Gud....

Jag säger orden igen; "Allting har sin tid" och inser, igen, att det är så sant... och jag väljer själv om jag vill leva med jag får uppleva just nu eller om jag vill leva i det som jag vet kommer framöver.
Jag kan också välja att skicka ut en massa ledsen och ömkande energi eller skicka ut den goda, glada och friska just i stunden och vara i det som är just nu. Jag bestämmer själv vad mitt sinne, själ och kropp ska få uppleva.
Jag vet ju att jag i sinom tid kommer att få uppleva vissa saker, hur, var och när har jag däremot inte den blekaste aning om så varför gå omkring och oroa mig och fantisera om hur det kommer att bli?

Jag säger ofta; "allt är som det ska vara" och varje gång jag säger det så inser jag att det ju är så det är... allt är precis som det ska vara precis just nu...

Vi människor är begåvade med så många finesser i vår hjärna och hjärta och jag är tacksam för varje ny sak jag får upptäcka när det gäller upplevelser. För varje ny insikt och för varje ny kunskap så växer jag och blir rikare till sinne, kropp och själ. Jag får mer kunskap att veta hur jag kan hantera situationer och jag väljer själv hur jag då vill hantera dom.
Vad är det t ex att känna? Kan jag nånsin förstå vad det är som händer i mig när jag upplever saker som påverkar mig både mentalt och fysiskt? Och behöver jag förstå? Det kanske räcker med att enbart vara medveten om att jag reagerar...

Jag säger också ofta; "Allt är ok" och jag menar det verkligen. Alla känslor är ok och jag har lärt mig att välkomna alla, uppleva dom, titta på dom från olika håll och sen välja väg och varje vägval jag gör är ok, allt är ok... Min ledstjärna är att må bra och vara lycklig och den enda person som kan ta ansvar för att det inträffar och förblir så är jag, enbart jag...

Jag läste en bön som barn;
"Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar, lyckan får"

Idag när jag hör den eller läser den så känns det märkligt att min lycka ska stå i Guds händer, min lycka ligger i någon annans händer istället för i mina egna.... och "den Gud älskar, lyckan får"... är det den som Gud älskar som får lyckan eller är det den som älskar Gud som får lyckan...? och varför kostar lyckan något, jag trodde den var gratis.....

Jag kan ju också tolka bönen utifrån mig själv;
Jag som har mig själv kär
ser till att jag mår bra
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i mina egna händer
Lyckan finns alltid hos mig när jag väljer det
och eftersom jag älskar mig själv har jag lyckan

Vem är Gud.....?

Allting har sin tid

Idag blev det en kort sväng till min lilla sjö och himlen gav mig återigen ett skådespel som var fantastiskt! Vilka krafter det är i molnen som samlas ovanför mitt huvud och som döljer den fantastiska himlen med dess gudomliga blå färg :-) Solstrålarna finns där hela tiden och bryter ständigt igenom och jag får beskåda det här alldeles gratis... Det tillsammans med mina två kärlekar varav den ena är min älskade vovve som blir som en valp på nytt (hon är 13 år nu) när hon får simma efter pinnar och bollar... Jag är tacksam för varje ny dag jag får uppleva henne vid min sida och jag vet att hon en dag ska lämna det här jordelivet och bli energi någon annanstans och när den dagen kommer så tar jag sorgen då för just nu är hon i allra högsta grad levande och hon har en personlighet som är helt underbar :) Numer är det så att hon fullkomligt struntar i vad jag säger, hon vänder sig bara mot mig med en blick som säger; du, jag har lyssnat på dig i 13 år, jag hör vad du säger, men jag struntar i det....
Att se henne stå och slicka disken i "Paradisets port" (diskmaskinen) är en fröjd för ögat, hon njuter verkligen och när hon på sitt egna speciella sätt pratar med mig så känns det verkligen som att vi kommunicerar.... riktigt coolt.
Hon är helt underbar, min lilla tjej :-)

Allting har sin tid, allting sin stund....

Ångra...

Såg en film igår som heter "Flyga drake" ... Det var fantastiskt befriande att se en film på ett annat språk än engelska, den här gången persiska...
Filmen berörde mig djupt och den handlade om en relation mellan en herre och hans tjänare, bägge två barn.... Något mycket obehagligt händer och herren väljer att inte se och ta tjänaren under sina vingar utan förskjuter honom istället....
Det fick mig att reagera starkt: att välja att vända bort huvudet när en människa som stått upp för mig så många gånger tidigare är i nöd och att dessutom se till att personen som blivit utsatt försvinner ur ens liv... Vad rör sig då i sinnet? Vad händer i den mannens hjärta? Kan han nånsin glömma sitt svek....? Herren, i det här fallet, får leva hela sitt liv med påminnelsen om hur han valde tidigare i livet.....

Jag säger ju alltid att jag aldrig kan ångra någonting eftersom jag vid det tillfället jag gjorde ett val inte visste bättre och det står jag fast vid, men när jag gör ett medvetet val som skadar en annan människa så kommer det att gnaga mig för evigt och frågan är om jag någonsin kan göra något för att bli av med skammen och skuldkänslan då....
När jag gör det jag vill i goda känslors anda så kommer aldrig skammen och skuldkänslan och jag kan hålla dom känslorna ifrån mig och då kan jag leva med rent sinne och hjärta....
Tack och lov att jag idag VET att jag kan välja själv!

Kvällen är återigen helt ljuvlig och jag har varit och badat naken i "min" lilla sjö tillsammans med min goa vovve... vattnet var ljummet, luften var ljummen, ett par fåglar sjöng för mig och den nedåtgående solen glittrade i vattnet... En stund att minnas länge, länge...

Jag påminner mig varje dag om att göra det jag vill göra precis idag för livet är här och nu....

Lyckan

Sitter vid mitt köksbord med altandörren på vid gavel med ett glas kallt rosé med jordgubbar och citron i och njuter av min kärleks sällskap medan han fixar en sallad.... Just nu så går jag i ett lyckorus och det är i det närmaste konstant och om det sker någon förändring så är det till att enbart öka på lyckokänslan...

Lyssnade på programmet "Livet & Döden" i P1, under bilresan hem från badet, där en TV-producent yttrade sig om vad lycka är eller snarare olycka.... Citat från honom "Man kan nog inte känna sig levande om man inte slagit i botten riktigt hårt.... inte förrän du mår riktigt dåligt så blir du medveten om att du lever.... jag känner mig som mest levande när jag mår som sämst för det är en av dom få gångerna jag vet att lever i verkligheten och inte i en illusion"
Jag blev helt förstummad av vad jag hörde.... Min första reaktion var; när kommer det program i radion som handlar om det positiva tänkandet och Lagen om attraktion? Det kanske är jag som ska se till att det blir gjort....

Varför är det mer accepterat att må dåligt än att må bra? Att få vältra sig i det negativa och onda är liksom helt ok i samhället och i vänskapskretsar men att säga att allt är bra och att jag mår bra och är lycklig och har fått allt jag önskar DET sticker folk i ögonen.... varför? Den svenska avundsjukan? Den gräsliga Jantelagen?
Får jag känna mig starkare när jag visar empati med en människa och känner jag mig underlägsen när jag "ska" glädjas åt någon annans lycka och framgång?
Det är i framgång som vännen prövas... och även när det har hänt riktigt svåra händelser i en människas liv för då drar jag mig också undan för då vet jag inte hur jag ska bete mig och vad jag ska säga...

Jag fortsätter att säga att jag är lycklig när människor frågar hur jag mår... Jag fortsätter att säga att jag har enbart framgång i mitt jobb.... Jag fortsätter att säga till min kärlek hur mycket jag älskar honom.... Jag fortsätter att stråla och säga att livet är underbart när människor frågar hur det är nuförtiden.... och framför allt jag fortsätter att älska mig själv.... och jag låter Lagen om attraktion vara min ständige ledstjärna...

Jag är lycklig, jag har framgång, jag älskar och jag strålar, med andra ord; jag lever nu! :-)

Barndom

Har njutit av tre underbara dagar i Köpenhamn och med en hemresa längs den gyllene kustremsan där jag fick en liten glimt av barndomsminnen som presenterades för mig och det med stor kärlek och glädje och många minnen. Tacksam att ha fått tagit del av dom....
Att återvända till sina barndomstrakter gör alltid saker med oss och vi förflyttar oss i tiden till det som var våra största upplevelser just då.

Jag hade själv förmånen att få tillbringa mina barndoms somrar i Ireviken på Gotland och jag gjorde så sent som för två år sen en resa tillbaka dit för att få uppleva igen.... Det var en känslosam resa och att komma åkande ner i viken och se hela havet bre ut sig, kliva ur bilen och känna den där speciella havslukten och låta mina bara fötter kliva på det vassa lite hårda gräset var en underlig känsla. Jag förflyttades som genom ett trollslag tillbaka till mina barndoms somrar och tusen minnen kom till mig...
Jag och min bror pratade med dom som idag äger den mark vi hade stugan på och vi fick gå upp till det som för två år sen var ett redskapsskjul men som då var vår sommarbostad.... Allting fanns kvar och morfars alla små fantastiska lösningar på saker och ting fick oss att le.. Både min bror och jag fylldes av kärlek till stället tårarna kom när vi vandrade omkring där... Så många minnen....
Tacksam för att minnen går att bevara i mitt hjärta och själ.....
För ett halvår sen fick vi veta att stugan är borta för evigt, den är riven.... så tacksamheten över att vi fick "återuppleva" den en gång innan den gick i graven är stor...

Våra grannar i viken har kvar sitt hus och vi har kontakt och nån gång så kommer jag att åka dit och hälsa på igen och dricka saft med bräckt vatten för så ska det smaka; blandsaft med bräckt vatten i plastglas... :-)
Och det året när det var nyckelpigsinvasion och vi räddade dom från att drunkna med hjälp av våra badmadresser... och när vi klev i tången och det luktade asgam.... när vi badade i dom meterhöga vågorna.... tittade på Bernt Johansson när han tog OS-guld och det uppe på klinten i en tv stor som en fickspegel.... åskan som slog ner i berget bakom så vi trodde huset skulle rasa.. det årliga besöket på biografen i Visby när vi alltid såg "Sound of music".... En Xyndap KS50... Indianstigen.... den stora spindeln som satt i vårt uteskafferi och som morfar var mycket mån om eftersom den höll undan alla flugor... det läbbiga utedasset.... mammas Volvo PV och morfars Amazon.... karamellskålen med citron och apelsinhalvor.... sommarlovsföljetongen på radion som vi alla lyssnade andäktigt till; "Tordyveln flyger i skymningen" och "Bilbo, en hobbits äventyr"....

Minnen och känslor som kommer att finnas kvar så länge jag vill och önskar...