Allt....

Jag hör mig själv säga: "- Och inget kan jag göra......"
När jag säger det så känns det vid det spontana ögonblicket just så.... det får gå en stund och jag inser att min sanning är en annan: Jag kan göra precis det jag vill och jag kan göra allt som någon annan människa innan mig har gjort, det handlar enbart om min mentala inställning till situationen jag blir ställd inför. I den tanken så får jag en enorm styrka och energin samlar sig till en positiv strid och är redo att ta itu med uppgiften.
Jag känner ingen rädsla, försiktighet eller tveksamhet, jag känner kärlek, energi och möjligheter!
När dom känslorna är i spel fullt ut kan ingenting stoppa mig!

Energi föder energi.... jag är energi, alltså fylls jag hela tiden på när jag låter energin vara min ledstjärna...

Jag kan göra hur mycket som helst och jag kan göra allt!

Pay it forward

Jag känner sån kärlek till dom människor som finns runtomkring mig... Den känslan är så rak, obruten, varm och ärlig och jag vet att det handlar om att det jag sänder ut får jag tillbaka och jag sänder ut det helt kravlöst....

Det finns så många sköna människor :-) Alla bidrar till min livsväg och jag har en godisskål att plocka ur, en skål som alltid är fylld upp till brädden, en del godbitar finns det många av och andra är mer sällsynta och alla smakar fantastiskt! Det händer att jag plockar bort bitar och emellanåt så lägger jag till en ny bit så att blandningen alltid är perfekt...

Jag kan bara hoppas att jag talar om både i ord, handling och känsla för alla i min skål att dom är värdefulla och smakrika och att jag är tacksam och glad för att jag alltid har min skål tillgänglig. När jag svämmar över av kärlek så vill jag bara ge och ge och jag känner mig lycklig och lätt som en fjäril i min känsla... Känslan är så stark så att jag blir rörd när jag sitter här och skriver .... jag är i min vortex och jag upplever, njuter och lever :-)

Om jag kunde skulle jag förpacka den här känslan i små vackra burkar, göra varje burk speciell och ge den till alla människor jag möter.... källan skulle aldrig sina..... och innehållet skulle gå att dela med sig hur många gånger som helst ifrån den som en gång har fått en burk med det här innehållet :-)

"Pay it forward....."

Av med strumporna

En sprudlande vårkänsla har funnits i min kropp hela dagen och idag är det premiär; av med strumporna! Såå skönt, jag älskar att gå barbent, barfota och utan strumpor i dom nätta sommarskorna :-) Och jag kommer att undanhålla mina fötter och ben strumpor så länge det bara går, förhoppningsvis långt in på hösten... Lilla blåsippa, trotsa din mor nu och häng med mig ut i världen där det ska få springas fritt!

Jag landade vid en gul stugvägg och blev sittande i ett par timmar.... solen strålar värmde mig, flugorna var slöa och orkade knappt flyga men dom kom till slut fram till stugväggen och kröp långsamt fram och njöt av värmen... En fjäril kom förbi och fåglarna tränade till sin första vårkonsert, bäcken porlade och snön på altanen smälte snabbt så det rann av ljummet vatten under mina hälar där jag slängt ut mina solsugna ben....
Nosen hittade sin gräsplätt och njöt hon också....

Goda samtal, leenden och en härlig påskmiddag med dom härligaste människor.... Tacksam :-)

Sände Karlavagnen igår och fick en del reaktioner på för långa samtal och våra ämnesval och jag läser alla inlägg och blir fascinerad över att människor för statistik över hur långa samtalen är, hur många samtal vi hinner med och vilka ämnen som kommer upp.... Själv så vill jag lyssna till dom samtal som kommer in och ta del av det som människor delar och det oavsett hur långa samtalen är och vad dom handlar om....
Ser fram emot att få möta lyssnarna på fredag igen då vi ska prata om våra livsrum/påfyllningsställen för inre energi....

Är det att vara ospontan att leva efter ett rättesnöre ...... ?

Långfredagen

När jag var barn så var långfredagen verkligen en lång fredag….
Alla affärer var stängda, knappt att det fanns några människor utomhus, TV:n var avstängd och helst skulle jag göra ingenting….. Vi åkte ibland till mormor och morfar och där var det också stillhet som gällde… möjligen läsa gamla serietidningar och lyssna på dom vuxnas konversation som nådde mina öron där jag krupit upp i den beiga lite hårda soffan i vardagsrummet…. Det som lyste upp var den där fina vita porslinsskålen med rosa blommor på som var fylld med godis och som vi barn nyfiket lyfte på locket till för att se vad som fanns däri....
Dom åren jag sjöng i kören i Domkyrkan i Västerås så var långfredagen den tyngsta av dagar och allt var naket, kalt och smärtsamt i kyrkan. Altarskåpet var stängt och altaret helt fritt från saker… Minns att vi sjöng sången ”En smärtornas man” och jag kan fortfarande sjunga på den… då tyckte jag att den var en hemsk sång med atonalt tonspråk… idag upplever jag den som en fantastisk liten sång som verkligen uttrycker vad den kristna traditionen säger att långfredagens känsla är… tyngd, sorg och smärta

Långfredagen 2010 har varit något helt annat än det jag minns från min barndom.
Jag väcktes av telefonen där jag fick samtala med en person som satte positiva, lustfyllda och varma avtryck som en härlig start på dagen…. Jag tog med mig hundarna och åkte till skogen för en underbar promenad i den lite kyliga vårluften där fåglarna börjat öva på vårens första konsert i solens sken. Jag har mötts av leenden och skratt ihop med goda vänner och jag har lyssnat till Faurés Requiem, musik som berört mig, och jag kommer i kväll att få ta del av er lyssnares tankar och känslor i "Karlavagnen". En långfredag helt vitt skild från min barndoms upplevelser av årets längsta dag. En glad dag bland andra glada dagar. En dag med goda upplevelser och känslor.
Idag kan jag välja själv i vilken känsla jag vill tillbringa mina dagar oavsett namn på dom.

Det jag vet kan jag aldrig bli ovetande om....

Vet ingenting egentligen....

Hur mycket vet jag egentligen om dom människor som befinner sig närmast runt mig....?
När vi träffas så ser jag ju bara en liten liten del av personen och resten ligger i det fördolda... Jag säger att jag känner en person väl och när jag tänker efter så vet jag egentligen ingenting.......
Jag kan få vara med och dela en persons liv ett par timmar och kanske dagar och veckor ibland men sen vet jag ingenting....

Den enda person jag kan säga att jag känner är mig själv eftersom jag är den enda person som jag umgås med 24 timmar om dygnet.... jag kan känna vad jag känner, veta det jag vet, säga sanningar när jag vill, det är ju ändå bara jag som vet allt om mig....

Alltså kan jag aldrig säga något om någon annan ever.... Jag kan bara säga saker till personen när jag pratar live med den, då är enda chansen för mig att möjligen få veta sanningen om hur hon mår....
Jag vill fortsätta att gå många mil i andras skor innan jag säger något om någon...
Jag vill bara säga saker om en person om jag har hört det från personen själv....
Jag kan aldrig hålla en person för något som jag hört någon annan säga....
Jag kan aldrig överhuvudtaget hålla en person för något....

När alla är i sitt egna vortex så blir det en bättre värld....

Jag tog med mig hundarna och besökt "min sommarsjö" idag och trodde att jag skulle få se öppet vatten men än får jag leva som blåsippan ute i backarna..... :-)