Fundering

" - Vad är julen för den moderna människan?"
" - Gud kommer till människan i form av ett litet barn"
Frågan ställdes av en reporter och biskopen svarade. När jag hörde det så blev jag mäkta förvånad.

Jag har ju numer många frågor att ställa angående religion i allmänhet och antagligen för att jag själv under den största delen av mitt varit en aktiv kristen men nu lämnat det. Jag medverkar fortfarande i kyrkan rent musikaliskt men jag är noga med att välja mina tillfällen. Jag kan till och med känna mig lite obstinat och har ofta velat ifrågasätta det som sägs. Jag har dock nästan helt slutat med att göra det eftersom jag märker att det kan ställa till det och det är något jag helst vill avstå. Märker också att det är känsligt att uttrycka tvivel inför kristendomen så jag väntar tills det kommer bra tillfällen. Och dom kommer när dom ska.
Nu till jul så är det ju konserter som gäller och alla texter handlar om varför vi traditionsenligt firar jul, den religiösa traditionen och jag är uppvuxen i den. Jag kan också välja att lyssna till min brors musik och då och då delta som körledare när vi gör hans mässa och det för att hans musik är väldigt speciell för mig.
Tonerna gör att det fungerar bra att vara i den texten också. Jag funderar själv över varför det är så men det får bara vara så och det känns bra.

Tillbaka till svaret om att Gud kommer till människan i form av ett litet barn; hur ska den moderna människan förstå vad det innebär?! Jag kan förstå det eftersom jag är uppvuxen med det men de människor som aldrig kommer i kontakt med kyrkan och religion eller t o m vardagsmänniskan hur kan de förstå? Vadå genom ett barn?!
Jag skulle önska att han som är högst i rang, biskopen, kunde hitta ett språk och sätt att kunna förmedla de bra sakerna med ärlig kyrklig verksamhet så som medmänsklighet och omtanke. Att visa kärlek både i ord och framför allt i handling.
I min värld är det numer handlingen som räknas. Ord kan sägas till höger och vänster och slängas med men dom är värda ingenting om dom aldrig kommer till handling. Därför är det också viktigt att orden jag säger sägs med omsorg och att jag är noga med vad jag säger.

När ska kyrkan utvecklas utifrån det som skrevs och sades för över 2000 år sen? Och behövs det religiösa budskapet för att vi människor ska hitta det bästa inom oss själva och gentemot varandra? Kan vi hitta det på ett annat sätt eller kommer det kristna budskapet alltid att vara vår grund? Jag tycker t ex att 8 av de 10 budorden är en bra ledstjärna och det finns tankar i andra religioner som jag gärna tar till mig också. Och jag upplever att Jesus var en fantastisk man som använde sin energi här på jorden för att göra gott. Men sen?!

"Gud blev kött och tog sin boning bland oss", Gud blev Jesus och den tanken är god.
Vad har hänt med den känslan idag?
Och när jag ställer frågan så är det utifrån var jag själv befinner mig just idag

Ett avsnitt

Idag bjuder jag mig själv och er alla som läser min blogg på ett avsnitt ur min kommande bok. Lite läskigt att släppa ut men också ljuvligt :-) Bokslutet, rätt ord i sammanhanget, kommer närmare för varje dag.


ETT HUS AV KÄRLEK

Jag står och tittar på de män som gör i ordning vår husfasad, rappat tegel, och när jag ser hackan som far fram över det rappade så att det rasar ner från väggen så tänker jag; det är så det känns! Kärleken knackar på min rappade yta och vill ha fram det som är genuint, det som var först, det som finns där innerst inne, det som är grunden till att ”mitt hus” är vad det är i dag. Det ytliga, trasiga och hårda lagret ska bort för att ersättas av något nytt.

Det blir hål i rappen och tegelväggen blottas och med skickliga händer, kunskap och kärlek läggs ett nytt vackert rappat lager på huset så att det är helt igen. Varje gång jag tittar på väggen så vet jag att det finns något vackert, genuint och stadigt där under och det är styrka i det huset som står här. Det huset är jag och jag får möta kärleken, den kärlek jag får leva i, den kärlek som är allt för mig. Kärleken till mig själv kommer först och när jag lagat mina sprickor så har jag över att dela med mig av till min kärlek, min kärlek som flyttat in i ”huset bredvid”. Vi delar nu samma vackra innergård.

Min kärlek vårdar "mitt hus" genom att ta bort det som är trasigt, fult och hårt och bygger genom ord och handling upp det igen så att det alltid står där i sin glans mitt framför honom som ett tecken på tacksamhet och ett bevis på hans kärlek till mig.

Han kan alltid se att kärleken är det som håller samman mitt hus. Härifrån bygger vi på ett gemensamt hus där vi bägge känner till varenda sten och vi lägger dem precis där de ska vara så att de passar perfekt i och bredvid varandra.
Vi bygger en stadig grund på berget.

Uppfattning av verkligheten

Min uppfattning av verkligheten är min och ingen annan kan säga något om den vilket gör att jag alltid är en spegel och aldrig kan säga något om någon annans uppfattning . Visst, jag skulle önska att fler tänkte och kände som jag för att jag vet att jag mår så bra i min filosofi men jag kommer på att det är verkligen så att var och en blir salig på sin tro.

När en person berättar om sin verklighet och jag uppfattar det som att det negativa har stor överhand och personen ibland säger: "- Jag har en positiv livssyn, är positiv för annars skulle jag aldrig klara livet" och jag hör: " - Jag är negativ i många av mina kommentarer, jag är rädd för det mesta, ser allt från den negativa sidan och har en attityd som gör att människor avstår att vilja komma med mothugg och på det sättet klarar jag livet", vems verklighet är det som gäller?

Jag ser att det är bägges eftersom personen jag lyssnar till bara kan uppleva sin egen sanning och verklighet precis som jag enbart kan känna och utgå ifrån min upplevelse och sanning. Jag blir mer och mer övertygad om att det enda som gäller är att jag lever efter det som jag känner är rätt och när jag samtalar med människor så kan jag dela med mig först när dom frågar.
Och jag delar utifrån mig själv och har alltid mig själv som exempel. Ord som jag slänger på människor rinner enbart av dem om de är långt ifrån det som personen själv känner, teflonskölden är ofta uppe och den behöver plockas ner av personen själv, jag kan aldrig slita eller dra av den, aldrig ens smeka av den, det arbetet gör personen själv.

Jag blir bättre och bättre på att enart lyssna utan att bli frustrerad över den andre personens livsval och kommentarer och det går bättre och bättre och jag avstår att kommentera för mina tankar och energi ligger åt ett helt annat håll.
Vi är över 9 miljarder människor på jorden och när jag tänker på att alla personer, varenda en, är unik så hissnar det nästan. Vilken grej! Och ändå, mycket av det vi ägnar oss åt är att förändra oss så att vi ska likna andra, att passa in i sociala mönster som någon bestämt, att säga, tycka och tänka som alla andra gör.
Hallå! Det är lika bra att lägga ner det energislöseriet eftersom det aldrig kommer att införlivas! Vi kommer alltid att vara precis så unika som vi är, ingen människa (9 miljarder!) är lik någon annan, ingen!

Den tanken stärker mig i min egen verklighets övertygelse om att jag är precis som jag ska och vill vara och jag fortsätter att leva som jag lär.

Begränsning som befriar

Jag håller på och skriver min bok och känslan för den är att den verkligen ska komma ut. Jag längtar till att få hålla den i min hand och jag längtar till att kunna dela med mig av den. Känslan att det är helt rätt att ge ut den är stark.
Jag har skrivit på den en längre tid och ibland känt att jag stoppat mig själv från skrivandet genom att ha massor av andra saker att göra, att prioritera bort den, trots att längtan att enbart få skriva är så stark.
Jag har helt enkelt begränsat mig själv och nu förstår jag varför.

Jag har en sådan stark längtan att ge ut allt jag skriver och jag skriver hela tiden, vilket gör att jag aldrig blir klar eftersom jag helt har släppt begränsningarna och jag aldrig kommer till avslut. Återigen har jag funderat alldeles för mycket på hur boken ska bli och naturligtvis stoppa mig själv i det eftersom jag ska strunta i hur. Universum bara väntade på att jag skulle lyssna och häromdagen så gjorde jag det och hjälpen kom från oväntat håll, som vanligt.

Jag pratade med min änglavän och hon frågade om boken och jag berättade som det var. Då sa hon världens mest självklara sak som jag själv aldrig ens tänkt på: " - Du kan ju alltid skriva bok nummer 2!"
Ha! Såja, där kom svaret på mitt hur! Självklart!
Alla mina tankar på begränsning var som bortblåsta och jag fick återigen en stor lust till att äntligen skicka iväg dom kapitel som är klara för redigering.
En liten mening från oväntat håll och det löser upp alla knutar. Tacksam!

Jag tror på att släppa på mina begränsningar i det mesta och jag ser också nu, efter den här bokkänslan, att det är bra att sätta upp en begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare. Den begränsningen befriar mig och gör mig ännu mer öppen för det som jag är ämnad att göra och det som jag vill göra.

En begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare befriar mitt sinne, så nu släpper jag taget om titeln på boken och låter den komma till mig precis när den ska och jag struntar i hur.

Nyfiken

Jag är nyfiken men jag lär mig att avstå när jag ska avstå och vara nyfiken när jag känner att jag kan vara det.

Idag började jag skriva på ett mail till en person som alltid uttrycker sig med dom mest negativa tankar jag någonsin stött på. Jag blir så otroligt nyfiken på vad det är som gör att man tror att man mår bättre av att omge sig med allt det negativa. Jag började skriva men insåg sen att det är ingen idé. Hur ska jag framställa det jag undrar? Vad ger mig rätt att fråga och dömer jag personen ifråga när jag vill fråga? Jag skrev två meningar men sen avstod jag och raderade ut alltihop.
Jag är fortfarande lika nyfiken!

Vem är hon? Hur tänker hon? Vad är det för kick hon får av att skriva av sig på sociala medier med dom mest negativa kommentarer? Hur rädd är hon? Hur hög är muren hon ställt upp runtomkring sig? Vem tillåter hon att komma innanför? Vad har gjort att hon bygger som hon gör? Vad är en positiv tanke för henne? Är det en roll hon tagit på sig att bli en "Häxan Surtant" eller är hon sådan av naturen? Finns hon överhuvudtaget? Varför beskriver hon med stolthet hur illa hon mår? Vilka av mina frågor skulle hon svara på?
Jag är fortfarande nyfiken!

Jag lär mig dock att avstå och känner att ska jag fråga så bör jag göra det ansikte mot ansikte så att jag kan känna av energin, se kroppsspråket och höra rösten. Det gäller alla människor som jag är nyfiken på hur dom tänker.
Jag tänker att det jag kan göra är att skicka henne min bok när den är färdig för då kan hon läsa och ta till så mycket eller lite hon vill.
Under tiden så är jag fortfarande nyfiken!

Minns att min farmor alltid sa att jag var det mest nyfikna barn hon träffat och idag kan jag se att hon hade rätt. Jag är tacksam för min nyfikenhet för den för mig framåt och jag lär mig massor av saker. Jag frågar och lyssnar och lyssnar och frågar och får svar och kan fortsätta att vara frågvis och nyfiken och samtalen och vetskaperna efter svar på frågorna ger mig massor av goda erfarenheter och jag fortsätter att vara nyfiken och det med ett leende :-)