Min plats

Magisk soluppgång

Dags att vända hemåt efter en väldigt skön vecka här på Rhodos. Sitter på balkongen i den tidiga morgonen och ser ur solen tar nya tag och vill upp och bjuda på värme och ljus.
Har under veckan flera gånger tänkt att så här går det ju också att leva, precis som det går att leva som jag gör på min plats på jorden. Dom flesta av oss har en "plats" som vi kallar vår egen. Sen kan man kalla det ett hem eller vad man vill.

Jag får ju ofta frågan; var bor du? Jag svarar med ett land, ett ortsnamn eller en gatuadress, och det för att personen jag pratar med ska kunna placera mig. Placera - place - plats.
Jag kan byta plats hur många gånger som helst i livet och var jag än bestämmer mig för att ha mina saker, för det är väl det det handlar om, så blir det min plats. Sången säger; "Wherever I leave my hat, that is my home".

Jag kan känna mig hemma här också, för jag har en egen lägenhet på hotellet, en plats som är min. Jag har nyckel hit, ingen annan får komma in förrän jag säger till. Det är min privata sfär. Min plats, min trygghet. En stängd dörr blir en trygghet. Konstigt egentligen. En stängd dörr blir en trygghet.
Vad händer när jag slarvat bort nyckeln? Hur känns det när någon gör inbrott och är bland mina saker utan att jag gett tillåtelse till det?
Att bjuda in är alltid trevligt men att ha objudna gäster? En objuden gäst kan ju en annan gång bli en inbjuden gäst.

I internetvärlden är så det så enkelt att göra besök "hemma" hos andra människor. Jag kan kliva rakt in i någon annan persons privatliv genom att läsa deras bloggar, surfa runt på deras hemsidor, titta i deras fotoalbum och kommentera deras liv. Vi väljer ju oftast själva hur mycket som ska ut på nätet och nu när jag tänker på det så blir mitt privatliv mindre och mindre. Tryggheten där finns i att veta att jag själv bestämmer hur mycket jag vill släppa iväg.
Att folk sen tror att dom känner mig, det är upp till dom. Ingen känner mig mer än jag vill att dom ska känna mig. Och ingen känner mig bättre än jag själv eftersom jag umgås med mig själv 24 timmar om dygnet.

Så valet ligger återigen hos mig, som med allt annat; Var vill jag lägg min hatt? Och hur länge den här gången?

Barn

Ett barn är ett barn är ett barn

Jag har aldrig fått några barn. Jag vill säga "fick aldrig" för det är en gåva att få ett barn, det är inget man skaffar sig. Av olika anledningar så blev det inga barn och nu har åren blivit för många för att jag ska ge mig in ett sådant projekt.

Jag har förlikat mig med att det är så det är tänkt för min del men ibland ploppar det upp tankar runt barn. Många av dom jag känner har nu vuxna barn och det är barnbarn på ingång, något jag aldrig heller kommer att få uppleva. Det bara är så rent logiskt.

Jag var på en offentlig tillställning häromkvällen och den kvinnliga artisten visade stolt upp sin gravida mage och fick stora applåder. Två andra personer i sammanhanget var nyblivna föräldrar vilket också premierades med en stor applåd och ett av barnen får stort fokus och får applåder och skratt. 

Fascinerande att det är så stort att få barn att det till och med är värt offentliga applåder. 

Det blir ju också att jag väljer umgänge utifrån min livssituation och jag blir också bortvald i och med att jag är utan egna barn. Lika söker lika så är det och det är helt naturligt. 

Att vara barnlös är inget man pratar högt om, man ska liksom bara "ha" barn annars är det något fel. Ingen pratar om det idag, det sopas under mattan. Jag minns en kvinna som jag för många år sen gjorde en intervju med, hon berättade att hon ansågs som väldigt konstig och udda i det lilla samhälle hon levde i, t o m utstött, eftersom något var "fel" på henne som var barnlös.

Ibland får jag känslan av att jag upplevs som mindre "kvinna" eftersom jag är utan barn, jag är inte komplett och något är fel och skulle jag, någon högre makt förbjude, välja bort barn då är det än värre. Då är jag en hemsk människa. Jag går utanför normer som någon satt upp och det är socialt otäckt för då behöver människor förhålla sig till en ny situation, en det kan vara lätt att trampa någon på tårna i.

Så då låter vi hellre bli om att prata om det. Jag tror faktiskt att jag enbart fått frågan en gång varför jag är barnlös. En gång. Känns som att det är lika tabu som att prata om sitt sexliv.

Jag hör människor som berättar om många års kämpande för att få barn. När dom till slut får barn på det ena eller andra sättet så är det som känslan att: "Där satt den!" Nu blir allt bra och livet perfekt. Ungefär som när man nått sin målvikt och tror att livet nu blir frid och fröjd. 

Att sen säga att man har problem med sitt barn avslöjar ju för allmänheten att man är en dålig förälder, gubevars. Ingen får säga att dom är trötta på sina barn, ingen får säga att dom har problem med sina barn, ingen får säga något ofördelaktigt om sina barn överhuvudtaget för då är du en dålig förälder. Har normen bestämt.
Jag har tidigare sågat Jantelagen jäms fotknölarna och gör det nu också med normen.

I sammanhang där man är tillsammans med människor man aldrig träffat, t ex ett bröllop eller liknande så kommer konversationen snart att handla om barn och barnbarn. Högt, lågt, vitt, brett, glatt, ledset, tacksamt, förbannat, skämsigt, lyckligt osv. Det pratas barn och jag har inget att tillföra. Jag kan inget säga, eftersom jag bara har ringa erfarenheter av att "ha" barn, så jag lyssnar och lyssnar och mer ofta än sällan tänker jag; vem är du när dina barn flyttar hemifrån? Vem är du utan dina barnbarn?
Så många som jag lyssnar till som lever genom sina barn och barnbarn.

Jag tänker att det blir två helt olika sätt att ta sig an livet om man får barn eller inte. Massor av olika prioriteringar till exempel. Olika livsfilosofier, olika värderingar, olika ja, allt egentligen. 

Jag har ingen som ärver mig, ingen som för min kvinnliga gensida av släkten vidare vilket kanske spelar mindre roll i den här världen och jag får ju aldrig heller se hur det går i framtiden. 

Det är däremot underbart att ha ett syskonbarn och det är bonus i livet och gott för familjen i övrigt.

Jag är också bonusmamma och det känns bra och jag tror att jag funkar bra som det så jag har barn på nära håll och har alltid haft det.

Hos mig finns ingen som helst bitterhet över att jag aldrig fick barn och jag har sörjt, förlikat mig med tanken och gått vidare.

Hon är inget substitut för ett barn, Medea,  men tillsammans med sin hjärte-syster Cindy som lämnat oss, är hon världens finaste lilla nos och jag tar gärna emot offentliga applåder för henne också. Det är hon värd! 

Blod tjockare än vatten?

Väljer jag mitt blod? 

"Blod är tjockare än vatten"
Rent densitetsmässigt är blod tjockare än vatten och helt nödvändigt för att vi ska kunna leva. Från hjärtat till lungorna för syresättning, tillbaka till hjärtat och sen ut till kroppens alla vävnader. Utan blod inget liv.
"Blod är tjockare än vatten" - släkten går alltid först när det kommer till att försvara, bevara, prioritera och bistå.

Vatten är nödvändigt för allt levande. Utan vatten - inget liv. Kroppen behöver vattnet för att ta sig vidare som kropp och vi törstar ständigt när vätskenivån är för låg. Vi kan törsta ihjäl.
"Blod är tjockare än vatten" - alla personer i mitt nätverk utanför släkten får stå tillbaka när det väl gäller. Då går släkten först.

Eller?!

Den viktigaste driften hos människan är att fortplanta sig, det går före t o m mat och sömn. Den näst viktigaste blir väl då att se till att min avkomma lever vidare för annars så är ju fortplantningen meningslös. Alltså ser vi alltid till att vår släkt prioriteras när något inträffar och vi gör allt för att rädda vårt blod.

Jag kan uppleva att vi här i Sverige, i många fall, har en annorlunda syn på släkten än i andra sydligare länder. Där lever man i släktboenden, tar hand om sina gamla hemma, låter dom bo i någon av barnens hem och alla värnar om alla i sin släkt oavsett hur svaga släktbanden än är.
Här känner jag flera stycken som vänt sina släktingar ryggen eller som helt enkelt aldrig umgås.
Jag kan gå till mig själv; jag träffar väldigt sällan mina kusiner, nästan aldrig. Sen morfar, mormor, farmor och farfar flyttade vidare så träffas vi nästan aldrig. Visserligen bor flera av dom utomlands och faktum är att det är dem jag träffar oftast. Om nu ordet oftast går att använda i det här sammanhanget.
En del av mina kusinbarn har jag aldrig ens träffat, dom på min mammas sida.
De närmaste jag träffar är min bror, mamma, pappa och någon av mina mostrar emellanåt. Min faster pratar jag någon gång med i telefon.
Genom Facebook så har jag kontakt med ett en av mina kusiner och det är allt.

Väljer jag vatten?
(Bilden tagen av Fia Andersson)

Min kropp skriker efter vatten när den törstar och det blir prioritet att se till att den får det den behöver. I värmen med fysisk aktivitet så vill den ha massor av uppmärksamhet och vätskebalansen sjunker snabbt och om jag låter bli att ge kroppen vatten så strejkar den. Den skulle helt sluta fungera om jag helt avstod att ge den vatten. Ingen annan vätska än just rent vatten är vad den behöver. Jag kan försöka "lugna" den med läsk, mjölk, kaffe, the och andra vätskor men den blir aldrig nöjd av det. Vatten! Utan vatten ingen fungerande kropp eller knopp. Jag klarar mig utan mat men utan vatten så kan jag hälsa hem.
Jag umgås med vatten varenda dag och var jag tvungen att välja något att ta med mig om jag skulle till exempel blir tvångsförflyttad till en öde ö så vore det vatten, inte en släkting.

Nära vänner = vatten?

Nära släktingar, säger vi, finns alltid där, vilket i mitt fall är sant. Så också mina vänner, jag kallar dom "mitt vatten". De vänner som jag håller nära finns där. Precis som min bror, mamma och pappa. Skulle något inträffa så finns endera part där.

Så om jag skulle vara tvungen att välja; en släkting eller vatten? Vad skulle du välja? Dig själv?

Tanken går till boken "Sofis val.

Träningspass

Idag kom jag på det; det är frågan om ett träningspass! Ett träningspass är ju till för att stärka, lyfta, vidareutveckla och välja en bra väg. Precis så känns det, dock utan den fysiska ansträngningen. 

Jag älskar att träna! Ibland har jag långt till att komma iväg men när jag väl är där så tycker jag det är så kul! Att få ta ut mig till max. Idag t ex så var det träningspass på resorten och jag tror aldrig jag svettats så mycket och varit så slut. Samtidigt så kände jag att jag faktiskt orkade jogga lite, och det ju för att jag tränat tidigare. 

Ju mer jag tränar, ju bättre blir det! En utmaning. En känsla av att allt är möjligt. Och för varje gång jag tränar så blir jag lite starkare och får lite bättre kondition. 

Det har kommit till saker i livet som gör att jag verkligen få möjlighet till att träna mig på att fokusera på rätt saker, önska hur jag vill att det ska vara, släppa tanken på att det kan bli besvärligt, låta bli att tänka h u r och helt lita till magkänslan. Det är klart att universum skickat mig ett träningspass! 

Jag vill gladeligen ta del av det och lära mig mer, bli starkare i min övertygelse att min känsla är rätt att Lagen om Attraktion är stark - det jag skickar ut får jag tillbaka.

Den kristna tron säger att Gud utsätter människan för prövningar, undrar om det också var tänkt som träningspass?? Tränningspass för att välja rätt väg för den enskilda människan. 

Prövning - träningspass. Jag föredrar träningspass eftersom det är stärkande och uppbyggligt medan en prövning kan vara mycket knäckande både mentalt och fysiskt

Har precis läst ut Morgan Allings biografi om sin barndom och han har verkligen gått igenom ett "träningspass" i och med sin barndom. Se var och vad han är idag. Han säger själv att han hade aldrig blivit det han är utan sin barndom även om den var mycket tuff. Vet att han övade massor när han väl bestämt sig för något, tränade i timtal, träningspass på träningspass. Han gick stärkt ur sin träning och nådde sina drömmar. Mycket coolt! 

Nu vill jag träna på det som är förelagt mig, ja, verkligen träna så att kroppen, huvudet och anden snart går på autopilot utan gps.

Träningspass för kropp, knopp och ande

Nu i kväll så hittade min kärlek till en av Rhodos stad mysigaste restauranger där tidigare gäster sagt att Pinocchios pappa Gepetto driver stället. En liten taverna där maten lagas med kärlek till råvarorna och gästerna. "Gepetto" själv hälsade oss välkomna och var hur charmig som helst, fantastiskt mysig och varm stämning och vi kände oss så välkomna. Maten var också mycket god, enkel och rakt på och god!

Fantastisk olivolja i vackra kraffer

Lille Pinocchio bor på Taverna Kostas

Kostas själv! Lik Gepetto, Pinocchios pappa

En dörr

Jag har haft min första bokrelease och det var en märklig och fantastisk känsla. Jag har stått på scenen i över 30 år och gjort både det ena och det andra men nervositeten inför i fredags var något annat. Jag har framfört andras musik och texter med lite naturligt avstånd. Den här gången handlade den enbart om mig och mina tankar. En spännande känsla. 

Jag är så tacksam över alla som kom och delade min kväll och den kommer för alltid att finnas kvar i mitt minne. 

Kulturnatten var också riktigt mysig. Mitt i regnet och höstkylan så fylldes växthuset i Gubbens Trädgård och det blev en fin stund tillsammans med Fredrik Törnvall som så begåvat och ljuvligt spelade på sin gitarr. 

Min kärlek har varit så fantastiskt tålmodig i hela den här processen och nu har vi tagit oss iväg till Grekland för att fira vår vigsel. Jag är så tacksam över honom och hans kravlösa kärlek. 

Sunwing i Kalithéa, Rhodos

Jag har mest mött kärlek den senaste tiden men också en annan energi. Den dyker upp ibland och är väldigt ifrågasättande och påstridig om att jag har sagt saker, inte sagt saker, undanhållit fakta och låtit bli att inkludera vederbörande i olika händelser. En märklig energi som jag har svårt att se var den kommer ifrån för något hände på vägen. Från att ha varit en  ljus, ärlig, omtänksam och kärleksfull energi till misstänksamhet, svarta ögon, negativ energi och ett hjärta som är på utflykt. Eller är det så att det är jag som har ändrat mig? Jag har satt på mig nya glasögon, fått tydligare syn, ser färgskiftningar klarare och kanske framför allt vågat och velat se andra saker och möta andra energier.

Undrar om den här personen själv ser och märker sin förändring? För visst kan man förändras utan att man själv märker det.  Jag tror att man behöver ett samtal utanför sig själv för att se vad som hänt och vad som ändrats. 

Jag tror ändå att energin är medveten om att något har hänt och frågan är om den "skyller" på mig för att jag har ändrat mig? 

En dag önskar jag att vi sätter oss ner och samtalar om vad som hände på vägen. Inget rätt och inget fel, jag vill bara höra vad den ljusa energin tog vägen, om den rymde för en stund eller om den flyttat för alltid. Kanske har den knackat på emellanåt och velat komma hem igen men har blivit motad i dörren. Det är lätt att stänga en dörr, bakom den har jag skydd, slipper se och bry mig om vad som finns där. Det är svårare att öppna och se vad och vem som finns på andra sidan.  Där kan finnas möjligheter och lockelser som känns bra med som samtidigt skrämmer mig. En dörr på glänt väcker nyfikenhet när ljusstrimman söker sig långt in på golvet. Samtidigt är det lätt att bara trycka till den och stänga ute ljuset. 

Stängs en dörr så öppnas ett fönster eller en annan dörr, brukar man säga. Visst är det så för någonstans vill jag ju gå och jag får allt se till att välja vilken dörr som jag vill öppna. 

Det är bara att knacka på