.... igen.... Inget fel alls, bara intressant.... i min värld......

Morgon

Startar den här dagen på ett lite annorlunda sätt och när allt är fixat så känner att det finns ett lugn i tidiga morgnar precis som i sena nätter. En period i mitt liv så satt jag uppe sent på nätterna och vet att jag då mådde gott i det. Där hittade jag också lugnet. Dom flesta sov, jag kunde vara ensam med mina tankar och få ljud som pockar på min uppmärksamhet.
Idag ser livet lite annorlunda ut och min dygnsrytm har gått till att bli lite mer "normalt", lägga mig hyfsat tidigt och gå upp i någorlunda tid för att ha det mesta kvar av dagen. Jag kan t o m uppskatta en tidig morgon där jag i lugn och ro får komma igång.

Jag är ingen "tidsmänniska". Och jag vet att när jag fortsätter att säga det så kommer det att fortsätta att vara så tills det blir något annat. (Vet att jag använder den mening ganska ofta och den är bra för den säger mig att allt är ok) Förr så älskade jag min almanacka. Den var liksom mitt liv fylld med tider som skulle passas och tiderna styrde upp mig och gjorde mig viktig. Idag är den en praktisk och bra sak att ha där jag skriver in dom saker jag behöver komma ihåg. Inget mer. En tidshållare.
Nästan alla mina dagar innehåller någon form av tidspassning och det blir som att kroppen ställer in sig på att ha känslan av "evig rast" fram till tiden som ska passas. Det framkallar någon form av stresskänsla i min mage och jag har lite svårt att slappna av.
Dom dagar jag har mycket att göra är nästan lättare för där behöver jag planera minutsiöst för att få ihop dagen, medan dagarna där jag kanske har en tid att passa blir en lång väntan. Den väntan gör att jag faller utanför att leva i nuet.
Jag blir bättre och bättre på släppa rastkänslan och försätter tanken till att vara här, veta att jag ska iväg och fram till dess göra det som känns bäst.

Dom dagar när jag kan ägna mig åt att sitta i naturen och studera det naturliga livet och skippa allt vad klocka heter är ljuvliga. Fåglar, fjärilar, humlor, flugor, rådjur.vNär jag kan sitta och skriva och skriva och helt lämna tiden bakom mig. När jag tar tag i min målarpensel och koncentrerar mig på att få det bra som möjligt så att jag är nöjd och tillfreds, då finns ingen tid.

Jag hittar en blogg där någon skrivit följande;
Du skall ta en mugg med kaffe som står på bordet. Du vet redan hur du skall göra eftersom du planerat förloppet i förväg (framtid). Och innan du ens hunnit röra din arm en millimeter är en del av rörelsen redan dåtid, något som ”har hänt”. I framtiden vet du redan när du skall stanna armen och ta tag i koppen. Att du ser hela rörelsen beror på att vi människor är bra på att sätta ihop dåtid/nutid/framtid till något som känns som nutid. Nutid är alldeles för kort för att vi skall hinna uppleva något i den, därför gör vi nästan allt 99.9999999999999999% i dåtid och framtid.

Tid... en illusion? Tankar.... en illusion? Att leva... en illusion? För hur kan jag veta att jag existerar....?

Social

Det sägs att vi människor är skapade för att leva i tvåsamhet och att vi behöver finnas med i sociala sammanhang för att må bra.
Det finns människor som varje dag söker olika sammanhang att vara i och det för att känna tillhörighet. Det finns dom som aldrig umgås med någon och blir kallade "enstöringar". Det finns dom som aldrig klarar av att vara ensamma för när dom är det så får dom panik. Det finns dom som älskar självvald ensamhet och ser det som en laddningsstation för att sen kunna vara social.
Att vara s o c i a l.......

Social kompetens handlar om en individs förmåga (kompetens) att samspela med andra individer, företrädesvis med andra personer. Att fungera väl i olika sociala situationer och olika sociala grupper handlar om att i balans kunna samverka med andra individer på ett sätt som dels innebär att man fortsätter upprätthålla en god kommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten eller värdegrunden. (Wikipedia)

Alltså handlar att vara social om att kunna konsten att anpassa sig efter situationen och sammanhanget. An-passa...Passa in...
Återigen har "Någon" skapat normer för vad det är att vara social och att kunna anpassa sig. Den där "Någon" skulle jag vilja prata med. När jag anpassar mig så ska jag följa spelets regler, ha fingertoppskänsla för vad som är rätt och fel, synas och höras lagom mycket och säga rätt saker vid rätt tidpunkt till rätt person. Jag säger; usch, vad tråkigt!
Jag blir en i den gråa massan som toppstyrs utan att veta vem det är som toppstyr. Det är sådana gånger som det verkligen börjar klia i kroppen på mig och jag vill göra helt tvärtemot och gå emot strömmen. Gärna "störa" sammanhanget med lite finess.
Det som inträffar då är att fokus flyttas från den osynlige ledarens regler och mina blir det som gäller. Ordningen är störd och stannar jag kvar i rummet så kommer samtalet att handla om mig och mina regler och går jag därifrån så inträffar samma sak.

Jag har lätt att vara social i stora jobbsammanhang för då har jag tagit på mig jobbmasken. Jag är en person som helst avstår att gå på mingelparty och ännu mindre gå på partyn för att "knyta kontakter". Jag har en god vän som fullkomligt älskar sådana partyn och han är grym på att dra till sig nya bekantskaper. Jag brukar säga att han får göra det, han som är bäst på det.
Jag trivs bäst i små sammanhang med ett fåtal personer, oftast allra bäst med enbart min kärlek för då kan jag verkligen vara precis som jag är.

Jag tror det är där skon klämmer; jag är sällan mig själv helt och hållet i större sociala sammanhang och jag tycker det är jobbigt att "spela teater". Jag vill alltid vara mig själv, utifrån och in och inifrån och ut.
Och där jag är det bäst, där vill jag vara.
Släppa fjärilen fri, den som fladdrar frenetiskt med vingarna innanför dom kupade stängda händerna.

Långfredag

En värld utan religioner, hur skulle den se ut?

Det är långfredag och dom kristna traditionerna pockar på uppmärksamhet, människor går i kyrkan och talar om lidandet, offret, att bli övergiven och föraktad. Återigen har ett år passerat och den kristna delen av världen upprepar samma sak som man gjort under dom senaste 2000 åren. Varje år så korsfäst Jesus, varje år så uppstår han från de döda, varje år gör han sin himmelsfärd, varje år föds han osv. Allt firas på samma sätt år från år från år..... Jag undrar var utvecklingen är? När kommer uppdateringen av den kristna tron? Hur utvecklas människor i sin kristna tro när allt handlar om samma sak om och om igen...?

Jag vet väldigt lite om andra religioner och funderar då självklart utifrån det som jag själv kommer ifrån, kristendomen. Ja, jag har bytt livsåskådning efter att under alla år ha varit en person som levt i och efter dom kristna värderingarna. Uppvuxen i Missionsförbundet, hade en mycket aktiv period i pingströrelsen för att sen mer gå till att vara en aktiv medlem av Svenska kyrkan. Min barndom präglad av kristendom. Mycket gott har kommit ur det både socialt och musikaliskt och det är jag tacksam för.
Idag tittar jag på det kristna livsvalet på ett helt annat sätt och ser andra saker som jag tar avstånd ifrån. Det har i sin tur medfört samtal både högt och lågt dom senaste åren och, helt ärligt, så är det först nu som jag egentligen skulle kunna göra valet att bli en kristen eller avstå. I min värld så behövs det livserfarenheter för att kunna ta ställning till en religion och tanken att införa religionen i barns liv är ju både på gott och ont.
Ta t ex konfirmationen; när jag var 14 år så lät jag konfirmera mig, konfirmera min kristna tro, men vad visste jag då?? Det är ju först nu som jag kan ta ställning. Samma sak med barndop, varför? All heder åt min älskade mor för att hon enbart lät barnvälsigna mig just för att jag skulle få ta ställning själv när jag blev mer vuxen. Att jag sen inget annat visste just då är helt ok och det var vad det var just då och mina tankar idag kan jag enbart föra vidare och sen får vi se vad framtiden har att erbjuda.

En person sa till mig; "vi kan enbart leva i frihet om vi har regler att följa". En religion är uppbyggd av regler, så alltså är jag fri när jag följer dom reglerna? Vad händer när jag avstår att följa dom? Jag som, just nu, låter bli att följa en religion är jag ofri?
Jag som just nu känner mig friare än någonsin. Behöver vi människor regler att hålla oss till för att orka leva? Blir det för stort för oss att ha alla möjligheter alltid? Skönt att någon annan bestämmer?

Långfredag.... Korset, det mest vidriga avrättningsverktyget, har blivit en symbol för kärleken inom den kristna tron, hur gick tankarna där? Att bära ett tungt kors runt sin hals som ett smycke? Lätt, enkelt, kärlek?
"Min Gud varför har du övergivit mig?" Att bli övergiven är en av dom allra tyngsta känslor en människa kan bära, väger verkligen "Kristus är sannerligen uppstånden från de döda, hallelujah" upp den känslan?

En värld utan religioner.......?

Flyta

Jag har använt mina muskler och känner att kroppen fått jobba på ett skönt sätt. Vattnet har hjälpt mig att kunna fokusera på alla mina rörelser och min tunga kropp blir lätt att förflytta i det varma vattnet. Pulsen är fortfarande lite hög och det är tid att låta kroppens muskler få vila, alla muskler från lungor och hjärta till armarna.
Musiken tar mig med till en lugn och stilla plats och jag sluter mina ögon.

Jag ligger fortfarande i vattnet och har stöd för huvudet vid kanten av bassängen. Jag bestämmer mig för att helt slappna av och låta hela min kropp vila på och i vattnet och det är min nacke som är stödet. Ett stöd som känns bekvämt.
Jag letar efter den perfekta balansen för att kunna flyta och jag anstränger mig och stabiliserar upp kroppen med att vifta lite med händerna eller sätta ner en fot på botten. Den där riktiga avslappning är fortfarande långt bort.
Då bestämmer jag mig för att helt lita till vattnets förmåga att ta hand om min kropp. Jag släpper allt vad "försöka" heter, låter mitt sinne fokusera på den plats musiken tagit mig till och tillåter mig att helt lita på att jag kan flyta.
Och helt plötsligt flyter jag och är helt avslappnad. Kroppen blir ett med vattnet och under ett par långa sekunder så upplever jag det där "flowet" som jag tidigare varit med om under ett par korta ögonblick.
Jag litar på att jag kommer att flyta och slappnar av i den tanken och då fungerar det. En oerhört underbar frihetskänsla.

Allt det som mitt liv är idag handlar också om tillit, att våga släppa tankarna och falla och sväva fritt i visshet om att fungerar.
Att kunna hitta samma känsla på land som den i vattnet under dygnets alla timmar, att vilja gå till den känslan hela tiden.
Och vad är egentligen alternativet? Jag upplever ju den bästa känslan.
I min relation är känslan också där, jag kan släppa och falla fritt i den kravlösa kärleken och alltid veta att den håller för allt. En starkt tvinnad tråd av förtroende, tillit och ärlighet.

.... och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar tvinna trådar
till en tross mellan oss så vi når varandra...
Orden är hämtade ur en Ted Gärdestads sånger och handlar om den stora sorgens famn men den kommer till mig när jag tänker på det här med att flyta och känna tillit, att tvinna trådar till en tross mellan oss så vi når varandra och när vi har nått varandra så släpper vi aldrig taget. Och att släppa fotfästet för en stund och känna att jag har en hand runt min handled som med styrka lyfter mig uppåt gör att jag vågar "falla". Steget till att släppa marken är stort men när jag väl tar det så finns bara trygghet.

Jag faller fritt och känslan är att jag flyter....