Illa...? Nej :-)

Varför väljer vi människor att leva i det som gör oss illa...? Jag gör det själv ibland och jag ger mig ju själv en hel del svar på frågan och dom är ganska tuffa att säga samtidigt som det enbart är vad det är:
Jag orkar inte just nu / andra är bättre än jag och fixar det lättare / Jag har inte tid just nu / Känns tryggare i det här som jag är i nu för jag vet inte vad som kommer på andra sidan och det som jag inte vet något om är lite otäckt / jag kommer att behöva ändra på fler saker när jag väl tar tag i det här / det är ok som det är just nu för jag känner mig trygg här i den här känslan och kan hantera den / vilken dag som helst ska jag ta tag i det....
Ständiga undanflykter som gör att jag fortsätter att fly och lägga det på och i framtiden, den, som jag faktiskt är helt ovetande om och den kanske aldrig ens kommer...

Jag fick ett mail ifrån en vän som jag har kontakt med via mail och den möten under dom senaste åren och han skriver så här:

Under min första, stapplande tid i "Lisas värld", då jag tog mod till mig och skickade lite funderande, hel- och halvlarviga mail, dröjde det inte länge förrän det kom tillbaka uppskattande mail. Eftersom jag alltid är ärlig så måste jag säga att jag efter ett tag började tvivla på äktheten bakom alla snälla ord och plusvärden som kom emot mig. Vem var jag? En droppe i det brusande, mäktiga människohav som omger dig...
Men nu, när jag tror att jag lärt känna dig, är jag övertygad om ärligheten och äktheten. :-) Det är imponerande och det värmer i hjärtat.

Orden värmer förstås samtidigt som tanken tar mig vidare och jag känner lite sorg över att vi människor ifrågasätter det goda, kärleken och vänligheten och att det skulle vara något pålagt och insmilande och falskt.... Det är som att det är mer ok att tro på människor som är sura, egoistiska och otrevliga för det är så människor är mest...
En gammal sångtext kommer till mig och jag letar upp den på youtube och blir nostalgisk.... Jag minns när den kom och jag minns också att jag då aldrig riktigt tyckte om den men nu, många år och erfarenheter senare, så sitter texten precis där den ska; i hjärtat och jag förstår innebörden...

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Om alla kunde tala samma språk
Om alla skulle vandra samma stråk
Mot ett gemensamt mål
Vid horisontens rand
Jag ser ett land
Där varje man och kvinna är fri
Vilken värld det ska bli

En värld där alla människor varje dag
Omsluts av en vänlig famn
Där människor på hopplöshetens hav
Kan finna en tryggad hamn

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nå'n gång, nå'nstans
En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Som du och jag får leva i
Vilken värld det ska bli

En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli
(Per-Erik Hallin)

Jag både tror och vet att den här världen finns redan nu bara vi väljer att se att den är högst närvarande. Den finns inom oss alla och vi kan välja att plocka fram den precis just nu och leva i kärlek och harmoni. Jag har slutat vara rädd och faller fritt i känslan av att det kan enbart bli bra när jag följer mitt hjärta

Att våga

Det är stor skillnad på tankefrågan "Vad skulle hända om...?" och "Vad händer när...?"
I tanken "Vad skulle hända om" ligger en känsla av att låta tanken leka fritt och låta fantasin flöda och sen låta det förbli en tanke, en god och lekfull känsla om hur det skulle kunna vara... Jag tror vi oftast tänker en önsketanke med ett "om" i och låter det förbli ett "om"...

I tanken och framför allt känslan "Vad händer när" så ligger en förhoppning om att verkligen få uppleva det som jag visualiserar "när" det väl händer. I den tanken ligger det mycket förhoppning, förtjusning, glädje, positiv känsla och energi och det handlar om att våga tänka "när det händer"...
Känns som att vi ibland backar på att våga tänka vad det är vi vill för det är lite otäckt att veta att jag verkligen kan få det jag önskar och därför går till "om" istället.
I min värld så använder jag "när" så ofta jag kan och kommer "om" upp så är jag medveten och byter min tanke till "när"...
Tänker också att ordet "när" också betyder att föda något, att ge något näring och när jag ger "när" näring så kommer det att bli mitt absoluta fokus och kommer snabbare än jag ens kan tänka mig...

Det handlar om att våga...

Funderar en hel del över vad det är som gör att jag just nu längtar efter allt annat än att lägga allt mitt fokus på att jobba och jag hittar fler och fler tankar att bolla med och det känns bra. Och i det goda samtalet med min kärlek så kommer jag ännu längre och vågar låta mina "sanningar" landa mjukt i mitt inre... Ingen sorg eller något mörkt över vad som varit och inte varit utan det blir mer en förklaring, en lättnad och en gott steg mot än ännu större känsla av att vara hel...

Det handlar om att våga...

Ljuset

Det är tidig morgon om min kärlek har för en liten stund sen sagt hejdå och åkt till jobbet. Vanligtvis så brukar jag somna om men idag är det annorlunda.... Det kändes direkt när han åkte att jag redan längtar efter honom och jag tar in och inser att min kärlek till honom växer för varje gång vi är isär och att min önskan att kunna dela mer vaken tid med honom är stor. Jag vet att allt är som det ska just nu men ibland undrar jag hur länge det ska vara "just nu" och det tänkt med glimten i tanken.... Mitt nu är ju allt jag har...

Jag älskar ljuset! Jag njuter av allt som har med ljus av olika slag att göra allt från det yttre till det inre ljuset... Och jag tycker om mörkret också och jag har kommit på varför; för att jag då får använda ljuset :-) Jag kan använda lite eller mycket ljus och mörkret viker alltid undan... mina ögon dras till ljuset, mitt hjärta och mina känslor dras till ljuset, min energi badar i ljus och jag ser och känner att ljuset är kärleken och kärleken är ljuset. "Vi är världens ljus", vilken enorm kraft och tillförsikt i att veta att vi människor är världens ljus! Måtte vi släppa fram det och lysa och lysa i evigheters evigheter och lägga det mörka, dystra, tunga och jobbiga vid sidan om... Mörkret kommer alltid att finnas och min önskan är att vi alla kommer att välja att tända ljuset för...
Jag nynnar på sången "Ljuset lyser i mörkret, mörkret har inte fått makt därmed...." Vilket kraft i det!

I lördags så fick jag uppleva att samtala med en präst i svenska kyrkan inför publik och det vi samtalade om var våra likheter i tankar och känslor mellan kristendom och det jag numer sätter som ledstjärna nummer ett i mitt filosoferande och allt i ljusets tecken. Öppenheten emellan oss var så tydlig och vi gav av oss bägge utifrån våra tankar. Jag har ingen aning om var och hos vem våra ord landade eller förkastades och det spelar mindre roll för dom minuterna tillsammans med publik, musiker och oss själva var i ljusets tecken och när vi är i ljuset kan inget mörker råda...

Jag kan gråta över att människor väljer det mörka, och då menar jag det mörker som är kopplat till det tunga, negativa, jobbiga, frustrerande och energilösa, och skickar så mycket längtan till universum om att vi, det mänskliga släktet, ska inse att vi alla vill leva i ljuset och jag vet att mina önskningar hörsammas och jag vet också att människor väljer sina egna vägar att gå.
Jag kan bara fortsätta att leva i ljuset tillsammans med människor som också väljer ljuset... en flammande låga tar makten över mörkret och tusentals flammande lågor har ännu större makt över mörkret...

Och det största ljuset av alla, mitt eget inre, tillsammans med urkraften och energin solen, det kan ju enbart bli till det bästa ljuset...

Jag är ett ljus och det för att jag lyser som den jag innerst inne är och jag vågar och vill låta min låga lysa för andra...

Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus på deras stig;
En tid, ett ljus i deras liv.
(Björn Afzelius)

Den rena naturen

Jag har varit ute i den ljuvliga naturen dom två senaste dagarna och insett hur mycket jag längtar efter att ständigt kunna vara i den från morgon till kväll. Att kunna gå ut på morgonen, sommar som vinter och ta in ny härlig luft och doft, att varje kväll gå en liten runda i det öppna landskapet för att sen somna in och sova en skön sömn och att varje dag få stå mitt i naturen och tacka för att jag får vara just där.

Träden, blommorna, stenarna, havet, djuren, insekter och allt annat som hör naturen till tar emot med helt öppna armar... Dom finns där i sina vackraste och sannaste "jag" och låter mig vara precis som den jag är och när jag möter upp med ett fritt och öppet sinne så blir vi ett. Jag kan höra hur träden talar till mig, hur humlorna viskar, hur blommorna kittlar min näsa och hur stenar och vatten känns. Ingen ber mig gå därifrån, ingen gör mig illa och jag tänker att här finns den sanna energin, den energin som jag vill leva i och som ständig kommer att vara ny, öppen och ärlig.
Naturen ljuger aldrig... naturen behöver aldrig luras för att sätta sig själv i bättre dager, nej den finns där i sin stora ärlighet och tar emot mig.

Jag kan känna att den gråter när vi våldför oss på den och det gäller allt ifrån att bryta kvistar på ett okänsligt sätt till att skövla med maskiner och enbart lämna rötter kvar... Växterna är lika mycket energi som vi människor och när vi sliter sönder och förstör så mår vi dåligt och har ont precis som växter och djur och det oavsett storlek och form....

Jag tror att vi är ämnade att leva i ett med naturen och mänskligheten har gjort det under väldigt lång tid och det finns fortfarande människor som har förstått grejen med att vara ett i energin och som lever i, med och av naturen och jag kan bara säga ett stort grattis till dom människorna för deras insikt och deras ärliga och rena livsval.

Jag såg filmen "Avatar" häromdagen och den fick mig att ännu mer bli övertygad om att naturen är en sån enorm kraft och att jag som människa vill buga mig inför dess enorma storhet, ödmjukhet, godhet och styrka.
Naturen dömer ingen utan välkomnar med öppet hjärta oss alla.... Ett föredöme ur många perspektiv....

Insikt

Min vän, sen länge tillbaka, ber mig förklara varför jag gjorde som jag gjorde vid ett visst tillfälle och jag tänker efter innan jag svarar. Det slår mig att hade hade jag avstått från att tala om för henne att jag gjorde det av kärlek, sett ur min synvinkel, så hade frågan ifrån henne aldrig kommit upp... Nu är frågan där och jag svarar utifrån min tanke, känsla och kärlek, utifrån mitt perspektiv just nu... Jag har ändrat filosofi och ser saker från en annan synvinkel nu vilket gör att mitt svar blir något annat än vad som kanske förväntades... Mitt svar är enbart vad det är för mig just idag, just med det som är jag idag, just bara vad det är; ett svar från en människa till en annan... Oh jag ser att det blir ett svar från en människa som bytt livsinställning till en människa som går kvar på samma livstinställningsväg som vi tidigare delade och det är klart att det uppstår frågetecken....

Finns det någon som kan säga vad som är rätt eller fel sätt att agera i en viss situation? Jag tänker att vi alla behöver fundera på var vi befinner oss rent vibrationsmässigt och när jag känner att jag befinner mig någon annanstans i vibration än den personen jag pratar med så blir det ju ett naturligt glapp, våra vägar möts inte just då....

Varför är rädslan så stor att inse att man kanske har gått skilda vägar och att våra vägar just nu inte ens är parallella för en period? Vi är där vi är i våra liv och vi är i ständig förändring och jag säger det igen; jag kan aldrig döma någon och framför allt inte mig själv för mina vägval, jag vill vara glad och känna frid över mina vägval och i det kommer det in människor som vill gå med mig en stund, ett tag eller ett helt liv och på samma sätt följer jag andra en stund, ett tag eller ett helt liv...

Jag kommer till den där insikten där jag varit tidigare och nosat, att jag ska avstå från att prata så mycket och engagera mig där jag märker att det jag vill säga inte landar.... Jag kommer mer och mer att gå på känslan inför en människa om det går att samtala på lika villkor...

Den insikten behövde jag hjälp att komma till och fick den genom klokskapens väg, genom ord från ett öppet hjärta