Sista bilden på fina Cindy
Det går ganska bra efter att ha lämnat Cindy att få vandra på gröna ängar. Tidsperspektivet är helt märkligt för det känns som evigheter sen vi sa adjö och det är ändå i fredags. 3 dagar sen...
Jag samtalar med mig själv när sorgen pockar på och jag vet att vi tog rätt beslut och det känns skönt att veta att hon slapp lida och att vi sa adjö när hon fortfarande var klar i huvudet. Och det får vara så att jag gråter ibland och skrattar och ler åt henne och hennes upptåg ibland och det är ju så livet är; glädje och sorg följs åt och det finns bara två lägen att välja mellan; skratta eller gråta och bägge känslorna är ok.
Jag tror att det känns ganska bra eftersom jag fick lite tid att förbereda mig mentalt men frågan är om det går att förbereda sig känslomässigt?? Intressant fråga....
Känner att det är lätt att bli sittande här i soffan och göra ingenting just nu, någons sorts långsam känsla av vakuum emellanåt och jag får ta tag i mig själv. Jag känner också att jag är lite trött i kroppen med tanke på att jag tar in minimalt med energi just nu och det är ju för det som komma skall. Många förändring i mitt liv just nu och det gäller att hänga med i huvudet och bestämma mig för att göra det som känns bra och roligt och verkligen göra det.
Och återigen känner jag att ALLT är helt upp till mig! Visst kan jag få lite "hjälp" av andra m e n det är alltid upp till mig.
Jag åker gärna till stugan dom här dagarna och pysslar lite och känner mig fri med och i naturen. Tiden står still eller kanske är det så att naturen tar tiden framåt genom att ge mig känslan av en ny årstid? Naturen bestämmer tiden istället för tvärtom.
Moder Jord bestämmer tiden, det är inget vi människor gör, vi har bara hittat ett hjälpmedel för att få struktur på vår gemensamma tillvaro.
Det här med tiden är något som jag alltid kommer fundera över....
Ja, tankarna snurrar och samsas eller "osamsas" just nu.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar