Behov

Vi ska få tillökning i vår lilla familj! Vi träffade lilla Medea igår och det kändes riktigt bra på alla plan så vi får hem henne i mitten på mars efter vår lilla resa och efter att att jag gjort mina två första dagar på coachkursen. Sen har jag tid med en valp. Har helt ärligt glömt hur det är att ha valp, det är 15 år sen sist, så jag ser fram emot det, mycket.

Det blir dessutom ett välkommet avbrott i livet eftersom det känns som att alla mina dagar är fyllda med jobb och jag längtar efter ledighet och tid med mig själv, tid för hemmet, tid för att så smått börja åka till stugan när våren kommer, helt enkelt ett utvidgat utrymme mellan de saker jag är bokad på.

För mig är de där timmarna som jag kan få vara i mitt filosoferande viktiga, då jag också kan utveckla mina drömmar och skriva ner mina tankar. Jag har inget större behov av att fylla livet med en massa bekräftande saker, jag vill mest vara i varandet. Något jag kan och har möjlighet till. Jag känner mig oerhört tacksam över alla jobb jag har och får och över att jag har möjlighet att styra min egna tid och tacksam över att jag samtidigt kan söka mitt filosoferande.

Vi har alla olika behov och i dom flesta fall tror jag att vi gör vad vi kan för att uppfylla dem. Avstår vi det så tror jag att vi så smått dör inombords, ger upp, släpper taget om drömmar och hoppet och då försvinner livsgnistan. Något driver oss ju framåt och kroppen är konstruerad för att vi alltid ska kunna reparera den efter våra behov. Det finns ett bästaläge för våra kroppar och ju närmare vi är det läget, ju bättre mår vi. Och där behöver kroppen och hjärnan följas åt annars blir det allt annat än livslångt.

Maslows behovstrappa ger mig lite att fundera över

De fem behoven enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)
1. kroppsliga behov
2. behov av trygghet
3. behov av kärlek och gemenskap
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande

Myrstack

Just nu ser jag framför mig en bild av vår jord. Jag ser på den utifrån med någon sorts förstoringsglas så att jag kan se alla människor röra sig samtidigt och när jag säger alla människor så menar jag alla. Tanken går direkt till en stor myrstack. Det rör sig hela tiden i en faslig fart, alla vet vart dom ska ska, få krockar utan har sin väg utstakad. En del olyckor inträffar i stacken och slagsmål uppstår men vi myllrar på. Maxfart hela tiden och stressen och frenesin är påtaglig. Ingen rast och absolut ingen ro.
De som faller utanför ramen blir bortsläpade så att rörelsen är obehindrad. Är det någon in den här myrstacken som kan stanna upp och ställa sig och betrakta? Möjligen en liten stund för att sen ge sig in i stackens myller igen.
Finns det plats för individens egna tankar och kreativitet? Ja, kanske för en stund för att sedan dras in i systemet igen. Ett system som det är lättare att vara i än att påverka.

Hittade en text om myror på nätet och på skoj så bytte jag ut ordet myror mot människor. Det finns många likheter.
En myrstack gör dock något som jordstacken aldrig gör, den trycker på pausknappen vad det gäller att myllra på utsidan. De tar in hela sin styrka och vilar sig på kommando. Men skulle någon fiende komma för nära stacken och misshandla den så kommer soldaterna direkt för att försvara. Skulle vi försvara vår jord om det kommer en fiende utifrån och vill invadera? Ja, troligtvis och faktiskt, vi kanske också trycker på pausknappen, t o m alldeles för ofta när vi är loja inför vad som händer oss. Vi tittar lite förstrött eller än mer med rädsla och drar oss försiktigt undan tills vi själva blir attackerade, då, är det taggarna utåt och vi undrar var alla andra är som ska hjälpa oss, ingen finns där när det verkligen behövs.

Människan är en märklig varelse och ju mer jag tittar på mig själv och andra så tycker jag att vi beter oss märkligt. Den här munnen som vi har fått för att samtala med säger en sak, vår handling en annan. Ofta många, många ord men lite handling. Och när någon handlar istället för att orda så skapar det massor, massor av ord ifrån andra.
Är det tanken som räknas eller är det handlingen?
Kommunikation med ärligheten som ledstjärna.

Älska din nästa

"Älska din nästa såsom dig själv", oj, så stort att fatta och ännu större att förverkliga i mitt egna liv! Vilken utmaning! Hur många av oss har kommit så långt? Jag ser med spänning fram emot den dagen när vi alla helt och fullt kan älska vår nästa såsom oss själva.
Det är en otroligt stor mänsklig utmaning och eftersom jag tror att det är få av oss som verkligen lever efter den devisen så kommer det att ta många år innan vi är där. Jag tror att det går och det behövs en hel del jobb och det handlar alltid om att börja med sig själv, framför allt den här gången.
Och det handlar om att leva som jag lär. Det är där brister (ett ord jag använder flera gånger här). Utifrån det jag betraktar och ser omkring mig så säger sig människor leva efter en viss religion, ideologi eller filosofi men när det kommer till kritan, eller snarare till det vardagliga livet, så "glöms" det bort att leva som man lär. Hur ska vi någonsin då få till det som vi säger att vi önskar? Och då hör jag "jag är bara människa". Ja, det är ju precis det, vi är människor som skulle kunna sluta skylla på att vi är just människor och ta vårt ansvar istället.

Vi glömmer oftast bort att tycka om oss själv eller också är det så att vi ser till att glömma bort det. Vi stöter undan oss själva för det är ett så stort projekt och det är lättare att fokusera på saker utanför mig själv för dom kan jag lämna när dom är färdiga. Mig själv har jag dygnet runt och det är där det spricker känns det som. Jag umgås med mig själv 24 timmar om dygnet och att då strunta i att tycka om den personen är ju oerhört märkligt. Att konstant leva med sin fiende. Det är ju självklart att vi mår dåligt då.
Vi har fått för oss att det är egoistiskt att älska sig själv. Den egoism vi ser runt omkring oss beror tvärtom på att vi tycker om oss själva för lite. Det är en förutsättning att jag kan acceptera mig själv om jag skall kunna tycka om andra människor. Att fylla glaset med kärlek till mig själv först och sen erbjuda det som rinner över till mina medmänniskor.
Om jag hela tiden säger att jag ingenting är värd hur skall jag då kunna ha något att ge till andra människor?

Det lutar mer åt att säga; älska din nästa och strunta i dig själv.
Det spricker direkt eftersom allt börjar med mig själv. Jag har ansvaret för mig själv och hur jag väljer att leva mitt liv och när jag tar ansvar så blir helheten bra.

På engelska säger meningen "Love thy neighbor as thyself", älska din granne som dig själv. Hur ska jag någonsin kunna älska min granne när jag först behöver älska mig själv och min familj villkorslöst? Och dom människor som vill älska sin nästa såsom sin sig själv upplevs som hot; Jesus, Dalai Lama, Gandhi för att nämna några

"Du skall älska din nästa, såsom dig själv". Dubbeltydigt och så svårt. Att våga lita på andra, att våga älska, att släppa kontrollen. Det är kanske därför vi får ett helt liv på oss att hitta dit.

Hur lång tid jag har kvar i den här dimensionen? Ingen aning så det är bara att börja älska mig själv nu så jag kan älska min nästa lika mycket den tid jag har här.

Klokskap

Jag upprepar det gång på gång och jag kommer att fortsätta att göra det; allt händer precis när det ska och lagen om attraktion är verkligen att räkna med. Det kommer bekräftelser på det nästan varje dag och numer ler jag bara lite när det inträffar och tänker; ja just ja, det var ju så jag önskade.
Det är ett fantastiskt lugn att leva i vissheten att allting alltid blir till det bästa och i den tryggheten så kan jag leva på och må hur bra som helst. Jag blir fundersam ibland och i det finns också en trygghet för jag vet vad jag själv tycker och tänker och framför allt önskar.

Jag fick del av klokskap och energi riktad direkt till mig:
- Om jag censurar mig själv när jag skriver min bok så kommer andra att läsa mina ord med censur.
Det händer att jag sitter här vid datorn när jag skriver på boken och tänker; ska jag verkligen skriva det här? Det blir som en tröskel och jag förstår att det är motstånd och jag förstår att jag behöver skriva det och när jag är ärlig i mitt skrivande så kan det bara landa bra precis där det ska landa.

- En ledare säger ”Se på mig, men följ mig inte. Se på mig, jag är ledaren, jag har lite verktyg jag kan förse dig med, men kom inte till mig med frågorna, för du har svaren själv”
Det är en stark ledare. Min coachutbildning kom till mig på ett ögonblick och det efter att jag länge sökt en. Den rätta utbildningen kom precis när den skulle och med rätt personer på rätt plats. Jag ser så mycket fram emot att få de där verktygen jag längtat efter.

- Jag blir så frustrerad emellanåt fortfarande på att människor inte förstår. Och det är en drivkraft emellanåt.
Jag har lärt mig att se på frustrationen som något bra och när jag inser att den för mig än längre upp till toppen så blir jag tacksam. Jag bidar min tid.

- Det är näst intill outhärdligt idag att springa in i någons vibration som inte matchar min, och som inte heller vill följa med mig dit upp som jag vill.
Jag känner det snabbt och jag släpper den genast eftersom jag vet att den personen vill vara någon annanstans än där jag är och väljer att avstå att följa med på resan. Fri vilja!

"Klokskap, varför är Ditt namn så tråkigt för en ung människa? Du är aldrig på de läppar som längtar efter Livet! Nej, klokskap hör åldrandet till. När den talar och Du lyssnar är mandelblommans tid borta. Då har redan försommaren och ungdomen fått höstens dämpade färger. Då är skrattens och fågelsångens tid förbi.
Klokskap – lura Du i höstens vrår!"

En textrad hämtad ur sångsagan "Gerda" med text av Gudrid Hansen




Nästa söndag ska vi få träffa lilla Medea von Maximera så får vi se om hon ska komma och bo hos oss.
Jag lever, som alltid, i vissheten att det blir som det ska bli.

O-verksam

Fick ett helt hav med kärlek ifrån mina grannar häromkvällen vilket resulterade i många tårar; en tavla på min älskade Cindy.



En vecka senast jag skrev här och ibland känner jag att mina dagar går i samma lunk och i samma hjulspår men när jag sätter mig ner och funderar över vad jag har gjort den senaste veckan så är ingen dag den andra lik. Gjort förresten, varför ska allting mätas i fysisk prestation? Läste ett inlägg på facebook om en äldre man som blivit skadad i foten och var tvungen att vila för att den skulle bli bättre och han förlikade sig med att vara overksam ett par dagar. Vadå overksam? Vår hjärna arbetar ju hela tiden när vi är i vaket tillstånd och också när vi sover det är bara det att det finns någon sorts norm för prestation och att den ska ligga utanför oss.
Tänk så många "overksamma" män och kvinnor det funnits genom åren, män och kvinnor som i tanken och hjärtat skrivit musik, böcker, räknat ut teoretiska formler som gett upphov till nobelpris, skapat kläder, trädgårdar, hus och mycket annat. All vår kreativitet och "verksamhet" börjar ju i huvudet. Och där kommer jag till den filosofiska frågan; det som jag skapar i mitt huvud och som stannar kvar där, finns det? Är den kreativiteten overksam? Är det först när den kommer ut och på pränt i olika form som den blir verksam?
Undrar hur mycket "verksamhet" som aldrig blivit just verksamhet och om nu den hade fått komma ut skulle världen ha sett bättre ut? Den hade i alla fall sett annorlunda ut.

Det lägger en oerhörd stress på människan att oftast mätas i fysisk prestation och kanske att det också skulle vara en stress att behöva mätas i mental prestation, vilket vi ju faktiskt också gör. Önskar vi kunde sluta att mäta oss i allt vi gör. Vi gör ju ändå bara det vi gör utifrån den vi är i den här dimensionen. Alla människor har sin egen "mätarskala" för vad som känns bra för mig och den räcker mer än väl. Sen kommer vi, tyvärr, till momentet att mäta oss med andra vilket stjälper det mesta på ända.

Säger bara: Här står jag och duger!