Att mötas

Det går alltid att mötas om man vill och framför allt vågar...

Jag kan alltid möta en person om jag är helt ärlig i det som kanske känns lite obekvämt och det obekväma ligger enbart hos mig och handlar om egen tillit och att veta att jag är ok som jag är just nu.

Jag kan alltid möta en person när vet varför den andre reagerar som den gör och att alltid gå till att alla känslor som den andre och även jag visar upp är ok och titta på olikheterna, lyssna till den andre helt förutsättningslöst och helt utan förväntan av att jag ska behöva säga att den andre har rätt eller att den personen ska bekräfta mig åsikt eller känsla.

När jag möter en person precis där den är utan att värdera, bara lyssna, så lär jag mig massor om mig själv och jag blir bättre och bättre på att vara lyhörd och ställer frågor som gör att jag kan ta mig själv vidare och när jag är helt ärlig hur det känns för mig och vad jag har för erfarenheter med mig så kan det enbart bli bra. Samtalet för mig att växa oavsett om jag är överens med den jag pratar med.

Att vara helt ärlig i ett samtal om saker som "suttit fast" i oärligheten tar energi och jag är tacksam att den gör det för när jag frigör den känslan runt det oärliga så tillför jag ny och frisk energi och känslan av fullkomlig ärlighet är en fantastiskt skön känsla; frihet, tillit och lugn...

Det som egentligen händer är ju att jag möter mig själv och ger mig själv möjlighet och tillåtelse att växa och gå vidare med ett öppnare sinne och när jag är öppen i sinnet så möter jag andra med nya ögon och öppet hjärta.
Det handlar, för mig, om att sluta döma andra och framför allt sluta att döma mig själv och att rensa hjärnan från dom "sne" tankar och känslor jag lägger på mig själv.
Med hjälp ifrån människor som älskar mig kravlöst så hjälper jag mig själv.
Jag fyller glaset med kärlek till mig själv och sen delar jag mer än gärna med mig av det som runnit över....

Jag låter ljuset inom mig lysa och det mörka får vika åt sidan för att jag är ärlig....

Siffror

Det slår mig hur mycket av vår vardag som är uppbyggd på siffror... till att börja med så är jag själv en siffra i och med mitt personnummer. Jag vägs och mäts i siffror och den mätningen fortsätter sen hela livet, i alla fall vikten.
Vi hanterar pengar varje dag som består av siffror, vi använder klockan, i kör bil där det handlar om flera sorts siffror; hur långt är det dit jag ska? Hur lång tid tar det? Hur många liter går åt osv....
När vi arbetar har vi tider att gå efter och när vi handlar så väger vi och mäter och all mat vi handlar är förpackad efter ett siffersystem...
Jag kommer på många fler saker som har med siffror att göra

Skulle vi klara oss utan siffrorna?
När det gäller vikt på t ex mat så skulle vi väl ta det som vi känner att vi vill ha.
Chansa på att bensinen räcker? Nja....
Vara på jobbet så länge jag har lust? Möjligt...
Vikt på en människa? Skulle jag klara mig utan att veta, huvudsaken är att kroppen känns bra
Pengar? Vad skulle då vara vitsen med byteshandeln.....?

Det är tydligt att det är siffror som styr mycket av vår tillvaro och ändå så är det andra saker som vi längtar efter, upplevelser utan siffror; kärlek, lugn och ro och naturupplevelser... allt detta utan siffrors inblandning...eller?
Kärlek; hur länge har vi varit tillsammans...?
Lugn och ro: Var ska vi åka på semestern...?
Naturupplevelser; hur länge ska vi vara ute...?

Utan mina personsiffror, finns jag då?

Ingenting händer när jag dör

Det blev en tidig morgon eftersom jag ville vara närvarande i tanken och känslan när min kärlek gav sig iväg i snöyran. Eftersom jag varit borta hemifrån ett par dagar så väntade post på mig och min fina mamma hade skickat mig ett par artiklar vilket gjorde att jag letade fram det senaste avsnittet av "Skavlan" och verkligen fick mig en hel del själs- och känslonyttigt. Dels samtal mellan två olika par av arbetskollegor där det ena paret jobbat ihop i 40 år och det andra paret återförenats för att stå på scenen tillsammans igen efter 14 år. År som varit fyllda av ouppklarade konflikter men som idag var lösta och det kändes att dom var goda vänner igen och känslan vara att dom bägge blivit vuxna.... eller snarare, dom har bägge två blivit människor med erfarenheter av livet och har insett vad det är som är värdefullt.

Kvinnan som skrivit en bok om att det positiva tänkandet är förödande för oss människor fick mig ännu mer stärkt i att sätta det positiva i min egen kropp och utgå ifrån det. Den dagen någon kan bevisa för mig att det är bättre att se negativt på något för att lösa det så ska jag ta mig en funderare men till dess, noway!!

Den person som rörde mig mest var mannen som överlevde flygkraschen i Anderna för många år sen och som gick över Anderna för att rädda resten av dom som överlevt. Det har gjorts en film om händelsen, "Alive" och Nando Parrado har också skrivit en bok om händelse.
Det var oerhört gripande att höra honom berätta om dom beslut som har tog under dom dryga två månader dom befann sig i planresterna, att höra hur han förändrades, höra hur hans kropp reagerade och hur hans sinne enbart var inställd på en enda sak; att överleva.
När han berättade och jag lyssnade så fanns inget annat än just hans känslor och ord om hur han upplevt dom där veckorna.
Två saker rörde mig stark; han fick frågan om vad som drev honom att ta beslutet att gå över Anderna som enligt alla experter är en omöjlighet och han svarade: "jag ville träffa min pappa för jag visste att han mådde så dåligt eftersom hela hans familj utplånats i och med kraschen". Vilken fantastisk vandring i kärlekens namn! Ännu ett bevis på att kärleken är det största och starkaste vi har.
Han berättade också att han och hans vän bestämt sig för att dö tillsammans när dom nått den första toppen och bara kunde se berg på berg på berg. Dom tog beslutet att dö och gick ÄNDÅ vidare: Återigen, dom vandrade i kärlek...

En annan reflektion han gjorde när han återvänt var att: "Inget händer när man dör.... man begravs och livet går vidare; grannen klipper gräset, tidningen kommer, hunden lever vidare, bilköerna finns kvar osv osv osv, ingenting händer när man dör..."
Vilken visdom som vi alla borde ta till oss när vi jagar runt för att bli något inför andra, för att uppnå en massa saker för andra att titta på, när vi åsidosätter oss för andra, när vi glömmer bort oss själva... "Ingenting händer när jag dör..."

Det ger mig styrka i att fortsätta att göra saker som är bra för mig, som gör att jag mår som bäst när jag lever just nu och jag saker som är roligt och göra det jag vill för ingenting kommer att hända när jag är död.

Peace on earth

Den här texten kom till mig för ett par dagar sen när jag letade nya julsånger att sjunga. En sång och framför allt en text som ställer så många frågor som, i mitt liv, är högst relevanta.
Svaren på hur och vart vi ska gå härifrån och in i en ljusare framtid tror jag finns inom oss, det enda, första och bästa stället att börja med förändring dvs om vi VILL ha till en förändring...

Som sången säger; "Det är mycket prat men väldigt lite konkret förändring."
Vill vi fortsätta att leva i en värld där det onda har makten så kan vi fortsätta som vi gör just nu. Själv vill jag hela tiden se det goda i oss människor och när vi låter det goda råda så blir det den starkaste ledstjärnan. Mycket prat och lite verkstad kan förändras och bli mycket verkstad och lite prat för när vi alla känner det på insidan så kan vi sluta prata om det och bara leva.

"Hur kan vi hela världens sår när vi inte ens klarar av att hela våra egna?"
Det är så viktigt att börja med oss själv in i minsta detalj. Allt jag vill möta och bemötas av börjar hos mig själv, det finns ingen möjlighet att det ska ligga utanför mig eller vara någon annans ansvar, det kommer alltid att vara så att det är JAG som har ansvar för mig själv och mina handlingar.

"Var finns det goda (Gud) i våra liv?"
Jag tror på att sluta leta efter det goda utanför oss och istället börja känna det inom oss, först då kan vi få till en förändring som är hållbar. Så länge jag letar efter det goda utanför mig själv så kommer jag att förbli tom och sökande och bara se andra människor som har funnit det goda. Det tills jag tillåter mig själv att känna att det finns i mitt hjärta och min själ och när jag erkänner känslan så är det den som styr hur jag lever och då förändras jag och förändringar sker även i min omgivning.

Vilken värld det kommer att bli den dagen när vi alla hittar känslan av det goda inom oss, vilken underbar känsla och vilken fröjd och frid!

How can we have peace in the middle east, when there's none at home?
How can we have understanding in the land, when there's none in the women and there's none in the man?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

Where do we go now? Do we let the devil win? Or do we get up and fight?
Surely we know how to comfort all our fears
Put an end to the violence. Put an end to our tears

There's too much talk about it and too many walkers out here!
Tell me where is the love? Where is God in your life?
To my left a woman abuses her children
To my right somebody's beating their wife
Tell me where is the love? Where is God in your life?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

KEKE WYATT

Ninni

Jag minns när jag förstod att jag gjort mig själv osynlig och att jag i samband med det tittade på Mumintrollen och fick träffa lilla Ninni som hade en pingla runt halsen för att dom skulle höra var hon var. Ninni hade undan för undan tynat bort för att hon varit utan kärlek och aldrig hade blivit älskad och nu var hon helt osynlig. Hon får bo hos muminfamiljen som tar henne för den hon är och som omsluter henne med att bara låta henne finnas till i deras närvaro. Efter hand så börjar delar av henne att synas tack vare den kravlösa kärleken och när Muminmamman en gång blir utsatt för fara och Ninni reagerar starkt på det så är hon återigen helt synlig. Dessutom kan hon då gå till dom som "gjort henne osynlig" och skrämma iväg dom.

Den berättelsen hjälpte mig att komma till, jag avstår att skriva tillbaka till för jag är en annan idag, den kvinna jag är idag.

Att bygga upp det som är jag på hur andra människor dömer och bedömer mig gör mig till slut osynlig inför mig själv.
Jaget blir helt utan kropp och själ men kroppen finns där och uträttar och fortsätter att utsätta sig för bedömning och tror att det är det bästa eftersom det är det enda jag vet. När kroppen slutar fungera så finns inget kvar mer än att vara osynlig.
Jag har lämnat det som är jag åt att försvinna helt. Det är ganska enkelt att göra sig själv osynlig för sig själv och ta på sig en roll och en mask och det fungerar så länge det gör det men när masken och rollen har gjort sitt så finns bara osynlighet kvar och då har jag försvunnit helt. Jag vet personer som t o m kämpar för att få förbli osynliga eftersom det är det enklaste alternativet för annars behövs det stor förändring och att göra en förändring ensam utan bifall är en resa, en lång resa. Det är också en resa med mycket insikt och upprättelse.

Berättelsen om Ninni fick mig att inse att jag till fullo behöver älska mig själv och låta mig själv vara den jag är tillsammans med människor som accepterar mig precis som jag är, en ganska lång inre resa som har gjorde att jag efter hand blivit synliga igen. Ibland har det smärtat och ibland har det varit jubel och jag är nu nästan helt synlig för mig själv, har en lite osynlig fläck som jag vet snart kommer att synas också.

Kärleken till mig själv är allt.... Jag kan få höra och känna att människor runtomkring mig älskar och tycker om mig men om jag avstår att tycka om mig själv så kommer jag att förbli osynlig både mentalt och fysiskt. Jag kommer att stänga in mig både bildligt och bokstavligt och resan till synlighet blir ännu längre.
Att ta det där steget utanför dörren, ta ett djupt andetag och ta ännu ett steg för att sen vända tillbaka in igen är en nödvändig början. Nästa gång tar jag ännu ett steg och ännu ett steg och snart har jag gått en lång promenad på livets väg och sett och upplevt massor av nya saker och händelser och det i full synlighet. Jag har ju smakat på synligheten och den smakar så mycket bättre än att vara osynlig.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv och när jag är i mitt bästa så blir alla andra runtomkring mig också i sitt bästa och vi går hand i hand på vägen i kärlek, omsorg och vänskap.