1-0

Vissa dagar sätter sig lite extra i minnet. Alltid förknippade med händelser som varit avgörande på det ena eller andra sättet. Saker som varit positivt viktiga att minnas eller händelser som för med sig känslan av sorg och saknad.
Jag är tacksam över jag har en kalender för jag lever så pass mycket i nuet att jag annars skulle ha svårt att veta vad som komma skall och var jag ska vara.

Dagens datum kommer att bli en del i en milstolpe och det kommer ett datum till som manifesterar stolpen så att det blir oförglömligt. Och frågan är hur länge jag ska behålla det för mig själv? Det får bli som det blir och som det ska bli med den saken.

Upplever att jag är bra på att fokusera, ibland kanske lite för bra (om man nu kan vara det..) för det blir verkligen ett fokus och där ligger min energi, mina tankar och mitt jag. Fast jag kan släppa det och få vardagen att fungera även om jag ibland skulle önska att jag fick gå in i min bubbla och fokusera så mycket jag bara orkar för att så smått sticka hål på bubblan, släppa in allt och alla runtomkring i lagom dos och när jag önskar. Å andra sidan kan det kännas gott att bryta fokus för att låta ett annat lite mindre ta plats.

Idag har jag förstått hur fantastiskt lätt det är att lura sig själv. Att tro och göra det till min verklighet att det är på ett annat sätt än som sen visar sig vara fallet. Att då få konkreta bevis direkt levererade till själ och sinne blir till en omvälvande känsla och känslan av sorg över att det är som det är kommer och passerar ganska snabbt och istället fylls jag av en känsla av stolthet över att ha tagit steget och beslutet. Med min positiva livsinställning så vet jag att det bästa för mig är att se på det goda som kommer ur. Jag slog en stund på mig själv, grät en tår och sen byttes det till stolthet känslan av befrielse, även om det är en bit kvar till målet, och i den känslan kommer jag att stanna.
En sådan här känsloresa tar nästan kroppen ur funktion och jag blir så trött och säger kroppen att den är trött och vill sova så lyssnar jag. Säger dessutom hjärnan och själen att dom är trötta så finns det än större anledning att lyssna.

Bollen är satt i rullning och inget kommer att kunna stoppa den förrän den rullar i mål och det blir 1-0 till mig

Sänka garden

I all intensitet som varit på jobbet den här veckan så har jag ändå hunnit reflektera över att mina medmänniskor blir som jag bemöter dom och som jag säger till mig själv att dom är. Om jag nu kan säga att någon är något överhuvudtaget. Säger istället som jag upplever dom.
Det blir klart för mig varje gång jag möter en människa en lite längre period att mina förutfattade meningar om den här personen oftast bygger på en enstaka händelse och då kanske dessutom i farten. Jag får ett rappt svar med bestämdhet utan glimten i ögat och min känsla för personen är satt; jaha, han/hon är sån och sån.
Jag lever hela tiden i att leva som jag lär och jag lär mig hela tiden jag lever. Varje dag. Och det är så mycket skön insikt och glädje i det för jag blir bättre och bättre på att låta människor vara som dom är, se dem nya för varje gång jag träffar dom och manifesterar mycket mindre nu mina fördomar. Fördom känns som ett stort och hårt ord men det är ju precis vad det är; att döma någon innan jag ens har en aning, för-dom.

Det här med mötet med andra har så oerhört mycket med energi att göra, vilken fas jag är i för att kunna möta, för att kunna vara ärlig. Att möta människor i min egen energi är det bästa och jag möter gärna i deras energi också om så endast för en liten stund för att sen återvända till min mitt, mitt vortex.

Jag fick förra veckan möjlighet att intervju en världsstjärna för radions räkning och ryktet om henne gick att hon var helt bedrövlig att ha att göra med och framför allt hennes manager och genast sätter jag upp en mur och följer med snacket och tänker; jösses, hur ska det här gå? Och ska jag verkligen behöva be om audiens? Jag hängde med i den energin men bestämde mig sen för att det får bli som det blir, jag förbereder mina frågor och så får jag se.
Under repetitionen så ifrågasatte managern att jag spelade in ljudet och det gjorde att vi började samtala. Jag lyssnade till henne och jag började så smått fråga om henne och artisten. Detta resulterade i att jag efter repet fick en privat och mycket härlig intervju med artisten som var generös, rolig och bjöd på sig själv. Och det för att jag släppt min gard och varit helt prestigelös. Sen kan jag bli bättre på att sluta att prata om personer till andra än själva personen, helt onödigt. Däremot kan jag dela med mig av mina upplevelser.

Motsatsen till kärlek är inte hat - det är rädsla, människans värsta fiende...

Jag var precis inne och redigerade det här inlägget och när jag skrivit klart så hängde sig datorn och då tänker jag att det är så det ska vara, det jag skrev och ändrade ska komma hit en annan gång, när det är dags.
Jag är fast övertygad om att det är så det ska vara

Beslut

Jag har tidigare i livet tagit ett riktigt stor beslut, eller om det är två stycken, och nu har jag häromdagen tagit ett till.
Ett beslut som blir avgörande på flera sätt, ett beslut som kom ganska omgående när jag gav upp och insåg att det är ingen idé att kämpa längre. Jag trodde jag hade slutat kämpa men när jag satte händerna i luften och sa högt: "Nu ger jag upp" så hände det något och beslutet kom snabbare än jag trott.
Att ta ett beslut handlar om att göra ett vägval och sen oavsett vad som händer och hur det gestaltar sig så har jag bytt väg och ser, hör och känner nya saker. Förändring, återigen förändring.

Ett stort beslut gör också att tankarna vandrar iväg åt olika håll och saker som varit viktiga tidigare är mindre framträdande och saker jag knappt sett blir klara och skarpa och framför allt påtagliga. Det dyker upp saker som har med beslutet att göra och i min värld så handlar det om att jag släppt taget, universum tackar och puttar på. Egentligen har inget nytt dykt upp det är bara det att jag har öppnat upp mitt hjärta och hjärna och kan uppleva det som funnits där hela tiden och i det kan jag ta ställning till det som erbjuds mig.
Det är som att helt plötsligt upptäcka en vägskylt som stått där i 10 år. Jag har aldrig sett den förrän igår då jag tittade åt ett annat håll och fick se skylten. Jag lyfte min blick.

Be-slut.... hm... slut på att be om det jag önskar? Jag får ju svaret när jag tar be-slutet....

Det sägs att tre är det lägsta kvorum som förekommit men jag sticker ut hakan och säger att jag ensam är det lägsta. En person... kvorum....

Ändra mig

Det är skönt att veta att jag kan ändra mig precis hur många gånger som helst och ingen kan hålla mig för något enda. Det kommer tankar till mig om saker som jag tidigare har hållit undan och avstått från att ta in och så plötsligt så dras mina tankar åt ett annat håll och det kommer indikationer från flera håll om att byta riktning. Jag är ju öppen för allt så jag gör det gärna. Har lärt mig med åren att titta på det som kommer upp från flera olika håll innan jag säger att den här vägen ska jag gå.
Jag börjar alltid gå på den inslagna vägen utan att tveka och öppnar dörrarna som kommer för att se vad som finns bakom och går alltid tillbaka till den inslagna vägen och vandrar oförtrutet framåt till nästa dörr.

Promenaden ger mig erfarenheter jag aldrig fått om jag avstått att gå och jag kan välja precis som jag vill och vad jag vill av det som visar sig bakom dörrarna. Jag avstår från att stanna för länge vid en dörr för jag vet att det kommer fler och jag vill hinna titta in bakom så många som möjligt, fler dörrar, mer erfarenheter.
Sen kan jag ta en paus och samla mina erfarenheter och dra runt dom i tankeverksamheten med enbart positiv inställning och det som ska stanna hos mig gör det och gör mig ännu mer målmedveten.

Jag säger att ingen har rätt att döma mina val allra minst jag själv och det är det viktigaste. Någon säger att man ska hålla fast vid det man en gång sagt och jag säger varför det?! Det händer ju saker med och för mig varje ny dag och jag ändras som människa konstant. Ingen människa är densamma idag som för en vecka sen, skulle kunna säga; ingen människa är densamma nu som för en stund sen. Nya tankar har passerat, ny information har äntrat hjärnan, nya idéer har fötts och t o m cellerna har bytts ut.
För mig känns det härligt att veta att jag hela tiden är i en förnyelseprocess och jag tar tacksamt emot alla dagar som kommer och är tacksam för dom som har varit. Ålder är enbart en siffra.

Vi säger; ny dag - nya möjligheter och jag säger; och i ständig förändring.

I ordet förändring finns ju att ändra sig.

Det finns inga hinder dvs om jag själv väljer det ...

Påminnelse

Jag blir så påtagligt påmind om det som oftast är en självklarhet för mig, att stanna i mitt vortex och omge mig med det som är gott, goda vibrationer. Helt klart är att jag går ur ibland och då får jag tydliga signaler som gör att jag ifrågasätter vart jag är på väg och vilka val jag gör.
Den här gången är det en film med våld i som jag börjat se men avslutade ganska snabbt tittande när min kropp fysiskt sa ifrån. Den ville bara resa sig och gå därifrån och det gjorde jag också. Jag gick ut på trappen och andades, tog med mig min fina vovve och gick en liten lov.
Gick sen och satte mig i rummet där filmen pågick men kände mig nödgad att lämna rummet, dom negativa vibrationerna var för påtagliga, så nu sitter jag på förstukvisten och ser upp mot en regn och åskmörk himmel. Lugnet lägger sig och naturen gör det den är bäst på; att göra det den vill.
Allting blir stilla på natten och tystnaden blir nästan öronbedövande, det blir nästan som sus i öronen. Jag kan höra ett och annat rådjur ”skälla” långt bort i skogen och ett flygplan passerar långt bort.
Naturen är stark och naturen ger styrka när jag lever med naturen. Motarbetar jag den så får jag bara mothugg tillbaka. Jag är en liten människa som lever på Moder Jord och jag får ta mitt ansvar att lyssna.

Jag fyller mitt vortex med luften jag andas, med mina lugna hjärtslag och med friden i sinnet och lugnet i min kropp.
Jag vet att när jag fokuserar på det som känns bra så blir det bra och jag är tacksam för varje gång jag blir påmind om att tänka och framför allt känna efter så att jag stannar mitt i stormens öga där det är som bäst.

Stunden i uteduschen där jag står på en varm stenhäll med skog och åkrar runtom, är en av dom mest njutbara stunderna på dagen. Där står jag naken mitt i naturen, precis som jag är just idag och blir ett med det som finns runtom mig. Vattnet får rinna över min kropp och återvända till den plats den kom ifrån; Moder Jord.

Mitt i mitt vortex, där jag alltid vill vara, och när jag är där så fungerar jag också bäst gentemot mina medmänniskor för jag kan helt vara mig själv och min kropp, ande och själ sänder ut dom bästa signaler. Jag lyssnar bättre både på de jag talar med och på universum som ger mig hintar om vad jag kan svara och jag är också öppen i energin så jag kan känna hur personen mår.
Jag vet att jag får påminnelser ifrån universum och varje gång det inträffar så växer jag en bit till och blir ännu mer tacksam för att jag lyssnar till mina vibrationer, dom som sätts i gungning när jag tar klivet utanför.