LISAS BLOGG

Framgång

2012-02-15T07:53:00.007+01:00

En liten skör blomma bryter igenom hårdaste sten. Den har hittat nyckeln till framgång.

Ibland känns drömmar som ren verklighet. De är tydliga, starka och finns kvar i minnet när jag vaknar. Efter att ha sett filmen "Inception" så funderar jag också på vad som egentligen är verklighet, vem vet egentligen det?

Mina drömmar i natt handlade om att jag talade med en man om att gå sin egen väg och att allt är möjligt. Det var en vältränad man och jag undrade först när jag vaknade varför han var det, och förstår nu att det handlade om Arnold Schwarzenegger. Jag brukar använda honom som exempel på att när du gör det du vill och går för det du vill och önskar så kan du komma hur långt som helst och framför allt så får du det du vill. Allt är möjligt!
Han kommer från en liten ort i Österrike och flyttade så småningom till USA, vann kroppsbyggartävlingen, Mr Olympia, hela sju gånger och Mr Universum 4 ggr. För att han ville det.
Han ville sen bli Hollywoods högst betalda skådespelare och blev det med ett stort antal framgångsrika filmer. Han ville sen ägna sig åt politik och blev Californiens guvenör. För att han ville. En man utan "rätt" förutsättningar blev precis det han ville. Han är bara ett litet exempel på en man som sökte den sortens framgång.
Det finns andra sorters framgång också som den sociala och humanistiska. Men ofta när vi pratar om framgång så ingår det att vi pratar om rikedom i form av pengar. Framgång är så mycket annat också.

När vi pratar om fördelning av rikedomar på jorden så sägs det ofta att det är några personer som har tagit alla rikedomar och att allt är snefördelat men det är långt ifrån sanningen. Ingen har tagit alla pengar, det finns obegränsat av rikedomar, finns inget tak på hur mycket som finns, och vem som helst av oss kan bli rika och tjäna lika mycket pengar som "dom". Så vi kan sluta att säga att några roffat åt sig all rikedom. Det finns obegränsat av dom så det är bara att ge sig ut och håva in dom om man önskar. Många av dom som lever i ekonomisk framgång har börjat med tomma händer och om vi vore miljontals människor som började med tomma händer och tog oss fram till pengarna så skulle det räcka åt oss alla. Det finns inget tak för världens rikedomar så länge vi sätter värde på det som ligger i byteshandeln för att få saker och tjänster.

Alla människor har framgång. Vi går framåt vare sig vi vill det eller vill något annat. Livet går framåt eller kanske vi väljer andra ord som utför eller uppför men i ordet framgång finns det ett hopp. Vi vet själva var och en vad framgång är för oss personligen. Det kan handla om pengar, utbildning, arbete, mental hälsa, fysisk hälsa, saker, upplevelser, ja, allt man kan tänka sig, allt olika för oss alla. Om vi sen väljer att jämföra oss med andra så blir framgång något annat. Det är vi själva som skapar bilden av framgång.

Först måste man vara på det klara med vad framgång är. Den bästa definitionen jag har kommit fram till är: "att slutföra det man planerar att göra". Med den definitionen klar för oss kan vi se skillnaden mellan framgång och misslyckande:

Någon sa om framgång: "Om du lägger upp en plan och följer den kommer du att bli framgångsrik. Gör det du sagt att du ska göra, och gör det med glädje. Framgång är resultatet av att hela tiden ta steg mot våra viktigaste mål."

För mig är framgång att kunna leva det liv jag själva önskar och i det göra det som känns rätt.

Behov

2012-02-13T07:24:00.003+01:00

Vi ska få tillökning i vår lilla familj! Vi träffade lilla Medea igår och det kändes riktigt bra på alla plan så vi får hem henne i mitten på mars efter vår lilla resa och efter att att jag gjort mina två första dagar på coachkursen. Sen har jag tid med en valp. Har helt ärligt glömt hur det är att ha valp, det är 15 år sen sist, så jag ser fram emot det, mycket.

Det blir dessutom ett välkommet avbrott i livet eftersom det känns som att alla mina dagar är fyllda med jobb och jag längtar efter ledighet och tid med mig själv, tid för hemmet, tid för att så smått börja åka till stugan när våren kommer, helt enkelt ett utvidgat utrymme mellan de saker jag är bokad på.

För mig är de där timmarna som jag kan få vara i mitt filosoferande viktiga, då jag också kan utveckla mina drömmar och skriva ner mina tankar. Jag har inget större behov av att fylla livet med en massa bekräftande saker, jag vill mest vara i varandet. Något jag kan och har möjlighet till. Jag känner mig oerhört tacksam över alla jobb jag har och får och över att jag har möjlighet att styra min egna tid och tacksam över att jag samtidigt kan söka mitt filosoferande.

Vi har alla olika behov och i dom flesta fall tror jag att vi gör vad vi kan för att uppfylla dem. Avstår vi det så tror jag att vi så smått dör inombords, ger upp, släpper taget om drömmar och hoppet och då försvinner livsgnistan. Något driver oss ju framåt och kroppen är konstruerad för att vi alltid ska kunna reparera den efter våra behov. Det finns ett bästaläge för våra kroppar och ju närmare vi är det läget, ju bättre mår vi. Och där behöver kroppen och hjärnan följas åt annars blir det allt annat än livslångt.

Maslows behovstrappa ger mig lite att fundera över

De fem behoven enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)
1. kroppsliga behov
2. behov av trygghet
3. behov av kärlek och gemenskap
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande

Myrstack

2012-02-10T06:35:00.002+01:00

Just nu ser jag framför mig en bild av vår jord. Jag ser på den utifrån med någon sorts förstoringsglas så att jag kan se alla människor röra sig samtidigt och när jag säger alla människor så menar jag alla. Tanken går direkt till en stor myrstack. Det rör sig hela tiden i en faslig fart, alla vet vart dom ska ska, få krockar utan har sin väg utstakad. En del olyckor inträffar i stacken och slagsmål uppstår men vi myllrar på. Maxfart hela tiden och stressen och frenesin är påtaglig. Ingen rast och absolut ingen ro.
De som faller utanför ramen blir bortsläpade så att rörelsen är obehindrad. Är det någon in den här myrstacken som kan stanna upp och ställa sig och betrakta? Möjligen en liten stund för att sen ge sig in i stackens myller igen.
Finns det plats för individens egna tankar och kreativitet? Ja, kanske för en stund för att sedan dras in i systemet igen. Ett system som det är lättare att vara i än att påverka.

Hittade en text om myror på nätet och på skoj så bytte jag ut ordet myror mot människor. Det finns många likheter.
En myrstack gör dock något som jordstacken aldrig gör, den trycker på pausknappen vad det gäller att myllra på utsidan. De tar in hela sin styrka och vilar sig på kommando. Men skulle någon fiende komma för nära stacken och misshandla den så kommer soldaterna direkt för att försvara. Skulle vi försvara vår jord om det kommer en fiende utifrån och vill invadera? Ja, troligtvis och faktiskt, vi kanske också trycker på pausknappen, t o m alldeles för ofta när vi är loja inför vad som händer oss. Vi tittar lite förstrött eller än mer med rädsla och drar oss försiktigt undan tills vi själva blir attackerade, då, är det taggarna utåt och vi undrar var alla andra är som ska hjälpa oss, ingen finns där när det verkligen behövs.

Människan är en märklig varelse och ju mer jag tittar på mig själv och andra så tycker jag att vi beter oss märkligt. Den här munnen som vi har fått för att samtala med säger en sak, vår handling en annan. Ofta många, många ord men lite handling. Och när någon handlar istället för att orda så skapar det massor, massor av ord ifrån andra.
Är det tanken som räknas eller är det handlingen?
Kommunikation med ärligheten som ledstjärna.

Älska din nästa

2012-02-04T17:45:00.005+01:00

"Älska din nästa såsom dig själv", oj, så stort att fatta och ännu större att förverkliga i mitt egna liv! Vilken utmaning! Hur många av oss har kommit så långt? Jag ser med spänning fram emot den dagen när vi alla helt och fullt kan älska vår nästa såsom oss själva.
Det är en otroligt stor mänsklig utmaning och eftersom jag tror att det är få av oss som verkligen lever efter den devisen så kommer det att ta många år innan vi är där. Jag tror att det går och det behövs en hel del jobb och det handlar alltid om att börja med sig själv, framför allt den här gången.
Och det handlar om att leva som jag lär. Det är där brister (ett ord jag använder flera gånger här). Utifrån det jag betraktar och ser omkring mig så säger sig människor leva efter en viss religion, ideologi eller filosofi men när det kommer till kritan, eller snarare till det vardagliga livet, så "glöms" det bort att leva som man lär. Hur ska vi någonsin då få till det som vi säger att vi önskar? Och då hör jag "jag är bara människa". Ja, det är ju precis det, vi är människor som skulle kunna sluta skylla på att vi är just människor och ta vårt ansvar istället.

Vi glömmer oftast bort att tycka om oss själv eller också är det så att vi ser till att glömma bort det. Vi stöter undan oss själva för det är ett så stort projekt och det är lättare att fokusera på saker utanför mig själv för dom kan jag lämna när dom är färdiga. Mig själv har jag dygnet runt och det är där det spricker känns det som. Jag umgås med mig själv 24 timmar om dygnet och att då strunta i att tycka om den personen är ju oerhört märkligt. Att konstant leva med sin fiende. Det är ju självklart att vi mår dåligt då.
Vi har fått för oss att det är egoistiskt att älska sig själv. Den egoism vi ser runt omkring oss beror tvärtom på att vi tycker om oss själva för lite. Det är en förutsättning att jag kan acceptera mig själv om jag skall kunna tycka om andra människor. Att fylla glaset med kärlek till mig själv först och sen erbjuda det som rinner över till mina medmänniskor.
Om jag hela tiden säger att jag ingenting är värd hur skall jag då kunna ha något att ge till andra människor?

Det lutar mer åt att säga; älska din nästa och strunta i dig själv.
Det spricker direkt eftersom allt börjar med mig själv. Jag har ansvaret för mig själv och hur jag väljer att leva mitt liv och när jag tar ansvar så blir helheten bra.

På engelska säger meningen "Love thy neighbor as thyself", älska din granne som dig själv. Hur ska jag någonsin kunna älska min granne när jag först behöver älska mig själv och min familj villkorslöst? Och dom människor som vill älska sin nästa såsom sin sig själv upplevs som hot; Jesus, Dalai Lama, Gandhi för att nämna några

"Du skall älska din nästa, såsom dig själv". Dubbeltydigt och så svårt. Att våga lita på andra, att våga älska, att släppa kontrollen. Det är kanske därför vi får ett helt liv på oss att hitta dit.

Hur lång tid jag har kvar i den här dimensionen? Ingen aning så det är bara att börja älska mig själv nu så jag kan älska min nästa lika mycket den tid jag har här.

Klokskap

2012-02-03T16:44:00.005+01:00

Jag upprepar det gång på gång och jag kommer att fortsätta att göra det; allt händer precis när det ska och lagen om attraktion är verkligen att räkna med. Det kommer bekräftelser på det nästan varje dag och numer ler jag bara lite när det inträffar och tänker; ja just ja, det var ju så jag önskade.
Det är ett fantastiskt lugn att leva i vissheten att allting alltid blir till det bästa och i den tryggheten så kan jag leva på och må hur bra som helst. Jag blir fundersam ibland och i det finns också en trygghet för jag vet vad jag själv tycker och tänker och framför allt önskar.

Jag fick del av klokskap och energi riktad direkt till mig:
- Om jag censurar mig själv när jag skriver min bok så kommer andra att läsa mina ord med censur.
Det händer att jag sitter här vid datorn när jag skriver på boken och tänker; ska jag verkligen skriva det här? Det blir som en tröskel och jag förstår att det är motstånd och jag förstår att jag behöver skriva det och när jag är ärlig i mitt skrivande så kan det bara landa bra precis där det ska landa.

- En ledare säger ”Se på mig, men följ mig inte. Se på mig, jag är ledaren, jag har lite verktyg jag kan förse dig med, men kom inte till mig med frågorna, för du har svaren själv”
Det är en stark ledare. Min coachutbildning kom till mig på ett ögonblick och det efter att jag länge sökt en. Den rätta utbildningen kom precis när den skulle och med rätt personer på rätt plats. Jag ser så mycket fram emot att få de där verktygen jag längtat efter.

- Jag blir så frustrerad emellanåt fortfarande på att människor inte förstår. Och det är en drivkraft emellanåt.
Jag har lärt mig att se på frustrationen som något bra och när jag inser att den för mig än längre upp till toppen så blir jag tacksam. Jag bidar min tid.

- Det är näst intill outhärdligt idag att springa in i någons vibration som inte matchar min, och som inte heller vill följa med mig dit upp som jag vill.
Jag känner det snabbt och jag släpper den genast eftersom jag vet att den personen vill vara någon annanstans än där jag är och väljer att avstå att följa med på resan. Fri vilja!

"Klokskap, varför är Ditt namn så tråkigt för en ung människa? Du är aldrig på de läppar som längtar efter Livet! Nej, klokskap hör åldrandet till. När den talar och Du lyssnar är mandelblommans tid borta. Då har redan försommaren och ungdomen fått höstens dämpade färger. Då är skrattens och fågelsångens tid förbi.
Klokskap – lura Du i höstens vrår!"

En textrad hämtad ur sångsagan "Gerda" med text av Gudrid Hansen

Nästa söndag ska vi få träffa lilla Medea von Maximera så får vi se om hon ska komma och bo hos oss.
Jag lever, som alltid, i vissheten att det blir som det ska bli.

O-verksam

2012-02-01T07:50:00.004+01:00

Fick ett helt hav med kärlek ifrån mina grannar häromkvällen vilket resulterade i många tårar; en tavla på min älskade Cindy.

En vecka senast jag skrev här och ibland känner jag att mina dagar går i samma lunk och i samma hjulspår men när jag sätter mig ner och funderar över vad jag har gjort den senaste veckan så är ingen dag den andra lik. Gjort förresten, varför ska allting mätas i fysisk prestation? Läste ett inlägg på facebook om en äldre man som blivit skadad i foten och var tvungen att vila för att den skulle bli bättre och han förlikade sig med att vara overksam ett par dagar. Vadå overksam? Vår hjärna arbetar ju hela tiden när vi är i vaket tillstånd och också när vi sover det är bara det att det finns någon sorts norm för prestation och att den ska ligga utanför oss.
Tänk så många "overksamma" män och kvinnor det funnits genom åren, män och kvinnor som i tanken och hjärtat skrivit musik, böcker, räknat ut teoretiska formler som gett upphov till nobelpris, skapat kläder, trädgårdar, hus och mycket annat. All vår kreativitet och "verksamhet" börjar ju i huvudet. Och där kommer jag till den filosofiska frågan; det som jag skapar i mitt huvud och som stannar kvar där, finns det? Är den kreativiteten overksam? Är det först när den kommer ut och på pränt i olika form som den blir verksam?
Undrar hur mycket "verksamhet" som aldrig blivit just verksamhet och om nu den hade fått komma ut skulle världen ha sett bättre ut? Den hade i alla fall sett annorlunda ut.

Det lägger en oerhörd stress på människan att oftast mätas i fysisk prestation och kanske att det också skulle vara en stress att behöva mätas i mental prestation, vilket vi ju faktiskt också gör. Önskar vi kunde sluta att mäta oss i allt vi gör. Vi gör ju ändå bara det vi gör utifrån den vi är i den här dimensionen. Alla människor har sin egen "mätarskala" för vad som känns bra för mig och den räcker mer än väl. Sen kommer vi, tyvärr, till momentet att mäta oss med andra vilket stjälper det mesta på ända.

Säger bara: Här står jag och duger!

Hål

2012-01-24T21:29:00.004+01:00

Jag fick en bild av en god vän som berättade att dom saker som vi samlar på oss och som känns lite obekväma blir som hål i båtskrovet, några små och några stora. Jag har "fyllt igen" ett par hål idag och det fick mig att fundera på om det finns olika storlekar på hål i det här fallet eller om det helt enkelt bara är just hål. Något som jag drar mig för att göra har ju samma känsla oavsett vad det rör sig om. Visst, det kan kännas knöligare att ta tag i vissa saker men känslan efteråt är samma befriande och sköna känsla.

Och vad är ett hål??
En bit som inte finns i någonting?
Ett hål är inget hål förrän vi fyller igen det?
Ett hål är ett hål tills vi fyller igen det?
Ett hål är ingenting med någonting runtomkring. Frågan är ju då om hål överhuvudtaget finns?
Kan jag se något i ett hål, jag jag ens titta in i det?

Eftersom allt är energi och allt består av samma beståndsdelar, är allting då ett hål?
Hål är visst det värsta universum vet. Det ruckar tydligen på balansen.
Jag får sätta mig in i thermodynamiken för att förstå vad det är som är frustrerande för universum vad det gäller hål. Jag har ett "hål i huvudet" vad det gäller den lagen än så länge.

Om ett hål inte existerar, existerar annat som jag inte kan se med mina ögon? Kärlek, känslor, ljud...

Mitt i mitten

2012-01-22T13:12:00.003+01:00

Fick en kommentar att jag minsann varit "på rymmen" bra länge nu och ja, ibland så uteblir skrivandet ett tag för att jag vill alltid ha något att skriva om när jag gör det.
Många saker har fallit på plats den senaste veckan och det är så intressant att se och uppleva. Jag ser att det jag önskat mig faller in och det kommer när det ska, också när allt kommer på en gång.

- Jag tar bra beslut om att flytta på framtida planerade jobb utan att fundera över det som ett nederlag, jag tänker enbart att det blir det bästa för den eventuella produktionen.
- Vi bokar en resa på ett par minuter som vi pratat om i över ett år och så spikas den när den ska.
- Jag hittar min coachutbildning som jag letat efter flera år och så helt plötsligt så finns den där och den kommer till mig på ett sätt jag aldrig trott och det är lika roligt varje gång det händer.
- Jag får ett änglasvar som verkligen förtydligar att jag är på rätt väg och som rör mig och som samtidigt ger mig ett fantastiskt gott samtal med min kärlek om trovärdighet och förtydligande. Tacksam :-)
- Min kropp ger mig indikationer om att vilja må bra och jag lyssnar lydigt
- Mina prioriteringar blir tydligare och jag väljer hela tiden medvetet.
- Funderingarna runt det här med bekräftelse är tydligt närvarande och får mig att sätta ord på mina tankar och samtala vidare.
- Nya tankar om samarbete med personer jag tycker mycket om får luft under vingarna och knytis ihop av alla de andra sakerna
- Har också fått rekommendation att börja med meditation och att planera in det i min almanacka och jag kommer att se förändring

Jag fortsätter att vara mitt i mitten

På rymmen

2012-01-16T08:40:00.003+01:00

Jag har rymt ett par dagar och det är skönt. Behövde byta miljö och har möjlighet att göra det så jag gör det.
Det händer saker med mig när jag flyttar på mig, tar med mig mina saker och sover på andra ställen än där jag har mitt hem.
Längtan efter min man blir enormt mycket större än en vanlig vardag då vi också är på olika håll men det är ju någon sorts vana så den accepterar jag s a s på ett annat sätt. Härifrån vill jag prata med honom oftare och det sista samtalet på kvällen är alltid speciellt; att säga godnatt utan fysisk beröring, känns naket och tomt.

Att läsa FB blir också något annat med andra människor omkring mig och det handlar nog också om att jag frångått mina vanor och det finns annan energi runtom mig. Inget fel men en annan känsla. Likadant när jag lyfter blicken från samtalet, datorn eller TV: så möter mig en havsutsikt som varje gång får mig att titta en gång till och som gör något med mig till skillnad från hemma.

Det är vanlig vardag idag vilket innebär att de arbetskontakter jag har naturligtvis kan nå mig och när jag pratar med dom så blir det lite som att det är en annan verklighet. Jag är ju så "långt bort". Känns som att jag har lättare att säga "nej" och "jag återkommer med ett svar" när jag är på annan ort. Som att allt det jag vill hålla ifrån mig också håller sig en bit bort.
Jag väljer själv vad jag vill ta in och lägga energi på när jag är på rymmen.

Jag har bytt energi och jag märker också att jag mer drar till mig, funderar över och känner de saker som ligger mig närmast om hjärtat. Alltså kan jag se att mina jobb är av mindre prioritet än mitt privatliv och det är skönt att känna. Tidigare har det oftast varit tvärtom och de sista två åren har mitt fokus ändrats.
Att rymma lite är så nyttigt för tankarna och känslorna, att se vad som är min prioritering i livet, det här livet som kan vara slut vilken minut som helst.

Nyfiken och tacksam är ord som dyker upp.

Ovisshet eller visshet

2012-01-09T09:35:00.003+01:00

"Det jag är inte vet mår jag inte dåligt av...." Ett välbekant uttryck.
Jag tänker på händelser som jag fått ta del av de senaste dagarna och allt handlar om visshet och ovisshet.
När jag blir viss om saker som händer så kan jag aldrig mer sluta att veta om dem och det gör att jag tar ställning på ett nytt sätt hela tiden. Här kommer det in; jag blir en ny människa hela tiden tack vare mina erfarenheter.

Jag är tacksam för att människan till största delen lever i ovisshet. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända i framtiden och framtiden är allt från 1 minut till hela livet. Det gör att vi fortsätter att leva på vilket ju är naturligt för oss. Även när det händer tragiska saker runtomkring oss eller drabbar oss själv så fortsätter vi att leva på, det enda vi vet därför gör vi det.
Jag säger ofta att jag vill inget veta om det eller det och jag avstyr numer när människor vill berätta om otäckheter. Jag är absolut ingen struts men jag tror på att välja det som är bra för min hjärna att ta in. Jag får så mycket negativ input ändå, ofrivilligt, genom att enbart sätta på tv:n lyssna till radion och läsa tidningar. Därför väljer jag noga.

I ett kidnappningsfall nyligen så sa en av släktingarna till den kidnappade att ovissheten var det värsta. Det är märkligt hur vi ställer in oss på olika saker. Jag tänker att om de här släktingarna bara visste att att personen var bortrest så skulle dom aldrig ens ha reflekterat över att han avstod att höra av sig men nu när dom inget visste om hans frånvaro så blev ovissheten det jobbigaste. Att inget veta.
Samtidigt säger vi: inga nyheter är goda nyheter.

Jag får ett helt oväntat dödsbud och tankarna far runt om liv och död och jag inser att jag är tacksam för att jag inget vet om min dödsdag. Undrar hur vi skulle leva om vi visste vilken dag vi skulle dö? Skulle vi klara av att leva med den vissheten? Skulle jag leva annorlunda än idag, styra upp allt, göra många fler saker som jag ville, se till att leva det bästa livet varje dag?
En del skulle säkert leva med ständig ångest medan andra skulle dra livet till sin absoluta spets och njuta varje dag. Och när jag skriver det så ser jag att det ju redan är så trots att vi inget vet om vår dödsdag.

Och egentligen, vad vet jag vad de människor gör som är på annat ställe än där jag är? De kan ju säga en sak och göra något helt annat och jag kan bara lita på att det är sant det de säger. Känsla och tillit. Egentligen ovisshet eller kanske är det visshet eftersom hjärtat berättar för mig att det är den personens sanning.

Genom ett barns ögon vill jag se

Ett dödsbud

2012-01-06T14:33:00.006+01:00

Har precis fått veta att min körledarkollega Hartvig Gjesdahl lämnat oss efter att ha fått en hjärtinfarkt.
Jag hejade på honom senast på nyårsafton när han och Damkören sjöng innan och efter att jag höll mitt nyårstal.
Alltid ett leende på plats, lite reserverad och med koncentration på sin musik i största ödmjukhet.
Vi jobbade ihop under Körslaget 2010, då han var en av körledarna, för Pekings Prinsessor, och jag minns när jag frågade om han ville vara med och tävla med en kör och han undrade om han verkligen skulle platsa och mitt enda svar var att jag ville ha honom med just för att han var han. En självklar färgklick bland körledarna.
Vi har också musicerat tillsammans vid ett flertal kyrkliga förrättningar och jag skulle ha sjungit med honom om ett par veckor.

Jag minns med glädje när jag gjorde ett porträtt av honom på radion, när han var ganska ny i stan, där han berättade om sin musikaliska bana som börjat i Norge. Jag minns att jag redan då fascinerades av hans passion för körmusiken och hans självklara musikaliska tanke om vad han ville att musik skulle vara. De år jag sen har följt honom så ser jag att han verkligen fått till det han ville ha inom musiken. Han har alltid gått sin egen musikaliska väg oavsett var folk har tyckt och tänkt. Det har jag haft stor respekt för honom.
Han har gjort Damkören till en stor del av Norrköpings musikliv och framför allt har han låtit pop, rock, punk och reggae bli självklart för körsång och han har gjort arrangemang som ingen annan i de genrerna. Han har valt musiker och popgrupper att jobba med som varit okända och som sen blivit kända på den svenska pophimlen som t ex Takida.
Han hade näsa för vad som var bra och allt kunde passa för bland annat hans damkör.

Det blir ett stort tomrum efter Hartvig, ingen av oss andra körledare har den musikaliska och inspiraitionsförmåga han har haft, han har varit unik i sitt körtänkande och en stor frisk fläkt i vårt körliv.
Vad kommer nu att hända med hans körer? Ingen kommer att kunna att ta över hans livsverk.
Önskar att kommunen postumt ger honom en av stans hedersomnämnanden för det är han värd!
Mina tankar går förstås till hans familj idag.

Dom änglar som nu möter upp Hartvig kommer att bilda en fantastisk kör och sången kommer att tas till nya höjder.
Han energi kommer att måla nya musikaliska guldskimrande klanger.

Återigen kommer tanken; det finns inga garantier för något som helst i det här livet och det gäller att leva fullt ut och göra det som jag helst vill göra precis just idag och just nu. Livet är en märklig "sak" och ju mer jag tänker på det ju märkligare blir det.
Jag föds, gör och är en massa saker och när det är dags för mig så är det dags och jag kommer att dö precis när jag ska.
Det gör vi alla.

Mitt nyårstal

2011-12-31T17:51:00.003+01:00

Det var en mäktig känsla att kliva upp på pulten och få se alla människor som samlats i backen vid Moa-statyn idag. Kören sjöng och jag fick hålla mitt tal, vilken lyckostund!
Delar gärna med mig av det jag fick möjlighet att berätta idag.

Bästa Norrköpingsbor med nära, kära, bekanta och vänner från när och fjärran. Det är med stor ödmjukhet jag står här idag som nyårstalare. Det är stort att få äran att tacka av det gamla året och hälsa det nya välkommet. Jag har väl knappast blivit en riktig östgöte efter 25 år i Norrköping men jag är stolt över denna vackra stad jag idag kallar min hemstad.

Vi är säkert många som lyssnar till Tennysons dikt Nyårsklockan ikväll, när den läses från Skansen, jag gör det också och för mig handlar den om att föra tron, hoppet och kärleken in i det nya året.

Så blås, ljumma vårvind, blås in det nya i tidiga nyårsnatten, det gamla året har gjort sitt, jag lämnar den ryggsäcken bakom mig, så blås in ny kraft i själ och hjärta i en lättare kropp.

Blås ut alla sorger som berört oss under året där bland annat
naturkatastrofer runt om i världen och dådet på norska Utöya rört oss starkt. Blås ut ilskan och blås in styrkans vind att låta obegripliga händelser bli till den styrka som vi alla besitter, modet att säga;
vi ger aldrig upp.

Blås ut de rädslor vi skapar och låt endast de två återstå som vi genetiskt är födda med, rädslan att falla och rädslan för överraskande ljud. Resten av våra rädslor skapar vi själva vilket spär på ondska och hat. Så blås ut våra påhittade rädslor. En värld utan rädda människor är en värld med kärleken som ledstjärna.

Blås in stolthet och glädje över att Musikhjälpen i år drog in över 18 miljoner kronor och att alla andra insamlingsgalor slår rekord i insamlade pengar, att Thomas Tranströmer fick Nobels litteraturpris, att tre kvinnor fick Nobles fredspris för deras icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete och för att vår kronprinsessa bär på en tronarvinge.

Blås in medvetenheten om att det aldrig kommer att bli fred på jorden så länge jag själv är osams med min granne. Fred på jorden börjar med att jag hjälper den okände i min närhet och att hjälpa någon aldrig gör ont. Det enda det kostar är tid, tid som jag har gränslöst av eftersom tid är en illusion som jag själv väljer hur jag vill prioritera. Ge för att du vill ge istället för att ge för att förvänta dig något tillbaka.
Skulle vår planet invaderas utifrån av ett nytt släkte så skulle de gränser vi satt upp suddas ut och vi skulle alla stå eniga för att rädda mänskligheten. Jag skulle till och med ta min granne i handen, den jag aldrig talar med annars och strunta i att hon eller han lämnat ludd kvar i torktumlaren. Ska det verkligen behövas en invasion för att vi ska sluta vara rädda för varandra och för att vi sluta klaga över våra i-landsproblem?
Blås in den ljuvliga känslan som infinner sig när jag säger ordet förlåt och att alltid först förlåta mig själv.

Blås in styrka i att vi ser att vi var och en lever i vår egen sanning och att alltid gå till källan när vi undrar något om en annan person. Att sluta prata om saker och personer utan att ha fakta. Att alltid tänka att jag vill gå en mil i den andres skor innan jag dömer eller säger något endaste om någon annan.

Blås, ljumma vårvind, blås ut alla negativa tankar och ord vi strör omkring oss och lär oss att medvetet byta ut de mot det goda och positiva. Själv väljer jag att läsa tidningen Good News Magazine och lyssna och titta på det som gör mig gott. Det jag omger mig med färgar mitt liv.
Säg alltid vad du vill istället för tvärtom och sluta använda ordet inte. Vänd varje inte-mening till det du önskar istället och det gör gott direkt i själ och hjärta.

Blås in kraft att vilja och våga stå för den jag är i allt och alltid. Jag är den enda person som vet vad jag tänker och vill, så blås in styrkan att säga, göra och vara det jag helst vill. Blås in medvetenhet om att avundsjuka enbart ligger hos personen som uttrycker den.

Blås in ljumma och starka vårvindar om insikten att veta vem som är viktigast i ditt liv och om du fortfarande söker efter svaret på den frågan så titta noga nästa gång du ser dig i spegeln.

Allt är möjligt och den energi du ger ut får du också tillbaka, så välj noga.
Gå för dina drömmar! Själv vill jag ge ut min första bok och till sommaren sitt på en hästrygg för första gången i mitt liv.
Du och jag har möjlighet att göra 2012 till det bästa året i våra liv.

Gott Nytt År!

Struktur eller kaos

2011-12-30T06:23:00.003+01:00

Det är tidig morgon dagen innan nyårsafton och det tal jag blivit ombedd att hålla i morgon snurrar runt i mitt huvud. Trots att jag har mycket jobb på radion så finns det där och det börjar landa. Jag ska lämna ifrån mig talet till den ansvarige i morgon innan jag ska tala och det känns lite konstigt att mina ord som ska talas också ska läsas. Fast det är ju samma sak som med min bok, dom orden har jag ju tidigare sagt och nu hamnar dom på pränt.
Det är skönt att visualisera hur det hela kommer att gå till i morgon och jag ser en mycket fin stund framför mig.

Tänker också på att det här med tid, ordning och siffror nog är något som vi människor är beroende av. Struktur och ordning. Det vi gör är att byta siffror i almanackan och vi viger en speciell dag åt att få till känslan att nu, nu börjar det nya. Det nya som gör att jag kan ta tag i allt det där jag tidigare sagt ska göras. Undrar hur det skulle vara om vi var utan ett nystartsdatum varje år? Skulle vi bara simma omkring i ovisshet eller skulle vi kanske, tvärtom, bli än mer strukturerade för att vi då skulle behöva ta än mer ansvar för oss själva och styra upp våra liv?
Det händer ju ofta att vi säger; "Jag börjar på måndag", "Efter semestern då", "Efter nyår blir allt annorlunda" osv och många gånger så börjar vi men sen tar det stopp.
Jag tror det behövs en järnvilja för att vilja genomföra beständiga förändringar i sitt liv och jag ser ju på dom som har det att det verkligen gör skillnad.
Den fria viljan gör att vi får jobba med våra tankar och oss själv i allt från att välja märke på matvaran till var jag ska bo och vem jag ska leva med. Få upp en struktur eller också låter jag kaoset råda. Vi får hjälp av samhället om vi väljer att ingå i det som att använda, tid, almanacka, följa lagar och sociala koder.

När det kommer till känslan på nyårsdagen så har den en väldigt speciell känsla. Det är något med den som gör att det känns annorlunda, som att något har hänt och förändringen är här. Och sen blir det till vad jag gör det till.
Och allt är fortfarande helt ok för jag gör mina egna val.
Tanken att verkligen ställa allting på sin spets och lämna det jag har och ta min kärlek och åka till ett annat land och göra något helt annat i resten av mitt liv dyker upp. Att ge mig själv utmaningar att utvecklas och få ut det gottaste av livet, fast det har jag ju till stora delar redan nu även om jag gärna skulle krydda det med äventyr och förändring.

Just nu är det tidiga kvällar och morgnar och jobb hela dagen men planerad matlåda och kanske kanske lite socialt umgänge och motion. Vardag för många alltid. Jag säger hela tiden att det här är en period och det är helt sant, jag har valt det själv och trivs väldigt bra och det just för att det är just nu.

Undrar hur det känns att alltid vara helt nöjd...?

Dagarna

2011-12-28T06:43:00.002+01:00

"Det är dagarna som går som är livet", ja, verkligen!
Att vakna upp till en ny dag som är späckad med aktiviteter eller ledighet och se den som en del i det här livet och inse att det är mitt liv som hela tiden förflyttar sig framåt är en stor tanke för mig. Just nu jobbar jag hejdlöst mycket vilket är fantastiskt roligt och dagarna går så fort samtidigt som jag kan längta efter lite ledighet och göra andra saker. Jag lär mig att vara i det jag är i just nu och sen får jag ta det andra. Det finns ingen mening i att gå och tänka på några andra dagar som ska komma utan jag njuter av alla stunder jag har oavsett vad de innehåller.
Jag lever med andra ord.

Min fascination över människors val fortsätter att vara stor och ibland skulle jag önska att jag enbart fick ägna mig åt att betrakta, kanske skjuta in här och där med en fråga, samtala lite och sen gå vidare. Det händer att jag gör det nu också men jag känner att jag själv behöver vara helt landad i mig själv innan jag gör det. Det är inget jag slänger ur mig till någon på redaktionen på radion under en arbetsdag där precis, nä, det får vänta tills det är dags.
Boken har i alla fall börjat leva ordentligt i och med att brorsan fått en hel del sidor att sätta tänderna i och där kommer ju mina tankar till uttryck.

Dagarna fortsätter att komma, så länge dom ska det, och jag gör det jag tycker är roligast det mesta av tiden vilket känns priviligierat. En dag aldrig den gamla lik och helt olik den som kommer.
Varje dag är unik precis som jag.

Dan före dan

2011-12-23T19:48:00.003+01:00

Det är kvällen före julafton, min kärlek mår gott i köket där han förbereder den italienska julbuffén till i morgon (vi skippar vanlig julmat i år) barnen har kommit och softar i soffan framför TV:n. Det brinner ljus överallt i lägenheten och jag lyssnar till mitt enda positiva "jul-måste" i musikväg; den ryske storsångaren Ivan Rebroff.
Jag vet att min mamma, pappa och bror mår bra och det känns gott. Får ett litet hjärtknip när jag tänker på lilla Cindy som jag saknar något fantastiskt mycket. Hon har det bra, jag vet det, men det känns ändå... Lilla älskade skruttrumpa...

Läste min blogg från förra årets jul och det är otroligt vilken skillnad det är på väder! Förra året var det hejdlöst mycket snö och i år är det över 7 grader varmt. Moder Jord gör lite som hon vill eller också är det så att hon anpassar sig efter hur vi behandlar henne.

Just nu är det fantastiskt mycket jobb på radion och det är riktigt roligt men det ska också bli skönt med några lediga dagar och sen har jag mitt stora uppdrag nästa lördag då jag har fått äran att nyårstala till alla Norrköpingsbor. Än så länge har jag bara tänkte lite grann på vad jag ska säga och tankarna far hit och dit och jag vet att mitt tal kommer att landa helt rätt när det är färdigt. Jag ska börja plita lite i helgen nu och sen får det vila lite och så är det färdigt precis när det ska. Tror att jag ska nämna giraffen.
Jag ser fram emot det och jag vet vilken härlig känsla det var när jag för ett antal år sen fick hålla årets Valborgsmässotal, 2004 tror jag, vilket också var en stor ära.

I kväll ska jag göra mitt enda "julmats-måste" och det är tradition i vår familj på mammas sida långt bak i tiden att göra rosolje, en rysk rödbetssallad, just till julafton. Tror att min mage kommer att fixa det galant också.

Mina filosofiska tankar är många och dom får leva sitt egna liv i mitt inre

Min nyckel

2011-12-21T06:07:00.003+01:00

Jag behöver bara komma ihåg att nyckeln till mitt välbefinnande finns o att fortsätta använda den dagligen genom att välja rätt dörrar...

Jag möts av tystnad och en energi som är långt ifrån min egen och det gör mig ledsen och min energi går åt till att fundera varför jag drar till mig det här just nu och det går fort att komma fram till svaret; det är en stor kontrast till hur jag vill ha det. Nu är det upp till mig att välja sida, precis som vanligt.

Att mötas av talande tystnad och fåordighet gör intrång på min själ och jag tänker; låt det vara, det är vad det är. Jag vet hur det kan kännas och den känslan är långt mer något vackert, mjukt och kärleksfullt. Den här känslan gör mig tom, energilös och lite frustrerad. Vi människor väljer själva hur vi ska möta situationer som ÄR, om vi vill uppfylla dom "krav" som traditionen "kräver" eller om vi vill göra på vårt eget sätt.
Naturligtvis dyker känslan av övergivenhet upp igen, den som alltid kommer att finnas där i små eller större mängder utifrån situation och energi. Den här gången vet jag vad jag känner och jag får kraftigt byta fokus för att sätta mig i det som är bra.
Och jag behöver komma ihåg varför jag gör och visar saker jo; för att jag vill det, för att det ligger i mig och att alltid göra saker utifrån mig själv och aldrig begära något tillbaka.

Det är märkligt att vi då och då eller ofta väljer att springa rakt in i stängda dörrar och varje gång bli förvånade över hur ont det gör. Om och om igen. Det är som att vi glömmer smärtan och tror att nästa gång jag springer in med huvudet före så kommer dörren att öppna sig. En dörr som jag ser är låst och bommad.
Jag har hittat nyckeln som går till alla dörrar och jag väljer att att alltid ha den med mig. Jag synar av dörren som jag möter och ser den alltför tillstängd ut så går jag till nästa. Jag kan också redan på avstånd se om nyckeln passar och eftersom jag har en nyckel så har jag också tillgång till det som finns på andra sidan.
Nyckeln får hänga runt min hals så att jag vet att jag alltid har den med mig oavsett vad som händer och då kan jag alltid välja att använda den eller avstå.

Just nu travar jag runt utanför en stängd dörr, går iväg en stund för att göra annat, kommer tillbaka och försöker använda nyckeln men dörren är fortfarande tyst, fåordig och i ett annat energiläge.

Just nu får jag vänta på att dörren öppnas från andra sidan om så bara så att det blir en lite springa av hopp, ljus och energi som kommer därifrån och som säger; snart är du välkommen in.

Inne eller ute

2011-12-19T22:18:00.003+01:00

"You know in fashion; one day your in and the next day your out".
Det är ett citat hämtat från Project Runway som jag ser emellanåt, Heidi Klum säger det i varenda avsnitt. Det känns som att det citatet går att överföra på det mesta i vår tid; "You know in music, friendship, relationsship, jobs.... osv; one day your in and the next day your out."

Ena dagen är jag höjd till skyarna och nästa så är alla dörrar stängda. Det gäller verkligen att veta vilken grund jag själv står på och då välja en stadig grund. Att vara den där fyren på en stadig klippa när stormen viner. Ena dagen är det lugnt, inga vindar, strålande sol och varmt. Nästa dag är det full storm, kallt, blött och mörkt. Och fyren står där orubblig, alltid.
Kraften i att vara någon i ett sammanhang och tillhöra är stor och kraften när sammanhanget stöter undan är också enormt stark men den styrkan avtar ju längre bort den kommer. Ena dagen står jag lugn och stad i värme ljus och nästa dag står jag lika lugn och stadig trots att det blåser orkanvindar.

Det är en känsla av lugn som infinner sig när jag kommer på att jag kan själv bestämma var jag ska stå och hur och det kan blåsa hur mycket det vill runtom mig för jag vet att jag står stadig. Jag kommer att vara "inne" varenda dag i mitt liv i och med min inre styrka och inget kan få mig att känna mig "ute". Dvs så länge jag står kvar på min grund.

Den klassiska barnvisar säger:
“Bygg inte hus på en sandig strand. Bygg inte hus på grus
Kanske verkar det okej men en dag, du ångrar dig
Du måste bygga huset en gång till
Du måste bygga huset på ett berg
På en stadig grund som inte rubbar sig
Och när stormen piskar på
Har du frid i ditt hus ändå!”

Precis så är det och det är först som vuxen jag förstår det verkliga innehållet i visan. Jag ska strunta i vad andra tycker och bygga mitt eget hus där jag vill att det ska stå. Ingen har rätt att tala om vad jag ska göra med mitt hus och hur jag ska möblera det.
Ingen förutom jag själv.

Fundering

2011-12-16T09:07:00.003+01:00

" - Vad är julen för den moderna människan?"
" - Gud kommer till människan i form av ett litet barn"
Frågan ställdes av en reporter och biskopen svarade. När jag hörde det så blev jag mäkta förvånad.

Jag har ju numer många frågor att ställa angående religion i allmänhet och antagligen för att jag själv under den största delen av mitt varit en aktiv kristen men nu lämnat det. Jag medverkar fortfarande i kyrkan rent musikaliskt men jag är noga med att välja mina tillfällen. Jag kan till och med känna mig lite obstinat och har ofta velat ifrågasätta det som sägs. Jag har dock nästan helt slutat med att göra det eftersom jag märker att det kan ställa till det och det är något jag helst vill avstå. Märker också att det är känsligt att uttrycka tvivel inför kristendomen så jag väntar tills det kommer bra tillfällen. Och dom kommer när dom ska.
Nu till jul så är det ju konserter som gäller och alla texter handlar om varför vi traditionsenligt firar jul, den religiösa traditionen och jag är uppvuxen i den. Jag kan också välja att lyssna till min brors musik och då och då delta som körledare när vi gör hans mässa och det för att hans musik är väldigt speciell för mig.
Tonerna gör att det fungerar bra att vara i den texten också. Jag funderar själv över varför det är så men det får bara vara så och det känns bra.

Tillbaka till svaret om att Gud kommer till människan i form av ett litet barn; hur ska den moderna människan förstå vad det innebär?! Jag kan förstå det eftersom jag är uppvuxen med det men de människor som aldrig kommer i kontakt med kyrkan och religion eller t o m vardagsmänniskan hur kan de förstå? Vadå genom ett barn?!
Jag skulle önska att han som är högst i rang, biskopen, kunde hitta ett språk och sätt att kunna förmedla de bra sakerna med ärlig kyrklig verksamhet så som medmänsklighet och omtanke. Att visa kärlek både i ord och framför allt i handling.
I min värld är det numer handlingen som räknas. Ord kan sägas till höger och vänster och slängas med men dom är värda ingenting om dom aldrig kommer till handling. Därför är det också viktigt att orden jag säger sägs med omsorg och att jag är noga med vad jag säger.

När ska kyrkan utvecklas utifrån det som skrevs och sades för över 2000 år sen? Och behövs det religiösa budskapet för att vi människor ska hitta det bästa inom oss själva och gentemot varandra? Kan vi hitta det på ett annat sätt eller kommer det kristna budskapet alltid att vara vår grund? Jag tycker t ex att 8 av de 10 budorden är en bra ledstjärna och det finns tankar i andra religioner som jag gärna tar till mig också. Och jag upplever att Jesus var en fantastisk man som använde sin energi här på jorden för att göra gott. Men sen?!

"Gud blev kött och tog sin boning bland oss", Gud blev Jesus och den tanken är god.
Vad har hänt med den känslan idag?
Och när jag ställer frågan så är det utifrån var jag själv befinner mig just idag

Ett avsnitt

2011-12-13T11:39:00.004+01:00

Idag bjuder jag mig själv och er alla som läser min blogg på ett avsnitt ur min kommande bok. Lite läskigt att släppa ut men också ljuvligt :-) Bokslutet, rätt ord i sammanhanget, kommer närmare för varje dag.

ETT HUS AV KÄRLEK

Jag står och tittar på de män som gör i ordning vår husfasad, rappat tegel, och när jag ser hackan som far fram över det rappade så att det rasar ner från väggen så tänker jag; det är så det känns! Kärleken knackar på min rappade yta och vill ha fram det som är genuint, det som var först, det som finns där innerst inne, det som är grunden till att ”mitt hus” är vad det är i dag. Det ytliga, trasiga och hårda lagret ska bort för att ersättas av något nytt.

Det blir hål i rappen och tegelväggen blottas och med skickliga händer, kunskap och kärlek läggs ett nytt vackert rappat lager på huset så att det är helt igen. Varje gång jag tittar på väggen så vet jag att det finns något vackert, genuint och stadigt där under och det är styrka i det huset som står här. Det huset är jag och jag får möta kärleken, den kärlek jag får leva i, den kärlek som är allt för mig. Kärleken till mig själv kommer först och när jag lagat mina sprickor så har jag över att dela med mig av till min kärlek, min kärlek som flyttat in i ”huset bredvid”. Vi delar nu samma vackra innergård.

Min kärlek vårdar "mitt hus" genom att ta bort det som är trasigt, fult och hårt och bygger genom ord och handling upp det igen så att det alltid står där i sin glans mitt framför honom som ett tecken på tacksamhet och ett bevis på hans kärlek till mig.

Han kan alltid se att kärleken är det som håller samman mitt hus. Härifrån bygger vi på ett gemensamt hus där vi bägge känner till varenda sten och vi lägger dem precis där de ska vara så att de passar perfekt i och bredvid varandra.
Vi bygger en stadig grund på berget.

Uppfattning av verkligheten

2011-12-08T11:15:00.003+01:00

Min uppfattning av verkligheten är min och ingen annan kan säga något om den vilket gör att jag alltid är en spegel och aldrig kan säga något om någon annans uppfattning . Visst, jag skulle önska att fler tänkte och kände som jag för att jag vet att jag mår så bra i min filosofi men jag kommer på att det är verkligen så att var och en blir salig på sin tro.

När en person berättar om sin verklighet och jag uppfattar det som att det negativa har stor överhand och personen ibland säger: "- Jag har en positiv livssyn, är positiv för annars skulle jag aldrig klara livet" och jag hör: " - Jag är negativ i många av mina kommentarer, jag är rädd för det mesta, ser allt från den negativa sidan och har en attityd som gör att människor avstår att vilja komma med mothugg och på det sättet klarar jag livet", vems verklighet är det som gäller?

Jag ser att det är bägges eftersom personen jag lyssnar till bara kan uppleva sin egen sanning och verklighet precis som jag enbart kan känna och utgå ifrån min upplevelse och sanning. Jag blir mer och mer övertygad om att det enda som gäller är att jag lever efter det som jag känner är rätt och när jag samtalar med människor så kan jag dela med mig först när dom frågar.
Och jag delar utifrån mig själv och har alltid mig själv som exempel. Ord som jag slänger på människor rinner enbart av dem om de är långt ifrån det som personen själv känner, teflonskölden är ofta uppe och den behöver plockas ner av personen själv, jag kan aldrig slita eller dra av den, aldrig ens smeka av den, det arbetet gör personen själv.

Jag blir bättre och bättre på att enart lyssna utan att bli frustrerad över den andre personens livsval och kommentarer och det går bättre och bättre och jag avstår att kommentera för mina tankar och energi ligger åt ett helt annat håll.
Vi är över 9 miljarder människor på jorden och när jag tänker på att alla personer, varenda en, är unik så hissnar det nästan. Vilken grej! Och ändå, mycket av det vi ägnar oss åt är att förändra oss så att vi ska likna andra, att passa in i sociala mönster som någon bestämt, att säga, tycka och tänka som alla andra gör.
Hallå! Det är lika bra att lägga ner det energislöseriet eftersom det aldrig kommer att införlivas! Vi kommer alltid att vara precis så unika som vi är, ingen människa (9 miljarder!) är lik någon annan, ingen!

Den tanken stärker mig i min egen verklighets övertygelse om att jag är precis som jag ska och vill vara och jag fortsätter att leva som jag lär.

Begränsning som befriar

2011-12-05T07:40:00.005+01:00

Jag håller på och skriver min bok och känslan för den är att den verkligen ska komma ut. Jag längtar till att få hålla den i min hand och jag längtar till att kunna dela med mig av den. Känslan att det är helt rätt att ge ut den är stark.
Jag har skrivit på den en längre tid och ibland känt att jag stoppat mig själv från skrivandet genom att ha massor av andra saker att göra, att prioritera bort den, trots att längtan att enbart få skriva är så stark.
Jag har helt enkelt begränsat mig själv och nu förstår jag varför.

Jag har en sådan stark längtan att ge ut allt jag skriver och jag skriver hela tiden, vilket gör att jag aldrig blir klar eftersom jag helt har släppt begränsningarna och jag aldrig kommer till avslut. Återigen har jag funderat alldeles för mycket på hur boken ska bli och naturligtvis stoppa mig själv i det eftersom jag ska strunta i hur. Universum bara väntade på att jag skulle lyssna och häromdagen så gjorde jag det och hjälpen kom från oväntat håll, som vanligt.

Jag pratade med min änglavän och hon frågade om boken och jag berättade som det var. Då sa hon världens mest självklara sak som jag själv aldrig ens tänkt på: " - Du kan ju alltid skriva bok nummer 2!"
Ha! Såja, där kom svaret på mitt hur! Självklart!
Alla mina tankar på begränsning var som bortblåsta och jag fick återigen en stor lust till att äntligen skicka iväg dom kapitel som är klara för redigering.
En liten mening från oväntat håll och det löser upp alla knutar. Tacksam!

Jag tror på att släppa på mina begränsningar i det mesta och jag ser också nu, efter den här bokkänslan, att det är bra att sätta upp en begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare. Den begränsningen befriar mig och gör mig ännu mer öppen för det som jag är ämnad att göra och det som jag vill göra.

En begränsning i mening att bli klar med något som ska tas vidare befriar mitt sinne, så nu släpper jag taget om titeln på boken och låter den komma till mig precis när den ska och jag struntar i hur.

Nyfiken

2011-12-01T22:10:00.004+01:00

Jag är nyfiken men jag lär mig att avstå när jag ska avstå och vara nyfiken när jag känner att jag kan vara det.

Idag började jag skriva på ett mail till en person som alltid uttrycker sig med dom mest negativa tankar jag någonsin stött på. Jag blir så otroligt nyfiken på vad det är som gör att man tror att man mår bättre av att omge sig med allt det negativa. Jag började skriva men insåg sen att det är ingen idé. Hur ska jag framställa det jag undrar? Vad ger mig rätt att fråga och dömer jag personen ifråga när jag vill fråga? Jag skrev två meningar men sen avstod jag och raderade ut alltihop.
Jag är fortfarande lika nyfiken!

Vem är hon? Hur tänker hon? Vad är det för kick hon får av att skriva av sig på sociala medier med dom mest negativa kommentarer? Hur rädd är hon? Hur hög är muren hon ställt upp runtomkring sig? Vem tillåter hon att komma innanför? Vad har gjort att hon bygger som hon gör? Vad är en positiv tanke för henne? Är det en roll hon tagit på sig att bli en "Häxan Surtant" eller är hon sådan av naturen? Finns hon överhuvudtaget? Varför beskriver hon med stolthet hur illa hon mår? Vilka av mina frågor skulle hon svara på?
Jag är fortfarande nyfiken!

Jag lär mig dock att avstå och känner att ska jag fråga så bör jag göra det ansikte mot ansikte så att jag kan känna av energin, se kroppsspråket och höra rösten. Det gäller alla människor som jag är nyfiken på hur dom tänker.
Jag tänker att det jag kan göra är att skicka henne min bok när den är färdig för då kan hon läsa och ta till så mycket eller lite hon vill.
Under tiden så är jag fortfarande nyfiken!

Minns att min farmor alltid sa att jag var det mest nyfikna barn hon träffat och idag kan jag se att hon hade rätt. Jag är tacksam för min nyfikenhet för den för mig framåt och jag lär mig massor av saker. Jag frågar och lyssnar och lyssnar och frågar och får svar och kan fortsätta att vara frågvis och nyfiken och samtalen och vetskaperna efter svar på frågorna ger mig massor av goda erfarenheter och jag fortsätter att vara nyfiken och det med ett leende :-)

Solen syns när den ska

2011-11-28T08:19:00.003+01:00

Allting händer precis när det ska, det är min fulla övertygelse. Det kan ju bara hända precis då annars skulle det ju hända en annan gång. Eftersom det enbart finns n u så händer det precis när det ska. Jag vet ju inget om framtiden.
Jo, det jag vet är att jag önskar mig saker, släpper den tanken och struntar i hur och när, så händer det när det ska. Jag har tillit till att allt sker när det ska.

Jag kan planera och önska att det ska hända vid ett tillfälle och då ”låser” jag min tanke vid det och universum får inget spelrum. Det är då lätt att det blir något annat än det jag tänkt mig och då blir jag frustrerad och tänker; varför blir inget som jag önskar mig? Varför händer det just nu?
Jag tror att det handlar om att våga släppa kontrollen och vara öppen för den energi som kommer att göra att det blir det bästa för mig. Att släppa att jag är benhård på att så här ska det bli och så här ska jag göra.
Skulle jag tacka nej till tio tusen bara för att jag bestämt mig för att jag skulle få tre tusen? Skulle jag tacka nej till en lägenhet i en finare del av stan för att jag bestämt mig för att jag ska ha den jag först blev erbjuden? Varför tacka nej till ett bättre erbjudande än det jag bestämt mig för?

Vi önskar oss starkt en liten valptjej och hade den bästa tiken dräktig och hon fick valp i fredags precis som planerat, m e n hon fick enbart en dödfödd valp. Sorgligt förstås men direkt tänker jag; det är meningen att vi ska ha en annan liten tjej, en tjej som är helt menad för oss. Jag släpper tanken på hur och när och det gör mig oerhört lugn. Jag vet att den bästa för oss kommer.
Dessutom så kanske det är tänkt andra saker innan hon kommer, andra saker som vi/jag önskat och som behöver den tiden.

Jag har också fått svar på mitt största h u r i mitt liv och det handlar om känslan och tanken att gå ner i vikt. Först när jag släppte tanken på hur, har varit expert på hur nämligen, så kom den rätta vägen till mig. En väg jag inte ens tänkt på men när den dök upp så bestämde jag mig snabbt för det kändes så helt rätt och det blev helt rätt. Jag gjorde min gastric bypass eftersom jag äntligen efter alla år släppte h u r ska jag gå ner i vikt. Nu kan jag lägga min energi på en massa andra saker och jag vet med bestämdhet att jag lät göra operationen precis när det var dags, när jag är i fas med allt annat i livet och är redo för att ta hand om mig själv.

Detta som ett exempel på att allt händer när det ska.
Det kan handla om stora eller små saker och händelser och när något har inträffat som jag kan stå frågande inför så kan jag alltid i backspegeln se varför det hände just då. Allt blev nämligen till det bästa.

Saker inträffar när jag är som mest öppen för att få en vink om en förändring, en förändring som gör min önskan precis till det den ska bli. Jag kan aldrig ångra något eftersom jag i varje ögonblick gör exakt det som jag gör just då utifrån de erfarenheter jag har just då. Den här känslan och tanken gör också att jag kan låta människor vara precis som där precis när dem är det.

Allt händer precis när det ska d v s när jag är redo för det i min energi och jag har så många händelser bakom mig som jag kan peka på som har inträffat när de skulle.

När jag följer det här sättet att tänka då kan jag sluta säga saker som;
" -Jag borde ha lämnat det där jobbet eller den där relationen för länge sen. Jag borde ha fattat mitt beslut för länge sedan. "

Jag gör exakt vad det är tänkt att jag ska göra precis just nu. Jag lyssnar till magkänslan och följer den.

Detta gäller även för andra. Eftersom jag tror att allting händer av en anledning, och jag tror att allt händer när det ska, så behöver jag också släppa alla andra. Jag kan då aldrig säga; "- Han är bara inte där ännu eller jag önskar att hon just nu kunde förstå för att gå vidare". De är precis där de ska vara och det är deras rätt att vara där, och det är rätt för dem just nu. De är också precis där de ska vara just precis nu.

Och det är så intressant med universum! Fick precis i skrivandets stund en bekräftelse på att människor gör precis som de själva vill oavsett vad det tidigare sagt. Undrar då igen vad orden betyder, inget??
En person gör precis det hon säger att hon önskar att personer i hennes närhet ska avstå att göra. Hon är säkert inte medveten om det, men skulle jag tala om det för henne så skulle hon förstå. Intressant och jag får bevis för att allt händer när det ska och att jag nu låter henne vara eftersom hon är precis där hon ska vara i sitt liv.

Allting händer precis när det ska och på det sätt det ska. Solen syns när den ska och molnen flyttar sig när de ska :-)

Min säng

2011-11-25T09:44:00.003+01:00

Allt handlar verkligen om att ta ansvar för mitt egna liv. Jag tänker varje dag att det är det enda som gäller.
"Som man bäddar får man ligga" och jag vill ligga så skönt, ombonat, mysigt och hälsosamt jag bara kan. Det är lite intressant att ett ordspråk som handlar om sängen är det som handlar om vårt egna ansvar. Ett ställe där jag går till en annan dimension än den i vaket tillstånd. En plats där jag ägnar en tredjedel av min livstid, en tredjedel. Sömnen, lika viktig som vatten och mat, alltså vill jag ligga och sova bäst.
Jag älskar när det är nystädat i sovrummet, nybäddat i sängen och jag är nyduschad, att då få krypa ner bredvid sin kärlek är verkligen livskvalité och varje kväll jag lägger mig så uttrycker jag tacksamhet för allt jag har och att jag får ligga i den säng jag gör. Jag bäddar för att må bra och jag ligger också bra. De två återstående tredjedelarna som jag lever i vaket tillstånd kan jag påverka massor genom att "bädda bra".

Varje dag är som en "säng"; jag kan välja att ligga kvar, dra täcket över huvudet, låta bli att vädra och bara grotta ner mig i mina negativa tankar tills jag somnar om och får börja om med att ta beslut och ansvar för min dag när jag vaknar igen.
Jag kan också vakna utvilad, slänga benen över sängkanten, vara tacksam för en ny dag, öppna fönstret och släppa in morgonluften, sträcka på mig, se fram emot dagen, bädda upp sängen som då välkomnar mig till kvällen igen, genomföra min dag på det bästa sättet för mig och avsluta den med att återigen krypa ner och vara tacksam. Göra "sängen" - dagen till den bästa.

Jag förstår att människor kan tycka att det är jobbigt att ta ansvar för sina egna liv och sig själva men det är det enda som funkar. Jag kan aldrig skylla på någon annan för mina beslut och att säga; "Du sa ju att jag skulle göra så här!" är verkligen att lägga allting utanför sig själv. Personen som sa det har inget med mitt val att göra, inget med mitt beslut att göra.

Jag är a l l t i d ensam i mina beslut.

När jag lever i ett förhållande så har jag ansvar också gentemot min relation. Jag får då välja hur dagen ska vara och planera och göra det bästa för att tiden tillsammans med min kärlek ska bli den bästa och att jag under den tid vi är i från varandra göra saker som jag mår bra av. Själv får jag jobba med att sluta att tro att allt behöver vara fix und färtich tills han kommer hem, det är bara något jag lägger på mig själv som en stress. Det blir ju vad det blir och när jag planerar och gör det jag tycker om, och jag tycker ju om att fixa så det är klart när han kommer hem, så blir det bara bra.

Det finns dagar när min hjärna skriker efter att enbart ligga i soffan och se på TV medans min kropp säger något annat och jag lär mig att lyssna till min kropp. Min hjärna har ju tidigare beslutat att ta vissa jobb, vilja åka och handla, städa källaren mm och det är ju spännande att det sen är just DEN som säger tvärtom.

Tur att jag har min kropp som det ju bara är att lyfta på och sätta fart på dvs om hjärnan säger till den. Fast det var ju hjärnan som bestämde innan och som ställer till det med besluten. Hjärnan - kroppen .... Kroppen - Hjärnan....
Det bästa är ju när dom två samarbetar.

Känslan när jag kryper ner i min nybäddade säng och är tacksam vill jag ha med mig som den bästa känslan på dagarna också.

Rensar

2011-11-24T09:20:00.007+01:00

Jag tycker om att rensa, städa undan och åka till returpunkten med gamla grejer. Jag känner mig friare när jag gjort mig av med saker som bara står till ingen nytta eller glädje. Just nu är det källarrensning som gäller och jag blir bättre och bättre på att slänga grejer som jag tidigare velat spara. Tänker att saker som ligger i en källare år efter år, vad är det för värde i det? Saker som jag vill ha omkring mig ser jag till att ha framme och njuter av dom. Saker som ligger i källaren som jag kan sälja säljer jag för att kunna få upplevelser för pengarna eller köpa något nytt som jag verkligen vill ha och som jag kan njuta av.

Varför sparar vi på gamla saker i våra källare? Kan det vara en generationssak? Att det var sämre tider förr och att man bunkrade upp för kommande tider och att man dessutom sparade saker till sina barn. En bra och god tanke absolut. Eller också att ha grejer att sälja när man är i behov av pengar vilket också är en god tanke.
Men dom där sakerna som bara ligger till ingen nytta?

Jag är tacksam att varken jag eller min kärlek är hamstrar och samlar på oss en massa prylar, det är tvärtom. Ut med det som tar plats och energi och ha kvar det som gör oss gott. Just nu ska jag slänga iväg, eller snarare bränna upp, en massa gamla papper som jag trott att jag behövt spara. Det ska bli så skönt att bli av med.
Och framför allt, om/när vi flyttar så har vi bara bra saker att ta med oss och jag vet också att vi då dessutom kommer att rensa undan ännu fler grejer.

Jag kan ingenting ta med mig när jag går. Jag behöver inga penningar när jag vid porten står, jag kan ingenting ta med mig när jag går....
Vilket känns bra!

Att börja närmast mig själv

2011-11-22T09:52:00.004+01:00

Det är snart advent, julen närmar sig och vi går in i någon sorts känsla av att vara goda och snälla mot varandra. Vi går in i våra stugor och tar till oss familjen mer än någonsin och vi går till kyrkan i större utsträckning än annars under året. Vi tittar oss runtomkring och är generösa med att lägga pengar till behövande.
Tänk om vi kunde ha den här julkänslan med oss hela året runt, om vi ville öppna våra hjärtan och sinnen för det goda varje dag. Att sträcka ut den där handen till den som står i kylan eller till den som ber om hjälp. Att hjälpa gör aldrig ont.
Vilken värld det skulle bli. Och jag tror på förändring och jag tror på att förändra i det lilla och det som är närmast mig först för var ska jag annars börja??

Den här texten är på spiken!

How can we have peace in the middle east, when there's none at home?
How can we have understanding in the land, when there's none in the women
and there's none in the man?
How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

Where do we go now?
Do we let the devil win? Or do we get up and fight?
Surely we know how to comfort all our fears
Put an end to the violence
Put an end to the tears

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?

There's too much talk about it and too many walkers out here!
Tell me where is the love? Where is God in your life?
To my left a woman abuses her children
To my right somebody's beating their wife
Tell me where is the love? Where is God in your life?

How can we heal the wounds of the world if we cannot heal our own?
Where does this peace on Earth begin if not in the home?
Peace on earth (Michelle Ferell)

Ödmjuk

2011-11-19T14:34:00.003+01:00

Jag har idag fått möjligheten och jag vill säga äran att få se Vadstena slott från insidan, en guidad renässansvandring. En fantastisk kvinna, Eva, visade oss runt och tog oss verkligen med till den tid då människor levde sina liv där. En berättarens av stora mått som gjorde vår gamla historia högst levande.
Det var lite högtidligt att få följa Katarina (Eva) in i hennes kammare o gemak o få känna tidens vingslag i dessa slottssalar byggda av människohänder i enbart sten. Hon visade oss på kyrkan hon lät bygga tillsammans med sin man Johan o gästabudssalen där det intogs gigantiska middagar.
Min känsla inför vem jag är idag som nutidsmänniska ändrades under vandringen o känslan av ödmjukhet blev varmare o större. Ödmjuk inför alla dessa människor som byggt slottet, som kämpat för sin överlevnad, som suttit i fängelsehålor och där fött flera barn, personer som varit konstnärligt kreativa o människor som på ett mycket intelligent sätt byggt denna fästning för att bäst överleva.
Allt detta för att jag, en liten energi i universum, ska få göra min gärning här i världen. Utan min historia så är jag ingenting. Utan mina anfäder, om så i rakt nedåtstigande led eller kungligheter eller bönder, ingen Lisa.
Alla är vi lika o har samma basala behov; att leva vidare, älska o värna om vår nästa. Alla, oavsett var och när vi levde eller lever så är vi lika, mer lika än vi tänker på.

Jag blir ödmjuk inför det som är livet o vill leva det än mer som en energi som är medveten om Moder Jord, Universum o människan. En trojka som kan leva i symbios om och när vi blir ödmjuka inför det som är livet, att andas.
Jag bugar mig för alla som levt innan mig och som sett till att jag fått komma till den här världen. Det dom lämnade efter sig är ytterst värdefullt för mig. I ödmjukhet och tacksamhet bugar jag mig.

Tanken kommer förstås; vad lämnar jag vidare till släkten som kommer efter mig...? Vad är mitt ansvar o hur ser det ut?

Körsångarsansvar

2011-11-16T17:58:00.005+01:00

Hade ett körjobb i helgen och jag började återigen fundera över hur mycket ansvar jag har som körsångare.
Jag har många gånger filosoferat över fenomenet kör, dess sociala verksamhet, dom som deltar, ansvar, ambition, mod mm och där jag landade efter helgen var just om det egna ansvaret som körsångare.
Anledningen var att när vi drog ihop musiker och kören för första gången under genrepet så kom vi till en sång och en av sångarna uttrycker: " - Det här kan vi inte!".
Jag vet att det var en sångare som var frånvarande under repet tidigare i veckan och jag tänkte; vari ligger ditt egna ansvar för att kunna det som är tänkt att framföras idag?
Det handlar ju också om att det kommer publik och lyssnar och som vi vill ge det bästa.
Jag har själv sjungit i kör under många år och jag vet av den erfarenheten att det är som minst roligt att sjunga när jag är dåligt påläst och avstått från att öva hemma det där lilla extra sista. När jag har varit slö på repetitionerna och energilös, när jag avstått att bidra med energi, då är det inget skoj.
Vad är min ambition som körsångare om jag kommer helt oförberedd till ett rep? Vari ligger lusten då? Inga noter framtagna, ingen mental förberedelse, ingen vilja. Varför vill jag då sjunga i kör? Är det den sociala biten som lockar? Kommer jag dit för att ta energi? Att gå till körövningen med negativa tankar, varför? Vad gör det här med gruppdynamiken?
Jag har inga svar för jag har aldrig frågat någon sångare om det här men jag är nyfiken.

Tvärtom så blir körsång det mest roliga och energigivande som finns och det blir verkligen till den friskvård jag säger att det är
Hur mycket ansvar ligger hos mig som körledare för att sångarna ska kunna sin sak? Massor förstås och det är upp till mig som körledare att lägga upp repetitionerna på ett sådant sätt att alla känner sig väl förberedda och också att ge energi så att varje körmedlem känner sig viktig och värdefull och då kan lägga till ett extra krut när det är dags.
Absolut ingen skugga över någon körledare alls, jag vet hur mycket fritid som läggs ner utan jag skriver utifrån mig själv.

Under alla mina år som körledare så har jag nästan enbart stött på ljuvliga, positiva, glada, energirika människor som brinner för att sjunga kör och det har gett mig så oerhört mycket. Och jag fortsätter på samma sätt jag gjort tidigare och jag vet också att det handlar om att spegla varandra; tycker jag att det är skoj så tycker sångarna det och tvärtom.
Jag är priviligierad att få jobba med mina körer och jag blir lika glatt överraskad när det bara strömmar glada sångare till mina projekt och just nu är vi mitt uppe i två härliga julprojekt.

Jag brukar säga att en kör blir aldrig bättre än den svagaste länken och vem vill vara den länken? Tänk vilken nivå det kan bli på alla våra tusentals körer om vi alla skulle vilja vara en stark länk i en kör :-)

Och som körledare så har jag mitt ansvar för att sprida glädje i körsjungandet och jag tar mitt ansvar.

Skadeskjuten

2011-11-12T22:23:00.005+01:00

Det är så nyttigt, bra och insiktsfullt att leva med en man som är öppen i sin energi och som märker varje humörsvängning hos mig. När jag ibland mår lite sämre rent fysiskt så har jag tidigare dragit mig in i mitt skal, gått undan och varit tyst, lite som ett skadeskjutet djur. Kryper undan och slickar mina sår och går sen förhoppningsvis vidare som ett friskare djur utan att tala om för dom andra i flocken hur jag mår. Jag tror att jag har haft det beteendet för att jag behöver samla ihop min energi och komma tillbaka till flocken som den starka jag alltid varit. Jag har dock insett att det finns en styrka i att visa mig svag och att våga visa mig svag ger mig styrka.

Men nu är det annorlunda och jag är tacksam för det.
Jag lever i en familj och jag har ansvar inför och omsorg om mina närmsta vilket gör att jag borde bete mig på annorlunda sätt och jag får hjälp med det numer. Min kärlek talar om för mig när jag går undan att något inte står rätt till med mig och jag lyssnar, tar in det i mitt hjärta och inser att han har rätt. Det kommer inga pekpinnar utan snarare en omsorg som säger att jag FÅR vara sjuk och det är ok. Han känner av mitt sätt att svara, han påpekar mitt kroppspråk och han känner att min energi är trött och han säger det till mig med mycket kärlek.
Hans omsorg talar också om att jag mycket väl kan visa mig skruttig och jag har, ansvar inför min familj, ansvar att vi mår bra tillsammans och jag vet att vi är en familj som finns där för varandra, så mitt ansvar är att må gott och skicka ut god energi till min lilla grupp. Jag får hjälp att fundera om när min kärlek läser mig som en öppen bok. Det är en känsla och insikt jag är tacksam för och jag växer och lär mig för varje dag som går.

Lyssna till min kropp

2011-11-07T22:34:00.004+01:00

Varför väljer människor att må dåligt? Jag frågar mig gång på gång...

Jag har fått en kropp där min själ och mitt hjärta får bo så länge jag är i den här dimensionen. En kropp som är ett hem och mitt hem vill jag ha fint i, städa, byta ut gamla grejer, putsa upp och hitta lugn och ro i. Ett hem som jag renoverar när det behövs och som jag tillbringar mycket tid i, ett ställe som ger mig frid. Där konsten och vackra saker blir viktigt.
Jag undrar hur vi tänker när vi låter vår kropp förfalla, vårt hem. När jag släpper på all omtanke om mitt hem så havererar det mesta runt omkring mig. Framför allt så smutskastar jag själv min själv och mitt hjärta och det enda liv jag har.

Jag har lärt mig att lyssna till min kropp och numer så gör jag så att jag mår bra. Jag har tagit små och stor steg och i och med att jag tar hand om kroppen så får också själ och hjärta ett vackert och lugnt hem. Jag har bara en kropp, en enda kropp och den kan vara bort på en sekund och då flyttar min själ. Söker sig en ny boning.
Vi har god bostadsstandard här i Sverige och jag skulle önska att vi ordnade med samma standard för vårt kroppsliga hem.

Vi tror att vi kan köra på utan att lyssna till vår kropp men den är smartare än så. När det är slut så släcker den ner utan pardon och det tar lång tid att bli sams med den igen.
När min kropp numer säger: jag är trött; då vilar jag. Den säger: jag är hungrig; då äter jag. Den säger: jag behöver motion och vitaminer; då ger jag den det.
Jag tror att kroppen vet vad som är bäst för just mitt hem och jag litar mer och mer på att lyssna till den.

Varför väljer människor bort att må bra? Varför är valet enklare att vilja må dåligt? Något säger mig att jag aldrig kommer att få veta... Jag kommer oförtrutet att fortsätta må bra och troligtvis också påpeka för människor att det finns en annan väg att gå och att det är deras eget val var dom vill gå.

En som vet att lyssna till sin kropp, sitt hem och gör det oförtrutet och till punkt och pricka är Skalman. Han är en förebild!

Ljuset lyser

2011-11-06T18:46:00.002+01:00

Vi tog en liten tur ut till stugan igår och jag tände ljus för lilla Cindy, Oma och Opa och farmor och farfar. Det kändes gott långt in i hjärtat. Ett par levande ljus satta på en gammal sliten träbänk och jag tycker det är den vackraste lilla minneslund jag skådat.
Ljuset kommer alltid att lysa i mörkret och jag vet att mörkret är besegrat i och med det. Ett litet ljus i ett kolsvart rum och jag dras till ljuset. En stor lokal med pratande människor och en människa börjar sjunga och alla andra tystnar och lyssnar till sången/ljuset.

Jag får varje dag uppleva tacksamhet över att jag finns och bland det finaste jag kan få höra är att jag gör skillnad. Har ingen aning hur, var och när jag gör skillnad men det spelar ingen roll, jag är tacksam för att människor talar om det för mig och jag fortsätter att vara tacksam och jag har mycket att vara glad över.
Allt går min väg och det är mycket tack vare att jag är tacksam. Jag kan och vill hitta goda saker i alla händelser och det för mig vidare i mitt flow.
Det var länge sen jag skrev det men just nu är känslan så översvallande att jag finns i mitt vortex och det styrker mig. Jag skulle kunna rabbla upp sak efter sak, händelse efter händelse för att berätta om upplevelserna av mitt varande mitt i vortex men det räcker med att jag själv vet om det.

Jag ser människor kämpa, bekymra sig, oroa sig, dra till sig en massa negativ energi och jag gör mina små inlägg i deras live,
Jag ser människor leva, skratta, förändra, vara positiva och ge massor av energi och jag gör mina små inlägg i deras liv.

Jag kan göra skillnad och jag förstår att jag gör det och jag är glad, stolt och tacksam för det.

Naturen spelar oss inrutade människor små spratt i år och jag ler och t o m skrattar högt när jag ser det. Universum och Moder Jord har säkerligen roligt på sina små veckomöten :-)

Enerigförskjutning

2011-11-01T18:41:00.005+01:00

Det är många människor som är besvikna. Många som bär på den tunga känslan av besvikelse och låter den styra vardagen.
Besvikelse går hand i hand med förväntningar och ja, jag vet att när man förväntar sig saker och något annat än det förväntade inträffar så inträder besvikelse.
Jag har under de senaste åren beslutat mig för att avstå från besvikelse vilket resulterade i att jag kom fram till att får sluta att förvänta mig saker. Jag kan längta till händelser och jag tänker alltid numer att jag vill ta händelsen precis för vad den är just då och då blir det som allra bäst. Det är skönt att slippa vara besviken och arg.

Jag har precis idag fått uppleva att en person blev arg och besviken på mig efter att jag tog ett annat beslut än vad som var överenskommet. En "muntlig" överenskommelse. Jag sa till mig själv att mitt beslut är mitt och att det som inträffade ingalunda påverkar världsfreden. Det handlade om saker, världsliga ting och jag tog ett beslut.
Att personen säger sig bli besviken och arg hör jag men jag har inget samvete för det och det får mig att fundera lite. Jag handlar ju utifrån där jag är och kan inte ta ansvar för någon annan. Jag kan ta ansvar för mitt handlande och gör det också.
Jag har också känsla för att personen i fråga reagerar och det med all rätt m e n allt är vad det är precis som alltid.

Ibland har jag svårt att veta hur jag ska hantera när människor reagerar som jag alltid tidigare har gjort fram till att jag hittat min livsfilosofi och det enda jag kan göra är att vara trygg i min känsla och låta människor vara som de är. Jag kan ge svar på tal på ett vänligt och bemötande sätt och sen gå vidare.
Jag tror ju att alla möten jag får uppleva i mitt liv har en mening och att jag av någon anledning önskat mig dom. Ibland är det en kontrast och ibland en vägvisare.
Jag är öppen för vad det än månde vara och jag står trygg i min filosofi.

Tänk om vi kunde samla ihop all den energin som vi lägger på negativa tankar och känslor och använda dom i positiva syften istället?! Tänk vilken energiförsörjning vi skulle ha!

Jag vet också att jag kan sluta fundera över hur jag ska kunna låta människor ta del av mina tankar på bästa sätt för jag vet att det blir genom min bok och den kommer när det är perfekt timing.

Annorlunda vardag

2011-10-31T18:55:00.003+01:00

Jag slutar aldrig att vara tacksam och fascineras över att jag alltid landar i goda energier när jag möter nya människor. Här i Växjö har jag under fika- och lunchraster suttit med personer som jag känner är i samma energi som jag. Samtalen rör sig om inställning till livet och filosofin runt det. Jag får svara på frågor och jag är tacksam för frågorna och svarar med ett lugn större än jag någonsin haft.
Jag har också "pratat" med en kvinna som jag känt lite på avstånd ett par gånger och hon har totalt svängt i sin inställning till sin vardag och på ett par dagar har massor i hennes liv förändrats enbart tack vare hennes eget jobb med att vilja byta riktning i livet. Så härligt att se! Och sen återstår bara att få personen i fråga att inse att hon gör allt jobbet helt på egen hand.

Jag har annorlunda dagar mot vad jag brukar ha. Jobbar på en ny radiostation med ett nytt program, får katter introducerade i mitt liv, bor i ett litet hus, lagar mat så att jag får i mig den näring jag behöver och har ensamtid på kvällarna. Jag har sinnet och själen inställt på att det här är precis det jag ska vara i just nu vilket gör det lustfullt samtidigt som jag längtar efter min kärlek. Min kärlek som samtycker till att jag jobbar på annan ort den här veckan och enbart ger mig kärlek i det.
Min längtan är stor och jag är tacksam för att den finns där för den visar för mig om och om igen att jag älskar och jag vågar göra det fullt ut.

Allt mer sällan kommer känslan till mig att vilja stänga av känslor och inte våga satsa fullt ut och när dom någon gång dyker upp så säger jag dom högt och vi samtalar om dom. Fick häromdagen lära mig att de enda två rädslor vi är födda med är för oförutsedda ljud och för att falla och resten är inlärda rädslor. Jösses! Vad mycket tid, känslor och energi vi människor har lagt på rädslor till absolut ingen nytta!

Jag pratar ibland om känslan av att falla fritt och jag förstår nu att den känslan är större än någon annan eftersom vi är födda med rädslan för att falla. Att kunna falla fritt och vara trygg i det är ju då ett stort steg i friheten.
Friheten i att vara trygg.

En tanke och sanning, i min värld, som kommer till mig då och då är att vi är alltid ensamma och det gäller att bli sams med den känslan.

Generositet

2011-10-26T20:52:00.003+02:00

Jag möts av stor generositet från alla håll när jag hittat till mitt temporära boende. Egentligen långt innan jag hittade hit för personen som ville låta mig bo här erbjöd sig stort när jag sökte en plats att mellanlanda på. Det blev en win-win-situation för flera parter; för mig, för personen som äger huset och för katterna.
Katterna är så fina, två vackra bröder, som gör lite som dom själva behagar. Jag som är hundmänniska har egentligen ingen aning om hur man "gör" med katter men dom får vara och kommer dom och vill ha gos så får dom. Och så vill dom ha mat! Jag trivs med dom och hoppas dom trivs med mig.

Huset jag får låna ligger nere vid vattnet och är ett fint litet hus, sådär lagom gammalt och jag har en övervakare i sovrummet, haha! Många djur blir det.

Jag blir så glad långt in i hjärtat när jag möter så mycket generositet och jag kan bara vara tacksam och "pay it forward". Jag får från ena hållet och ger tillbaka och till andra. Jag möter det privat och jag möter det på min tillfälliga arbetsplats.

En sak som slagit mig idag är att när jag möter nya personer utan att veta något som helst om deras yrkestitel eller rang så blir samtalen i samma energi och på samma nivå. Vi möts som två människor utan att mäta oss utifrån grader. Jag märker att dessa möten blir annorlunda och jag kommer människor närmare när vi bara är två människor som pratar med varandra. Egentligen skulle vi alla mötas utan att veta vad den andre personen gör. Jag vill bara veta vem personen är och utifrån det lära känna personen.

Det är också gott att återigen få njuta av den klassiska musiken i och med jobbet just nu. Jag skulle önska att alla människor fick hitta den klassiska musiken för det ger en extra dimension i livet, i alla fall i mitt liv.
Och det går utmärkt att "Önska i P2"!

Gott liv

2011-10-22T16:33:00.007+02:00

Oj, vilka fantastiska bevis jag får på att lagen om attraktion fungerar! Det är allt jag kan säga och jag önskar såå att fler vill leva efter och i den filosofin så att man får uppleva det allra godaste i livet.

Hösten visar sig från den bästa sidan med sol och vackra färger och jag njuter av klar luft, skimrande färger och sol. Fortfarande envisas jag med att gå utan strumpor och det är uppfriskande. Vi har en vacker årstid i hösten och vi har aldrig varit närmare nästa vår än just idag.

Jag ska åka till Växjö och jobba i två veckor. Jag ska få sända "Önska i P2" vilket gör mig glad eftersom jag får möjlighet att återigen njuta av den klassiska musiken. Det är ett par år sedan jag fick välja och sända ut klassisk musik så det ska enbart bli roligt. Har också fått låna ett hus i närheten av Växjö mot att jag ger två katter mat och det gör jag så gärna.

Apropå djur så har jag längtat väldigt mycket efter min nos de senaste dagarna och gråter en skvätt då och då. Det kommer säkert att komma lite då och då och när dom känslorna kommer så dyker det upp fler som handlar om separation. Allt är ok och känslorna får vara där och jag samtalar om dom med min kärlek.

Jag ser också att min längtan till att mer få syssla med terapeutiska och filosofiska samtal kommer närmare och närmare. Människor söker upp mig för att prata om sina situationer och jag får dela med mig av mina tankar. Det känns väldigt bra och jag vet att det enda jag kan göra är just att dela mina tankar och sen får personerna själva ta till sig det dom önskar och gå åt det håll de önskar.
Jag känner att jag är på rätt spår vilket också gör att att mitt bokskrivande rullar på bra och jag känner att min bok kommer att bli precis så bra som den ska.

Min kropp anpassar sig mer och mer till det nya livet och just nu är det kläder som är ett kärt "besvär". Är liksom mitt emellan och det gör mig lite frustrerad ända tills jag inser att det är så det får vara. Den insikten, varje gång den kommer, är oerhört befriande och jag välkomnar den. Jag är tacksam för att jag kan leva min livsfilosofi och att den numer är så naturlig för mig.

Den mening som jag fastnat för den här veckan kommer ifrån Dr Phil som sa till en kvinna: " -Du behöver förlåta honom för det han gjort för din egen skull... "

Jag förlåter dig för min skull.... precis så för att kunna gå vidare

Medelåldern

2011-10-16T10:33:00.003+02:00

Ett träd blir bara vackrare med åren...

Jag upplever Sverige som ett åldersfixerat land, det första vi vill veta om nya personer vi träffar är vad dom jobbar med, hur gamla dom är och vilken familjesituation dom har. Tidningarna använder ofta åldern för att beskriva en person istället för att sätta ut ett namn; Den 33-årige mannen osv. Vi reagerar också över större ålderskillnader i förhållanden och anser det vara konstigt.

När medelåldern egentligen inträder tvista de lärde om. Någon säger mellan 40-60, en annan mellan 35-50 en tredje säger 50-70 så vem vet egentligen när den är? Och det spelar ju ingen roll, eller gör det det? Någon har satt en rubrik på åren där jag liksom är ”mitt i ” och det har blivit medelåldern.

Jag är snart 48 och jag tycker att tiden från 40 och framåt har varit helt strålande! Framför allt har jag mer och mer kunnat bli mig själv, lita till mina egna beslut, göra det jag vill och tycka om mig för den jag är. Jag kan ge komplimanger till höger och vänster utan att det är inviter, jag gör det för att jag är helt trygg i mig själv. Jag har jobb, ekonomi, en familj, har fått uppleva massor av saker och har stor frihet, kan det vara bättre?
Jag har ingen längtan tillbaka till att jag utbildning, partner och familj. Att hela tiden behöva tala om och bevisa hur bra jag är. Nu när jag är medelålders så VET jag hur bra jag är och vad jag kan. Vill någon annan säga att dom kan saker bättre än så är det HELT ok med mig. Jag vet fortfarande att jag kan och behöver aldrig säga det och DET är skönt.

Jag minns att jag hade 25 års-kris, trot eller ej, och efter det har jag enbart varit tacksam för varje nytt år som läggs till min livshistoria. De där siffrorna som står i mitt pass är just bara siffror och jag känner mig precis som jag känner mig oavsett ålder.
Att ha fyllt 40 och vara på väg mot 50 känns enbart skönt och det med stort S. Jag kan vara den jag är rakt igenom och fullt ut och jag struntar fullkomligt i vad andra tycker, jag gör som jag själv vill och är tacksam för det.

Många människor, framför allt kvinnor i övre medelåldern jagar efter ungdomlig skönhet och tar till vilka medel som helst för att släta ut alla tecken på livserfarenhet och upplevelser.För mig sitter attraktion i något helt annat än det ytliga och att hålla på att motarbeta naturens förändringar tar så mycket tid och pengar och är oftast ändå förgäves. Något helt annat om det handlar om förändringar för sin hälsas skull.

Mitt liv har format mig så här långt och kommer att fortsätta att forma mig och att då radera ut mina ålderslinjer som minner mig om det goda och rika liv jag lever, nej tack. Jag välkomnar det jag ser i spegeln.

Jag gjorde en intervju en gång med artisten Magnus Uggla och jag minns att jag misslyckades helt med att få honom att ge några längre svar än ja och nej. Men så ställde jag frågan; Är du jämngammal med dig själv? Och Det fick honom att börja prata, till min glädje.

Är du jämngammal med dig själv?

Grupptillhörighet

2011-10-07T23:08:00.004+02:00

Helt plötsligt, tack vare eller på grund av, ett val jag har gjort i livet så får jag en grupptillhörighet vare sig jag vill eller ej. Jag väljer att söka mig till människor som gjort samma val och jag blir accepterad i gruppen på ett helt naturligt sätt. Det är bara självklart att jag ska ingå i gruppen. Det till trots att jag aldrig ens funderade på bli en i en gruppgemenskap.
Jag delar bara med mig av de erfarenheter och upplevelser jag själv vill och jag kan också enbart vara en iakttagare eller lyssnare om jag så önskar.

När jag tittar tillbaka så ser jag att jag ingått i olika grupper och grupperingar. För att ta några; sambo, singel, hundägare, musikälskar, egen företagare, överviktig, bilförare, körsångare, barnlös osv osv. Massor av grupper dyker upp och det enbart för att jag gör val i livet. Intressant! Nya val, nya grupper.

Det handlar om att känna igen och det handlar också om att lika söker lika just för att dela. Undrar om det finns något område där jag inte tillhör någon grupp? Det finns ju alltid ett par till som gillar det jag gillar och som gjort samma val. Det handlar också om bekräftelse och att kunna säga "- Jag har också....." Sen kan jag ju välja att nyttja min grupp eller helt avstå. Och avstår jag så är jag ändå en del i gruppen.

För att bryta sig ur en gruppgemenskap så behövs styrka och god självkänsla. Att kunna byta väg och höra människor tycka och tänka om mina väl och ändå fortsätta framåt. Det är människors rädsla som visar sig och en gömd önskan om att också kunna byta väg. Jag har upplevt det ett flertal gånger. Idag spelar det mig ingen roll vad människor tänker och tycker och jag har i mitt minne ett par fraser som jag fått höra under livets gång och en av dom är den gången jag valde att lämna en församling. Min gode vän sen många år sa då: "- Jag önskar att jag hade modet att göra samma sak...."
Det modet hos den personen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Precis som löven på trädet så tillhör jag grupper i mitt liv, grupper som kommer och går.....

Bollar, kulor och sand

2011-10-05T09:11:00.007+02:00

Till min hjälp idag så lånar jag en filosofisk bild som snurrat runt länge på nätet och det här är en version.

En professor i filosofi står framför sin klass med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och fyller den med golfbollar. Han frågar sedan studenterna om burken är full. De nickar jakande.
Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar jakande igen.
Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor. Återigen frågar han studenterna om burken är full och studenterna svarar med ett rungande JA!

" -Nu, säger professorn, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de sakerna återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt.
De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus.
Sanden är allt annat, de små sakerna.
Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barnen, ta dig tid till motion, bjud ut din kära på middag, spela 18 hål till. Det blir alltid tid kvar till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera. Resten är bara sand.

Min prioritet tidigare i mitt liv var att fylla burken med så mycket sand som möjligt, helst packa den hårt så att jag visste att jag alltid hade "sand mellan tårna" för det gav mig bekräftelse. Det var många små saker som skulle fixas. En massa saker som jag gott och väl hade kunnat delegera ut till människor i min närhet men jag lät bli för jag ville ha kontroll. Och självklart så blev det ingen plats för små färgade kulor. De som fanns tryckte jag ner i sanden och dom låg ytligt så att dom var lätta att se. När jag var "färdig" med dom så var det bara att plocka bort dom så blev det plats för mer sand.
Golfbollar var ännu mer sällsynta och lyckades jag trycka ner någon i sanden så fanns det absolut ingen plats för kulorna. Och en golfboll i taget fick allt mitt fokus under en period, sen slängde jag den och tryckte ner EN ny.

Nu har jag en ny syltburk. För det första är den mycket vackrare och större än den jag tidigare hade och det går att se rakt igenom den. Där ligger ett lagom stort antal golfbollar som delar utrymmet med ett antal vackra färgade kulor. Bara bilden av burken med bollar och kulor gör mig glad. Jodå, det finns sand där också men det ligger på botten i ett vackert, vitt skimrande lager och gör att bollar och kulor vilar mjukt.
Det finns gott om utrymme att plocka upp bollar och kulor och byta dem när jag får lust och tillfälle. En bytt kula gör att hela burken blir som ny.

Jag ser till att jag hela tiden kan se igenom burken och att solen får en möjlighet att bryta sina strålar i glaset och ge mig ljus tillvaro.

Skördetid

2011-10-02T16:54:00.003+02:00

Helgen på landet har varit helt ljuvlig! Vädret känns som något helt annat än starten på oktober så jag njuter i fulla drag. Vi har klippt färdigt vår enorma syrénhäck och det med gemensamma såg- och häcksaxsansträningar. Har smort in armarna med Aloeveragel efter att har rispat mig ordentligt. Sen blev det fyr i tunnan och det är något speciellt med att elda. Jag har alltid dragits till eld så här får jag utlopp för min lycka över att elda. Vi fick låna lille Eskil också och det var ljuvligt att ha en vovve med där ute igen. Fina Cindy fick ju ett par månader i stugan och det känns gott att veta att det blir en vovve till vartefter som kan få njuta av landet tillsammans med oss.

Det är skördetider och ett visdomsord säger: "Den som sår sparsamt ska skörda sparsamt och den som sår rikligt ska skörda rikligt".
Det jag sår får jag skörda och det gäller så många områden i livet, ja, jag vill faktiskt säga alla områden.
När jag sår med samtalen och tankar om hur dåligt jag mår, hur dåligt jag har det och hur dåligt allting är så kommer jag att få tillbaka en dålig skörd. Dvs jag kommer att få rätt eftersom de bilder jag beskriver kommer att forma mitt liv.
Talar och sår jag god energi och positiva tankar så kommer jag att få skörda än mer än det jag ger ut. När jag berättar om de goda sakerna och upplevelserna jag har så blir jag rikligt belönad med ännu fler goda saker och jag kommer att få rätt eftersom som de bilder jag beskriver kommer att forma mitt liv.
Jag har sått frön i mitt liv och jag har skördat massor av livsfrukter och jag ger dem namn som erfarenheter och upplevelser.
Någon sa: "Döm aldrig dagen efter vad du skördat utan efter vad du sådde"
Det viktigaste är vad du har gjort. Vilka frön sådde du som kan skapa din morgondag? När jag skördar, antingen det som är gott eller mindre bra så betyder det att jag har sått. Ibland så kan ju skörden bli en annan än det jag tänkt mig och då får jag ställa mig frågan om jag sådde rätt sorts frön och om det var under de mest gynnsamma förutsättningarna.
Sår jag så kommer jag att skörda och jag vårdar min skörd med stor kärlek. Och varje gång jag skördar så fylls jag av stor tacksamhet och den som är tacksam har mycket att vara glad över.
Det jag sår idag ger skörd så att jag får nya frön att så att jag kan skörda igen och så går livets kretslopp: så och skörda, så och skörda.

Vad har du sått idag? Och vad vill du skörda i morgon?

""

Kraften

2011-09-27T10:01:00.004+02:00

Nu är det två veckor sen jag gjorde min operation och det rullar på alldeles utmärkt. Tittade på en videoblogg igår med en kille som gjorde operationen för två år sen och han sa att han numer har två födelsedagar vilket jag känns som en god idé. Sen filosoferade han över vilken som var viktigast för honom. Jag tänker att min riktiga födelsedag naturligtvis är den viktigaste för det har gjort mig till den jag är.

Jag städar, plockar, rensar och köper lite nya saker till lägenheten och det känns verkligen som att en ny period har börjat i mitt liv. Jag tar hand om det och dem jag har runtomkring mig inklusive mig själv och jag mår bra av att ha vackra saker runtomkring mig och känna att allt är till det bästa för mig. Jag städar också upp bland mina tankar och ser till att ge struktur och planering plats. Det har ju varit en period när jag har lagt sådant åt sidan och nu kommer det att få mer plats när energin återvänder. Och av struktur och planering får jag energi. Det är jag själv som väljer hur mina dagar ska se ut.

Läser just nu uppföljaren till "The Secret" som heter "Kraften" och det är så uppbyggligt och jag nickar instämmande när jag läser att det är så enkelt att kunna leva det liv jag önskar. Det handlar enbart om att välja väg och i första hand sätta kärleken och jag säger enbart för jag ser att det fungerar när jag lever efter kärlekens ledstjärna.
Min lust till saker och ting infinner sig också när jag umgås med människor som själva är "bjudare" av energi.

Längtar efter en nos och hon kommer när hon ska. Ser fram emot att få lära känna henne :-)

Push forward

2011-09-22T08:06:00.007+02:00

Livet är lite förändrat mot hur det har varit tidigare. Nu går mycket av tiden åt till att se till att få i mig näring och det går bättre och bättre och det behövs fokusering och planering. Är fascinerad över hur snabbt kroppen återhämtar sig efter en stor operation och jag mår hur bra som helst en dryg vecka efter ingreppet. Vår kropp är verkligen världens första och största underverk!

En livsförändring innebär att tankarna på annat som finns i mitt liv snurrar och jag funderar lite över framtid. jag är ju så priviligierad att kunna göra vad jag vill i mitt frilansande liv och det gör också att jag kan byta uppgifter och fortsätta göra det jag vill, fantastiskt!
Ibland tänker jag att jag skulle vilja ägna mig åt välgörenhetsarbete på något sätt och det är ju bara att se till att få till. Hjälpa till i ett soppkök eller liknande. Samtidigt som jag gärna vill utveckla min coachsida och förmodligen dra igång en egen kör, dom tankarna har legat länge och grott. Känns som att det är dags nu. Jag har alla möjligheter.
Min bok väntar också på att bli färdigskriven. Kanske är det också dags att flytta. Ingen större flytt men byta boende bara.
Och så kommer vi att välkomna en liten valp till vartefter, när det är dags.
Jag känner mig så befriad i att kunna känna att det är helt ok att släppa på det som jag har sysslat med hela livet och det spelar ingen roll vad jag väljer att fortsätta med eftersom det är jag som bestämmer över mitt liv och jag vill göra det som jag mår bäst av och som jag tycker bäst om.
Jag har åstadkommit massor, om det nu finns något värde i det, och jag kommer att fortsätta att göra massor av saker, saker jag tycker om.

Tänker ibland på människor som totalt vänder sina liv, säljer allt dom har och flyttar till ett annat land med tomma händer och inget socialt nätverk och börjar med något nytt. Dom jag har hört om har ju enbart goda erfarenheter oavsett hur det har gått s a s. Erfarenheten att släppa all trygghet och göra något man längtat efter eller bara nyttja sin äventyrslusta har gett massor.
Jag har också de tankarna emellanåt och det är lite kittlande. Kan ju räcka med att välja att flytta till en gård och börja föda upp höns :-)
I vilket fall som helst är tanken kittlande.
Å andra sidan så kan "begäret" eller snarare önskan om förändring räcka med att köpa ett nytt badrumsskåp, byta bil eller möblera om.

Det känns gott att veta att dom ord jag ibland släpper iväg i detta universum landar hos människor och orden får nya vingar i andras medvetande och flyger vidare. Jag känner så starkt att den livsfilosofi jag valt är den bästa för mig och det enda jag kan göra är att leva efter den och på så sätt skicka orden vidare. En dag kommer mina ord att få landa hos fler människor, det är det enda jag vet. Jag vet det bara och sen hur dom gör det är, som vanligt, helt oväsentligt.

"Push forward, stay focused, it's just a matter of time" är orden för mig den här veckan.

Nystart mitt i livet

2011-09-16T08:42:00.003+02:00

Bloggen blir vilande emellanåt och ibland tänker jag att det är ju nu jag skriva, nu när det händer. Samtidigt så räcker det för mig ATT det händer och att jag är mitt i känslor och upplevelser. Jag skriver för min egen skull för att det är gott för själen och för att det är roligt. Jag tycker om att läsa andras bloggar och då är det ofta tankar om vardagen, vad som händer dag för dag. När jag ibland fastnar i tanken varför jag läser om andras liv så får jag allt fundera en stund, vad är det jag vill veta? Varför läser jag?
Det är väl lite samma sak som att tjuvlyssna. Och egentligen, hur intressant är det att följa en "okänd" människas vanliga vardag, alla har vi ju ungefär samma sorts upplevelser.
Sen kan jag verkligen tycka om när jag får mig lite matnyttigt till livs som när bloggandet blir filosofiskt och handlar om livsinställning.
Det är gott att vi alla kan få skriva precis vad vi vill och jag hoppas att alla som bloggar är medvetna om att andra läser och att många tycker och tänker.

De senaste dagarna sen i måndags har varit väldig annorlunda. I måndags tog mitt liv en ny vändning när jag blev opererad till en gastric bypass, en operation som gör att min magsäck förminskas och att jag kommer att förlora min övervikt mot priset av att jag alltid får tänka på att äta långsamt, tugga noga och välja nyttig mat. Ett mycket bra pris och jag betalar det gärna. Det tog mig många år att komma fram till hur jag skulle bli av med mitt största HUR i mitt liv; hur ska jag kunna gå ner i vikt? Nu vet jag och jag är tacksam och stolt över att jag tagit steget och de personer som jag har kontakt med som gjort samma sak säger att det är det bästa de gjort i sitt liv.
Det finns såå många saker som jag som överviktig fått avstå från och jag har gjort mig själv till ett offer på just den vägen. Nu är det för min hälsas skull och jag ser fram emot en mycket god andra hälft av mitt liv.

Just nu mår jag förvånansvärt bra, kroppen återhämtar sig fantastiskt och det känns mest som träningsvärk och håll där kirurgen gått hårt fram med metallinstrument och annat.
Det viktigaste just nu är att hela tiden dricka och att göra det långsamt så att jag slipper få ont i magen. Det får ta ett par veckor att komma in i det här, först flytande en vecka, sen puré och mos en vecka och sen börja med fast föda. Spännande!
Tänk bara att få möta en vinter där jag kan ha BRA vinterkläder istället för dem som enbart passar!
Och nästa sommar har jag som mål att för första gången i mitt liv få sitta på en hästrygg! Små önskningar som jag kommer att vara lycklig över att kunna genomföra.

Frågorna kommer redan om vad det här innebär för mitt fortsatta liv och det enda jag kan göra är att svara så gott jag kan och det viktigaste för mig att fortsätta leva som jag lär; önska, släpp tanken och strunta i hur.
Jag har hela livet önskat att gå ner i vikt, när jag äntligen släppte tanken hur jag skulle göra (det tog 40 år) så kunde universum visa mig hur och jag struntade verkligen i hur och alla signaler visade mig åt vilket håll jag skulle gå och jag gjorde det.

Önska, släpp tanken och strunta i hur = Lagen om attraktion = allt är möjligt = jag mår bra och tar ansvar för mig själv och mitt mående

Längtar efter min vackra Cindy och är så tacksam för alla år med henne och vet i mitt hjärtat att hon fick sluta livet här när hon skulle, tiden blev så perfekt som den skulle. Kopplet hänger på tavlan, i sovrummet, med bilder av henne. Kärlek!

Kretsande tankar...

2011-09-11T09:10:00.005+02:00

Det är dan före dan och den här veckan har varit väldigt omtumlande. Jag har befunnit mig i någon sorts vakuum där mina egna tankar och känslor har levt om. Sorgen efter Cindy kommer med ojämna mellanrum och minst när jag anar det känns det som. Mina funderingar över det som händer i morgon har tagit stor plats och min koncentration på annat har varit låg. Dom gånger jag har jobbat i veckan har det gått bra och jag ser och förstår att fokusbyte (som att det vore en nyhet...) är det allra bästa. Göra saker som för tankarna åt ett annat håll för det går enbart att tänka på en sak i taget.
Det är ju föga konstigt att vi människor ibland blir helt slut och trötta i huvudet med tanke på alla fokusbyten vi behöver göra dagligen och dessutom under press. Tror det kallas "stress"...

Just nu känns mitt kommande liv lite som ett oskrivet blad och det är enbart spännande. Mina "vill" kommer att utkristallisera sig när jag fått ordning på mitt sista stora h u r i livet och jag kommer att hitta lusten, kreativiteten och energin till det som ska bli framöver. Jag har min bok att skriva, en föreställning att planera som förhoppningsvis går av stapeln till våren, ett par julkonserter och några radioidéer. Kanske dags att erbjuda stadens befolkning några sångkurser också? Jag får se lite.
Veckan som kommer blir det inget jobb alls och det känns rätt och riktigt och sen e n d a g i t a g e t.

Så småningom blir det nog en till liten vovve. Tror knappast att Cindy misstycker... :-)

Det går bra....

2011-09-06T11:02:00.004+02:00

Sista bilden på fina Cindy

Det går ganska bra efter att ha lämnat Cindy att få vandra på gröna ängar. Tidsperspektivet är helt märkligt för det känns som evigheter sen vi sa adjö och det är ändå i fredags. 3 dagar sen...
Jag samtalar med mig själv när sorgen pockar på och jag vet att vi tog rätt beslut och det känns skönt att veta att hon slapp lida och att vi sa adjö när hon fortfarande var klar i huvudet. Och det får vara så att jag gråter ibland och skrattar och ler åt henne och hennes upptåg ibland och det är ju så livet är; glädje och sorg följs åt och det finns bara två lägen att välja mellan; skratta eller gråta och bägge känslorna är ok.
Jag tror att det känns ganska bra eftersom jag fick lite tid att förbereda mig mentalt men frågan är om det går att förbereda sig känslomässigt?? Intressant fråga....

Känner att det är lätt att bli sittande här i soffan och göra ingenting just nu, någons sorts långsam känsla av vakuum emellanåt och jag får ta tag i mig själv. Jag känner också att jag är lite trött i kroppen med tanke på att jag tar in minimalt med energi just nu och det är ju för det som komma skall. Många förändring i mitt liv just nu och det gäller att hänga med i huvudet och bestämma mig för att göra det som känns bra och roligt och verkligen göra det.

Och återigen känner jag att ALLT är helt upp till mig! Visst kan jag få lite "hjälp" av andra m e n det är alltid upp till mig.

Jag åker gärna till stugan dom här dagarna och pysslar lite och känner mig fri med och i naturen. Tiden står still eller kanske är det så att naturen tar tiden framåt genom att ge mig känslan av en ny årstid? Naturen bestämmer tiden istället för tvärtom.
Moder Jord bestämmer tiden, det är inget vi människor gör, vi har bara hittat ett hjälpmedel för att få struktur på vår gemensamma tillvaro.
Det här med tiden är något som jag alltid kommer fundera över....

Ja, tankarna snurrar och samsas eller "osamsas" just nu.....

Min älskade Cindy

2011-09-02T17:25:00.005+02:00

Det är den 2 september 2011 och min älskade livskamrat, vän, följeslagare och ljuvaste nos har fått somna in.
All den sorg jag känner grundar sig i all den makalösa och kravlösa kärlek som vi två känt för varandra. Det är en sorg med stor och varm guldkant och vi har haft fantastiska 14 år och 3 månader tillsammans, en enormt lång tid.
Hon fick avsluta sina dagar här när tröttheten hos henne satte in och när hennes kropp började säga ifrån.
Idag springer hon lycklig på dom gröna ängarna och leker glatt med alla andra hundar som gått före henne.

Älskar dig stort, min finaste Cindy

Tanke på tanke

2011-08-31T09:44:00.004+02:00

Jag fascineras över att jag kan lägga livet i "vänt-påse" så mycket som jag gör nu. Och också att livet ändå snurrar vidare och allt fungerar som vanligt. Inget stannar ju av och väntar med mig och det är ju skönt. Jag kan stilla betrakta utifrån hur allt fungerar och delta så mycket som jag vill. Mina jobbuppdrag har placerat sig så perfekt som dom bara kan, ända fram till och med den 11:e har jag fullt upp och sen har jag tackat nej till ett par enstaka jobb i andra hälften av september, det får bli lite semester där.

11:e september förresten, det är 10 år sedan "9/11", 10 år sen! Jag minns som igår vad jag gjorde den dagen det hände.

Två dagar i stugan nu gör också att jag får lugn och ro och min vovve hänger med och är pigg så vi får se vad veterinären säger på fredag. Jag känner mig lugnare nu inför mötet, jag har samtalat om känslorna och jag vet att det är det bästa sättet att tackla det på. Och återigen, jag har ingen aning om när saker och ting händer, det händer när det ska och det finns faktiskt ett lugn eftersom jag aldrig kan veta när.

Undrar hur det skulle vara att leva med visshet om alltings när? När jag funderar över det så känns det som att pressen och stressen skulle vara enorm, att hela tiden parera mitt liv utefter vissa datum då jag vet att saker ska inträffa. Det räcker med att nu planera in saker och TRO att dom ska inträffa då, det är inget jag VET men jag tror att dom händer då för jag har sagt att det ska göra det. Vissa saker landar på inplanerat datum och andra någon annan gång. Precis när det ska!

Att ha egen tid är nyttigt, för mig och för alla andra också. Att landa i mina egna tankar, dra dom ett varv och sen gå vidare till nya tankar och framför allt att våga vara ensam med mina tankar. Jag har lärt mig att det finns inget farligt i det men till en början kan det kännas lite obekvämt. Alla tankar är tillåtna och vi tänker ju tusentals tankar varje dag, många att ta ställning till. Känns som att det är bra att det går att lägga fokus på andra och annat också så att sinnet får vila från mig själv.

Men återigen, det är mitt liv tillsammans med mina närmaste som är det viktigaste och det blir vad jag gör det till, så är det alltid.

Det händer när det ska

2011-08-26T09:43:00.004+02:00

Det händer mycket just nu och det rent känslomässigt och jag tror att jag kan tackla det som komma skall på ett lite bättre sätt när jag tänker tanken, låter tårarna rinna och pratar om det. Att stoppa undan sorg är inget jag förespråkar även om jag tror på den positiva tanken. Sorg kommer vi alla att få uppleva på något sätt och jag tror på att uppleva den, låta den vara där och sen välja väg.
Jag har en vovve som börjar bli gammal och hennes kropp trött och det är ett stort beslut som ska tas vartefter. Nu har jag i alla fall bokat en tid hos veterinären för en koll av henne. Har dragit lite på att ringa men för hennes skull så kände jag att det bara var att göra.
Vet ju ännu inget om utgången efter det besöket och det blir som det ska bli och att hon försvinner ifrån jordelivet förr eller senare är ju oundvikligt. Kan bara göra det bästa av tiden fram dit. Och ja, hon lever ju fortfarande! :-)

Så ska också ett av mina största beslut angående mig själv sättas i sjön i mitten av september och det tar också energi, absolut ingen sorg, men jag ger det många tankar och energi och det är något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning.

Att välja dag för att ta vissa beslut är verkligen både och. Jag har ett fast datum som närmar sig vilket gör att det blir mycket fokus på den dagen och jag känner själv att jag tappar lite av nu-känslan och det är ok det också. Jag är medveten och lever på och jag fokuserar.

Livet är glädje och sorg, hand i hand och det är hur jag tar det i dom känslomässiga situationer jag hamnar i som räknas, i alla fall för mig. Dessutom så vet jag att jag inget kan förvänta mig, jag har ju absolut ingen aning om hur det kommer att bli. Jag vet ATT det blir men ingen aning om hur och vad och det är egentligen rätt skönt. Det enda jag "vet" är det jag hör andra människor berätta om sin erfarenheter av samma sorts händelse. Det är skönt att få höra andra berätta och jag vet ju att allt som någon annan människa har gjort eller gått igenom före mig kan jag också göra och i det är en sann styrka.

Egen mitt

2011-08-23T15:39:00.005+02:00

Tänk vad ord kan ställa till det, dras runt, vinklas åt olika håll och tolkas på tusentals sätt utifrån vem som läser, hör och skriver.
När jag skriver och säger saker så är det ju utifrån min egen synvinkel, mina egna tankar och mina egna erfarenheter och dom får jag ta ansvar för själv.
Jag kan ju aldrig veta vad personen framför mig befinner sig i vare sig synvinkel, tankar eller erfarenheter. Lite kan jag veta om eftersom vi kanske delat tid och delat med oss av våra erfarenheter men sen då, tankar t ex? "Gå en mil i den andres mockasiner..."

Hur mycket ska jag ta hänsyn till personen jag samtalar med när jag börjar mitt samtal? Behöver jag först "kolla läget" och sen ta upp och tycka och tänka? Ska jag avstå från att tycka annorlunda? Behöver jag alltid tänka på hur jag framför saker för att jag kan vara ute i tassemarkerna? Kanske rentav bara lyssna... Dom här frågorna enbart ställda utifrån mig själv under tiden jag lär mig.
Samtidigt så känner jag att jag egentligen aldrig skulle behöva komma dit hän eftersom när jag håller mig i min "mitt" så blir alla samtal utifrån det bästa och även inifrån det bästa och då behöver aldrig tvivel och återhållsamhet bli en fråga för mig.
Då kommer jag att samtala och säga ord som är rätt, allt inifrån kärlekens centrum.

Samtidigt som jag skriver så undrar jag hur långt utanför mitt vortex jag har klivit. Just nu känns det som ett par stora steg och jag vill fokusera på att komma tillbaka till min egen "mitt". Just nu låter jag mig dras med i en energi som jag vill vara långt ifrån och jag blir trött både mentalt och känslomässigt vilket gör mig ännu tröttare och ger mig ännu mer tankar på hur jag ska göra. Jag som alltid säger att jag ska strunta i hur, ett tydligt tecken på att jag har en bit "hem".
Det beror också på val av mänsklig energi och framför allt hur jag själv känner mig i min egen energi.

Det är när jag står fast i min "mitt" som jag kan vara den jag är, där jag tillfullo kan uttrycka mig om det jag "ska" säga något om och där jag kan ha full respekt för mig själv.

Just nu tror jag på att hitta hem genom den talande tystnaden och jag tror på att visa kärlek genom att förlåta, säga förlåt och bli förlåten. Och mer än att säga det så är det viktigt att jag känner det från djupet av mitt hjärta för annars är det ord som är ogjorda i sitt syfte.
Och jag känner att när jag förlåter och blir förlåten så släpper tyngden och jag har lättare att vandra tillbaka till min "mitt".

Jag vet nu varför jag dom senaste dagarna har upplevt saker utanför min "mitt" och jag är i efterhand tacksam för att jag varit i dem. Jag har vuxit ännu en bit i mitt filosofiska tänkande och verkligen fått göra saker och ting konkret för mig själv, lärt mig själv och fått tänka en sväng till. I och med det så känns det som att jag bytt nivå och klivit vidare.
Ibland behöver jag ett "uppvaknande" vilket gör att jag återigen får se om mitt eget hus där jag har min grund.

Allt fortsätter som vanligt

2011-08-18T08:26:00.002+02:00

Det händer ibland att den tar mer fäste än den borde, den där känslan/rädslan att bli övergiven. Det har tagit mig många år att bearbeta det här med att känna mig övergiven och rädslan för att det ska hända på nytt. Ett tag var den oerhört påtaglig och jag tog till medel som gjorde att jag ständigt kände det som att jag hade en vän och aldrig var ensam, någon som alltid skulle finnas där. Det var ingen bra väg att gå.
Sen kom jag till insikten att gå i terapi, vilket var bland det bästa jag har gjort, och jag ser idag att den terapin för 6-7 år sen gör mig ännu mera gott nu eftersom jag har fått använda dom verktyg jag fick då på ett konstruktivt och praktiskt sätt för att hitta rätt vägar att gå. Vägen med skyltar som: "Alla känslor är ok", "Livet är underbart att leva när jag tar ansvar för hur jag mår" och "Lita på att jag är älskad för den jag är även om det känns lättare att älska". Skyltar i ljusa, lätta färger som ger mig god vägledning.

Det finns ju stickspår och ibland kliver jag in på ett sådant och jag undrar egentligen varför? Jag ser ju att det är mörkare där och jag ser också vägskyltarna om än på lite avstånd, så jag går dit och läser: "Jag borde göra mer", "Jag är alltid ensam med mig själv och den känslan är lätt att spä på" och "Människor klarar sig utan mig och har det roligare och bättre med andra". Skyltar i mörka, dova färger som enbart är till för att bromsa min resa framåt.
Jag vänder och går tillbaka till den ljusa vägen och tiden på den mörka vägen har hindrat mig att komma längre än jag är just nu. Fast jag vet att allt är som det ska just nu, allt är som det ska och i morgon är det också som det ska vara.

Tänker återigen på den lilla ljuslågan som brinner i mörkret. Om jag satt i ett mörkt rum och någon tände ett ljus i andra änden av rummet så skulle jag genast och på alla sätt ta mig bort till ljuset. Jag skulle aldrig sitta kvar längst bort i mörkret och vara orolig, undrande och frusen, jag skulle ta mig dit så fort jag kunde oavsett hinder på vägen.
Därför går jag också snabbt tillbaka till den ljusa vägen.

När jag går där ser jag fler skyltar, skyltar i olika form och färg och jag förstår att det är människor som gått före mig som har placerat dom där. "Allt är möjligt", "Det kan bara bli bättre", "Positiva tankar för med sig positiva tankar" och "Jag bestämmer själv". Skyltar som visar på människors erfarenheter längs vägen. Den här vägen som är vårt liv, ett kort liv på kanske 70-80 år och sen inget mer. Eller en annan värld, efter det här livet, om man väljer att tro det.

Tanken går till Nando Parrado, som levde 72 dagar i Andernas kyla efter en flygplanskrasch. Han återvänder till sin hemstad, sitt hus och sin familj efter att människor trott att han varit död. Han ser att allt är precis som innan han "dog"; hunden hälsar glatt, grannen klipper gräsmattan, tidningen kommer på morgonen, affären har öppet osv osv och han säger högt till sig själv:
" -Inget händer när man dör, inget.... " Allt fortsätter som vanligt, precis som vanligt utan min närvaro.

Därför är det viktigt att hitta en mening med sitt liv och leva efter den meningen varje stund, varje minut och varje sekund. Vad den meningen är är helt olika för var och en av oss och den sanningen och meningen är min, bara min.

De människor som reser med mig på den här livsresan går bredvid mig för att dom själva vill, aldrig för att jag vill. Det är också en insikt att landa i. Ingen gör något för att jag vill det utan för att dom själva vill det. Det spelar ingen roll vad människor säger om den egna viljan och att man gör saker för att någon annan vill, det är ändå enbart jag själv som avgör vad jag vill.
Sen har vi alla lite olika förutsättningar i vår grund och den får vi naturligtvis utgå ifrån och jag tror att vad vi än har för plattform att stå på så gör vi det vi vill. Någon säger: " - En de MÅSTE göra saker för att överleva", jag säger: " - Människan VILL leva så därför gör den det"

Jag söker känslan av att vara tillräcklig som jag är och jag puttar bort den där lilla bokstaven o som skulle göra mig till något annat. Att känna mig själv och ge min självkänsla en boost, att veta att allt är ok och lita på det, det gör att jag kan lägga känslan/rädslan för övergivenhet åt sidan och fortsätta se ljuset och även tända fler ljus och dela med mig till som som sitter i mörkret. Ropar de på mig så tar jag mitt ljus och går till dom i det mörka, ger dom ett ljus och ber dom sprida vidare, d v s om och när de själva vill.

Silver och guld

2011-08-17T10:02:00.003+02:00

Någonstans inom mig så känns det som att jag har ett "mission". Jag känner hur jag hela tiden drar till mig sägningar, skrivningar, och hörningar som gör att jag vill putta människor i en annan riktning. Jag har lärt mig att sluta predika för alla och envar för det dränerar mig och jag tillåter mig att kliva ur min vortex men jag vill gärna ge människor en chans att se saker från ett annat håll.
Ibland suckar jag över mig själv att jag överhuvudtaget bryr mig när människor låter det negativa styra men så är jag där med ett par ord och tänker att blir dom trötta på mig så blir dom och det är helt ok.

Ingen jämförelse i övrigt men dom personer i världshistorien som har "missionerat" tidigare har slagit sig blodiga både mentalt och fysiskt enbart för att dom har velat visa människor ett annat sätt att tänka. Utan egen vinning. Vinsten ligger hos den som tar till sig och kan ta till sig en förändring.

"Tala är silver, tiga är guld"..... ja, det ligger en hel del i det. Att prata sönder saker kan bli jobbigt för den som ska lyssna och att däremot vara tyst och enbart tala genom att leva sitt liv som jag lär kan ge människor en möjlighet att titta och sen fundera över egen förändring.

Varje gång jag får tillfälle att skriva eller säga en rad utifrån min filosofi så känns det gott och jag låter orden få leva sitt egna liv och landa där dom vill.
Jag funderar mer och mer över att jag skulle vilja samtala med människor som vill ha till förändring i sina liv och jag är redo när det är dags för mig. Än så länge så har jag tittat på utbildningar men inget har känts rätt men det kommer när det ska.

Det bästa

2011-08-16T08:11:00.002+02:00

Jag bor i stugan just nu och jag slås av hur annorlunda livet här ute är. Jag lever mycket mer efter naturens lagar och när det är mörkt så är det dags att sussa och jag vaknar alltid så där lagom tidigt på morgnarna. Att se kunna öppna dörren, kliva ut på förstukvisten och insupa dagens luft och där se vad det är för väder är guld. Sen vidare in till köket, koka lite vatten, ge vovven mat, kanske tända en brasa för att få bort lite fukt och sen ta det lugnt och njuta av varje stund. Kanske måla lite, laga lite mat, plocka lite, gå en fixarrunda i trädgården eller skriva.

Skrivandet är så enkelt här ute, det finns liksom inget som stör och det enda jag har är tid och skrivandet kommer till mig lite då och då och jag det är gott att veta att boken blir klar när den ska vara klar och det känns gott.

Jag tar del av världen utanför genom radion och genom datorn och jag saknar inget what so ever från TV:n. Märkligt vad lätt det var att släppa den. Förstår också hur det låser upp och hur lätt det är att bli sittande. TV är helt ok och ett bra sällskap men jag väljer mycket hellre radion för då kan jag göra saker samtidigt. Dessutom finns det massor av bra program att lyssna till.

Intet är som väntans tider skaldade Karlfeldt en gång och den mening är så fylld av nån sorts sanning. Att vänta på händelser och upplevelser är något alldeles speciellt och det gäller att leva NU även om längtan till att det som ska komma ska skynda sig på. Tror det är viktigt också att fortsätta leva livet för när väntans tid är över så är det ju ändå som vanligt och livet travar vidare.

Det är enkelt att filosofera och fundera när lugnet omsluter mig och jag kan mer och mer förstå att personer som vill skriva, både musik och text, "går undan" från det vanliga livet, det blir som att vara i en skön bubbla. Och närhelst jag vill så tar jag bilen och åker in till stan för att trivas med att handla lite för att sen återigen njuta av lugnet när jag landar här.

Jag har det bästa av två världar just nu :-)

Energiläge

2011-08-10T07:19:00.004+02:00

" - Jag önskar att jag kunde tänka mer positivt för jag orkar inte med fler negativa tankar".
" - Hur gör du för att orka vända tankarna?"
" - Jag försöker och försöker men jag hamnar alltid tillbaka i det negativa!"

Jag ser människor anstränga sig och kämpa för att kunna vända dåliga trender och när jag berättar om mitt tänkande och föreslår att tänk så här och så här så är det som att det tar tvärnit. Pratade med en, som jag kände just i det ögonblicket, klok kvinna med ett positivt livstänkande och tänkte att jag kan fylla på lite här med att vinkla det en sväng till. Hon berättade om ett par saker som inte fungerade i hennes liv och jag gav henne en tankenöt men, den gick henne som förbi. Jag gjorde två försök och insåg sen att det var ingen idé. Jag trodde i min lilla enfald att hon var med på tanketåget och kunde prata vidare om att göra förändringar för att få det till något ännu bättre men det stannade där.

När jag började lära mig den här filosofin som jag idag lever efter så ville jag missionera och berätta och berätta, precis som jag gjorde en gång i tiden när jag var en aktiv kristen, men jag fick lära mig att det var bara att lägga ner. Ingen är mottaglig för förändringar så länge dom fastnat i det som är deras nu och numer vet jag att när människor frågar mig om mitt sätt att tänka så är dom redo för förändringar. Så jag väntar. Eller snarare, jag låter människor vara och lever på i det som känns bäst för mig.

Det jag kan göra och också gör, är att skriva ner mina filosofiska tankar och sen låta boken komma till dom som vill och därefter kommer också samtalen. Och tankarna kommer till människor när dom drar till sig nya tankar.

Att låta människor vara handlar ingalunda om att vara blaze eller att avstå från att bry sig utan det handlar om att vi är i olika energiläge och jag finns absolut där och lyssnar men jag pratar väldigt lite för jag har slutat att sitta och hålla med och tycka synd om och är det det som personen vill ha så har dom tyvärr kommit fel och det känner dom också ganska snabbt.
Det har med eneriglägen att göra, inget annat

Leva som vi önskar

2011-08-09T07:30:00.003+02:00

Jag läser om människor som blir förtvivlade och mår dåligt över allt det hemska som händer runtomkring i världen. Jag läser också och hör vad som händer men jag gör det helt kort och så vänder jag blicken mot det goda och lägger fokus på det. Att hjälpa på det sätt jag kan och framför allt att fortsätta att berätta, och framför allt själv vara, om det jag själv upplever; att det går att vända det onda med att vara god.
Det har aldrig handlat om att fly undan och avstå från att se vad som händer, det handlar om att fokusera på det som är bra och låta det växa och ta över även om det tid, och det tar den tid det ska ta.

De här tankarna har jag ofta och jag hoppas att den energi jag skickar ut med mina tankar om det goda landar hos någon som sen i sin tur fortsätter det goda tänkandet, för när ringarna har spridit sig så kommer dom så småningom att ha ringat in oss alla.
Jag kommer aldrig att ge upp och jag vet att det finns många med mig. Sen är metoderna olika för att nå samma mål.

Det viktigaste är att vi gör det med öppet, kärleksfullt och ärligt hjärta, då kan det bara bli rätt.

Jag hör människor säga: "Tänk så han/hon beter sig"... "sådär skulle jag aldrig göra"... "hur kan hon/han säga och göra så" .. osv
När vi lägger vårt fokus på att förfasas över vad andra har för sig, och nu tänker jag i vår närmsta sfär, så blir det dom tankarna som får vår energi och fylls på och vi fortsätter säga: "ja, visst är det förskräckligt" ... osv
Vi är själva indragna i den negativa energin och den växer sig starkare och starkare och ju mer vi grottar ner oss i vad andra sysslar med och tycker och tänker ju mer släpper vi fokus på oss själva.

Att se hur andra väljer att tänka, tycka och uppträda är självklart att vi gör och när jag tittar på människor som jag tycker "beter" sig, vilket jag för övrigt blir bättre och bättre på att avstå ifrån, så tänker jag: " och hur agerar jag vid ett sånt här tillfälle? Vad tänker jag och vad säger jag? "
Jag är envis i min vilja att tänka gott och jag gör det hela tiden och människor får som sagt tycka och tänka vad dom vill .
Jag går återigen till dom stora förebilderna Gandhi, Jesus, Dalailama med flera och se på hur dom har gjort och tänkt och varje gång lär jag mig något nytt.

Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom (Jesus)

Du är vad du tänker (Gandhi)

Detta enkla är min religion: Det behövs inga tempel, det behövs ingen komplicerad filosofi. Vår egen hjärna, vårt eget hjärta är vårt tempel vänligheten är filosofin. (Dalai Lama)

En-sams

2011-08-08T07:25:00.004+02:00

Jag tror att människan behöver sällskap och jag tror att människan behöver få vara ensam emellanåt. Vem blir och är jag om jag alltid umgås med andra människor? Hinner jag någonsin reflektera över mina egna tankar och verkligen ge mig tid att möta dom?
Jag har flera gånger hört hur människor säger: " - Nä, ensam är jag aldrig längre stunder för det är så jobbigt när tankarna kommer. Tankar som gör att jag behöver reflektera över mig själv och mitt liv. Det är lättare att låta bli att stanna upp, mindre jobbigt liksom"

Jag respekterar att människor väljer bort sig själva men till syvens och sist så är vi helt ensamma och där i min ensamhet så vill jag kunna känna mig sams med mig själv och veta att det är ok att vara jag och att jag kan umgås med mig själv 24 timmar om dygnet. Jag kan aldrig någonsin vara säker på att dom som finns runt mig just nu alltid kommer att finnas där. Det är förresten en självklarhet att mitt nätverk förändras eftersom vi alla en gång ska dö. Döden som befriar och/eller bedövar och/eller får oss att förstå hur viktigt det är att leva nu och här.

Än så länge så har jag aldrig hört ordet ensams en-sams så jag skapar det nu :-)

En stund

2011-08-01T21:23:00.006+02:00

Det händer något med ljuset när augusti gör sitt inträde. Det blir ett mindre intensivt ljus och ändå är solen fortfarande stark. Framför allt på kvällarna så visar sig augustiljuset då himlen skiftar i regnbågens alla färger och när morgonen kommer så ligger det en dimma över nejden. Morgonsolen är snäll och lite mer omslutande och det tar lite längre tid för den att krypa över trädtopparna.
Syrsorna spelar som aldrig förr och deras konsert slutar när mörkret har lagt sig. Eller också är det att jag vaggas till sömns av dem och tror att de slutar spela. En ganska entonig melodi och de spelar alltid med osynliga stråkar.
En kvällsdusch utomhus är bland det ljuvligare och myggen håller sig på avstånd.
Kvällen avslutas med att vi tänder en brasa och låter rummet fyllas av små ljuslågor som fladdrar här och där. Ingen TV, däremot en radio som serverar lite av varje och min gamla nos sover framför mina fötter.
Ja visst, vi har varsin dator och det känns helt ok även om en bok eller en gammal skvallertidning ibland är att föredra.

Att åka hit till stugan efter att ha jobbat en hel dag på radion är en befriande känsla och lugnet infinner sig genast när jag stannar bilen, öppnar dörren och kliver ut. Det doftar varmt gräs.

Mina dagar fylls just nu av heltidsjobb och så kommer det att vara i två veckor till och sen kommer lediga dagar, dagar som jag kommer att spendera här ute och mitt skrivande väntar på att få komma dit det ska.
Jag behöver också tid för att förbereda mig mentalt för det som komma ska och även om bollen är satt i rullning så ligger den just nu på en liten avsats och väntar på att puttas vidare till nästa nivå. Viloläge men ändå i startgropen. Jag vet att det kommer att ske precis när det ska och än så länge fylls tiden av annat. En del av det som sker är direkt anslutet till bollen och det är också saker som jag är tacksam för. Ett moment 22 en liten kort stund som snart blir till en seger.

En delsträcka är avslutad, den längsta, och idag förundras jag över att jag så länge gått och kämpat med ett stor h u r, att jag tillåtit mig själv att leva i h u r och att jag gett det så många år och att jag gett energi till att kämpa. Jag ångrar inget, istället förundras jag och rycker på axlarna åt att det varit som det varit. Det känns som att dra i snöre på den vattenfyllda ryggsäcken så att tyngden får rinna ut. Jag förblir torr om fötter och rygg eftersom jag fortsätter att gå framåt utan att stanna och se mig om.

Hur och när....

2011-07-26T00:51:00.004+02:00

Hur ska vi någonsin kunna enas i kärlek när vi behandlar och dömer människor som vi gör och det dagligen? Den frågan har varit närvarande hos mig under senare delen av kvällen då jag haft privilegiet att få sända Karlavagnen. Jag får ta del av människors känslor och tankar och får vara en samtalspartner och kanal för dom ord som vill fram till dom som vill lyssna.

I kväll har många av samtalen handlat om de fruktansvärda dåden i Norge och inläggen på FB och hemsidan berörde också många tankar runt det som inträffat. Djupa tankar, sorg, bedrövelse, tal om stor kärlek, omtanke och omsorg. Och ändå.... ändå är det människor som hänger upp sig på att jag avslutar ett samtal för snabbt, babblar för mycket , ställer för många frågor, ältar runt osv. Det är helt ok för mig att människor tycker olika men idag blev det så konstigt; vi samtalar om stora frågor som berör en hel värld och vi pratar om att enas och att älska varandra och vår nästa och så kommer ändå dessa kommentarer om hur jag borde göra. Där tar det tvärslut i mitt huvud; futtigheterna blir viktigare än dom stora saker som rör oss i grunden. Vi talar om att enas och ändå så finns det hela tiden inlägg om hur jag borde agerat. Vad är det en yttring för? Orkar vi människor bara med en viss grad av förlåtelse och omsorg? Glömmer vi lika fort som vi sagt att vi ska ändra på saker? Tappar vi greppet direkt om det nya vi har sagt oss vilja införliva och återgår direkt i gamla spår?

Hur ska vi någonsin kunna enas och kunna leva ett liv i kärlek när vi inte ens kan låta en annan människa få göra och säga saker på det sätt som den själv uppfattar som det rätta just för stunden? Hur ska vi någonsin få fred på jorden när vi pratar illa om vår granne och pratar skit om den som just lämnat gruppen? Hur lång tid ska det ta för oss människor att inse att det är VI och inga andra som behöver få till en attitydförändring?

Jag vet att jag ställer frågan "hur" och jag vet också att jag ska strunta i "hur" saker och ting blir...
Jag säger alltid att jag vill leva utan att döma andra och frågar mig nu samtidigt om det är precis det jag gör när jag pratar om hur jag upplever människor? Dömer jag dom eller har jag bara en stor önskan om att vi alla ska förändras till att kunna leva i kärlek....?

Ibland skulle jag önska att vi alla fick gå med blottade hjärtan så att vi med en gång kunde avläsa vad hjärtat vill säga för det hjärtat är fullt av talar munnen. I kväll var en del människors hjärtan fyllda av irritation över mitt handlande och om många, många fler människor också fyller sina hjärtan med misstänksamhet och klagomål så kommer det också ut i talad form och skadar där orden landar; i ett blottat hjärta. Ett blottat hjärta som då sluter sig för att slippa få ont....

Förtröstan

2011-07-24T22:08:00.003+02:00

Det begås illdåd och hela världen stannar upp och chockas över den rena ondskan som för två timmar har gett sig själv friheten att bestämma över andra människors liv.
De saker jag får läsa och höra om har jag svårt att ta in och det känns skönt att kunna byta fokus emellanåt och lyssna på lite musik, läsa något positivt, samtala och skratta lite och bjuda in det goda.
Jag har möjligheten att kunna göra det för jag är inte en av de drabbade föräldrarna och anhöriga. Vad de går igenom kan ingen av oss utomstående ens ha en aning om och det vore mycket förmätet av mig att säga att jag förstår att dom är ledsna och förkrossade. Jag kan aldrig förstå.

Jag funderar över framför allt tidningarnas sätt att hantera den här sorgen. Dom letar upp personer som har varit med om det värsta och ber dom berätta. Jag vet att alla själva har ett val om dom vill berätta eller avstå och jag vet också att alla tar ansvar för sig själva men jag tror också på att handskas med så här stor och djup sorg med silkesvantarna på.
Och varför ge gärningsmannen så otroligt mycket utrymme i media? Där får han ju precis som han vill ha det, uppmärksamhet för sitt bestialiska handlande, vi får veta allt om hur han har planerat och vill genomföra det, vi får veta allt om hans ideologi och varför han ville göra det och vi får se bekräftande bilder på honom.
Jag tror att det här föder mer ondska och jag tror också att det ger människor som har förlorat spärren för andra människors rätt att leva, mer föda och dom ser att; kan han så kan ju jag och jag är på rätt väg.

Jag kan med förnuftet tänka, om så bara för en stund, att det handlar om sorgebearbetning för oss alla att kanske behöva veta orsaken och anledningen till hans handlande. Men hur mycket vill jag veta? Hur många gånger vill jag se ansiktet på den man som förstört livet för hundratals människor? Hur mycket vill jag veta om hans vridna ideologi?
Var går gränsen för den grävande journalistiken?

Jag får själv välja att avstå från att läsa tidningarna och se på TV och då kan jag, i min takt ta in det jag vill veta. Jag vet ju också att det jag får veta kommer jag aldrig att bli ovetande om och jag har ingen lust att bli "vetande" om allt hur en massmördare tänkt. Varför ska såna saker få fylla mitt sinne, hjärta och hjärna?

Jag tar till mig kunskapen och väljer istället att vända den sorg och frustration jag känner till omtanke och kärlek. Jag behöver fylla mig själv med det goda för att ge den goda kraften ännu mer styrka för att segra över det onda.

Ljuset lyser i mörkret och oavsett mörkrets styrka så vinner alltid ljuset och i det ligger förtröstan

Vi är ett

2011-07-22T21:45:00.004+02:00

Har precis ätit en god middag utomhus i tystnaden, tagit en skön utedusch och nu sitter jag i stugans värme med levande ljus och en sprakande kamin. En lång och bra arbetsvecka är till ända. Och i Norge dör människor för att någon människa har beslutat sig för att ända livet för andra, tagit ansvar och bestämt över andras liv. Något som ingen in min värld kan och får göra. I min värld....

Jag vägrar att finna mig i och anpassa mig till det som händer i till exempel Oslo. Jag tar ställning för det goda och jag vill befinna mig och finna mig i en god värld och den vill jag anpassa mig till. Jag kan bara fortsätta att göra goda saker, tänka goda tankar om andra, säga goda saker och se till att det blir ringar på vattnet och om alla gör det så kommer ondskan att försvinna. Jag citerar ifrån bröderna Lejonhjärta: Om alla tänkte som Jonatan så skulle det inte finnas några krig....

Att ge efter för ondskan är att helt ge upp mänskligheten. Vi är fantastiska på att göra filmer, skriva böcker och hitta på historier där det goda alltid segrar, jag kan bara nämna några exempel: Harry Potter, Sagan om Ringen, Bröderna Lejonhjärta osv och så tänker jag på Bibeln som bok och serien om Narnia. Det onda och goda. När ska vi börja leva vår liv efter det som vi diktar upp och längtar till? Vi har möjligheten att förändra men det känns som att vi ger efter för ondskan. Vi pratar om den om och om igen och släpper in den och låter den få fäste. Ju mer vi pratar om ondskan ju närmare kommer den våra hjärtan.

Man ska lära känna fienden, sägs det och redan där har det gått snett, varför gör jag människor till min fiende? Vad ger mig rätt att göra en människa till min fiende? Varför väljer jag att låta min rädsla styra och ge ondskan ännu mer makt?
Och det hela börjar när jag säger: "-Det här är mitt!"

Vi behöver hissa våra flaggor och låta dom vaja tillsammans i vinden. Flaggor som talar om olikheter och också visar att vi är precis likadana och jag ser fram emot när vi som mänsklighet hissar en enda världsflagga, ett mål att enas runt.
Den dagen vi som värld invaderas av någon annan existens så kommer vi att gå tillsammans som mänsklighet och försvara vår värld med näbbar och klor. Den dagen kommer ingen av oss att bry sig om ifall man är skåning, dansk, tjock, smal, svart, vit, kvinna eller man, vi kommer alla att helt plötsligt bli människor, människor som vill enas för att rädda sin ras.
Det vi gör idag är att vi utplånar det som är mänskligheten. Djur och natur är vi också duktiga på att utrota.

När hjärtat är fyllt av kärlek till mig själv och till andra så kan det bli en förändring i världen vilket ju är våra gemensamma hjärtan...

1-0

2011-07-20T21:20:00.003+02:00

Vissa dagar sätter sig lite extra i minnet. Alltid förknippade med händelser som varit avgörande på det ena eller andra sättet. Saker som varit positivt viktiga att minnas eller händelser som för med sig känslan av sorg och saknad.
Jag är tacksam över jag har en kalender för jag lever så pass mycket i nuet att jag annars skulle ha svårt att veta vad som komma skall och var jag ska vara.

Dagens datum kommer att bli en del i en milstolpe och det kommer ett datum till som manifesterar stolpen så att det blir oförglömligt. Och frågan är hur länge jag ska behålla det för mig själv? Det får bli som det blir och som det ska bli med den saken.

Upplever att jag är bra på att fokusera, ibland kanske lite för bra (om man nu kan vara det..) för det blir verkligen ett fokus och där ligger min energi, mina tankar och mitt jag. Fast jag kan släppa det och få vardagen att fungera även om jag ibland skulle önska att jag fick gå in i min bubbla och fokusera så mycket jag bara orkar för att så smått sticka hål på bubblan, släppa in allt och alla runtomkring i lagom dos och när jag önskar. Å andra sidan kan det kännas gott att bryta fokus för att låta ett annat lite mindre ta plats.

Idag har jag förstått hur fantastiskt lätt det är att lura sig själv. Att tro och göra det till min verklighet att det är på ett annat sätt än som sen visar sig vara fallet. Att då få konkreta bevis direkt levererade till själ och sinne blir till en omvälvande känsla och känslan av sorg över att det är som det är kommer och passerar ganska snabbt och istället fylls jag av en känsla av stolthet över att ha tagit steget och beslutet. Med min positiva livsinställning så vet jag att det bästa för mig är att se på det goda som kommer ur. Jag slog en stund på mig själv, grät en tår och sen byttes det till stolthet känslan av befrielse, även om det är en bit kvar till målet, och i den känslan kommer jag att stanna.
En sådan här känsloresa tar nästan kroppen ur funktion och jag blir så trött och säger kroppen att den är trött och vill sova så lyssnar jag. Säger dessutom hjärnan och själen att dom är trötta så finns det än större anledning att lyssna.

Bollen är satt i rullning och inget kommer att kunna stoppa den förrän den rullar i mål och det blir 1-0 till mig

Sänka garden

2011-07-17T07:53:00.004+02:00

I all intensitet som varit på jobbet den här veckan så har jag ändå hunnit reflektera över att mina medmänniskor blir som jag bemöter dom och som jag säger till mig själv att dom är. Om jag nu kan säga att någon är något överhuvudtaget. Säger istället som jag upplever dom.
Det blir klart för mig varje gång jag möter en människa en lite längre period att mina förutfattade meningar om den här personen oftast bygger på en enstaka händelse och då kanske dessutom i farten. Jag får ett rappt svar med bestämdhet utan glimten i ögat och min känsla för personen är satt; jaha, han/hon är sån och sån.
Jag lever hela tiden i att leva som jag lär och jag lär mig hela tiden jag lever. Varje dag. Och det är så mycket skön insikt och glädje i det för jag blir bättre och bättre på att låta människor vara som dom är, se dem nya för varje gång jag träffar dom och manifesterar mycket mindre nu mina fördomar. Fördom känns som ett stort och hårt ord men det är ju precis vad det är; att döma någon innan jag ens har en aning, för-dom.

Det här med mötet med andra har så oerhört mycket med energi att göra, vilken fas jag är i för att kunna möta, för att kunna vara ärlig. Att möta människor i min egen energi är det bästa och jag möter gärna i deras energi också om så endast för en liten stund för att sen återvända till min mitt, mitt vortex.

Jag fick förra veckan möjlighet att intervju en världsstjärna för radions räkning och ryktet om henne gick att hon var helt bedrövlig att ha att göra med och framför allt hennes manager och genast sätter jag upp en mur och följer med snacket och tänker; jösses, hur ska det här gå? Och ska jag verkligen behöva be om audiens? Jag hängde med i den energin men bestämde mig sen för att det får bli som det blir, jag förbereder mina frågor och så får jag se.
Under repetitionen så ifrågasatte managern att jag spelade in ljudet och det gjorde att vi började samtala. Jag lyssnade till henne och jag började så smått fråga om henne och artisten. Detta resulterade i att jag efter repet fick en privat och mycket härlig intervju med artisten som var generös, rolig och bjöd på sig själv. Och det för att jag släppt min gard och varit helt prestigelös. Sen kan jag bli bättre på att sluta att prata om personer till andra än själva personen, helt onödigt. Däremot kan jag dela med mig av mina upplevelser.

Motsatsen till kärlek är inte hat - det är rädsla, människans värsta fiende...

Jag var precis inne och redigerade det här inlägget och när jag skrivit klart så hängde sig datorn och då tänker jag att det är så det ska vara, det jag skrev och ändrade ska komma hit en annan gång, när det är dags.
Jag är fast övertygad om att det är så det ska vara

Beslut

2011-07-13T22:19:00.003+02:00

Jag har tidigare i livet tagit ett riktigt stor beslut, eller om det är två stycken, och nu har jag häromdagen tagit ett till.
Ett beslut som blir avgörande på flera sätt, ett beslut som kom ganska omgående när jag gav upp och insåg att det är ingen idé att kämpa längre. Jag trodde jag hade slutat kämpa men när jag satte händerna i luften och sa högt: "Nu ger jag upp" så hände det något och beslutet kom snabbare än jag trott.
Att ta ett beslut handlar om att göra ett vägval och sen oavsett vad som händer och hur det gestaltar sig så har jag bytt väg och ser, hör och känner nya saker. Förändring, återigen förändring.

Ett stort beslut gör också att tankarna vandrar iväg åt olika håll och saker som varit viktiga tidigare är mindre framträdande och saker jag knappt sett blir klara och skarpa och framför allt påtagliga. Det dyker upp saker som har med beslutet att göra och i min värld så handlar det om att jag släppt taget, universum tackar och puttar på. Egentligen har inget nytt dykt upp det är bara det att jag har öppnat upp mitt hjärta och hjärna och kan uppleva det som funnits där hela tiden och i det kan jag ta ställning till det som erbjuds mig.
Det är som att helt plötsligt upptäcka en vägskylt som stått där i 10 år. Jag har aldrig sett den förrän igår då jag tittade åt ett annat håll och fick se skylten. Jag lyfte min blick.

Be-slut.... hm... slut på att be om det jag önskar? Jag får ju svaret när jag tar be-slutet....

Det sägs att tre är det lägsta kvorum som förekommit men jag sticker ut hakan och säger att jag ensam är det lägsta. En person... kvorum....

Ändra mig

2011-07-06T09:21:00.004+02:00

Det är skönt att veta att jag kan ändra mig precis hur många gånger som helst och ingen kan hålla mig för något enda. Det kommer tankar till mig om saker som jag tidigare har hållit undan och avstått från att ta in och så plötsligt så dras mina tankar åt ett annat håll och det kommer indikationer från flera håll om att byta riktning. Jag är ju öppen för allt så jag gör det gärna. Har lärt mig med åren att titta på det som kommer upp från flera olika håll innan jag säger att den här vägen ska jag gå.
Jag börjar alltid gå på den inslagna vägen utan att tveka och öppnar dörrarna som kommer för att se vad som finns bakom och går alltid tillbaka till den inslagna vägen och vandrar oförtrutet framåt till nästa dörr.

Promenaden ger mig erfarenheter jag aldrig fått om jag avstått att gå och jag kan välja precis som jag vill och vad jag vill av det som visar sig bakom dörrarna. Jag avstår från att stanna för länge vid en dörr för jag vet att det kommer fler och jag vill hinna titta in bakom så många som möjligt, fler dörrar, mer erfarenheter.
Sen kan jag ta en paus och samla mina erfarenheter och dra runt dom i tankeverksamheten med enbart positiv inställning och det som ska stanna hos mig gör det och gör mig ännu mer målmedveten.

Jag säger att ingen har rätt att döma mina val allra minst jag själv och det är det viktigaste. Någon säger att man ska hålla fast vid det man en gång sagt och jag säger varför det?! Det händer ju saker med och för mig varje ny dag och jag ändras som människa konstant. Ingen människa är densamma idag som för en vecka sen, skulle kunna säga; ingen människa är densamma nu som för en stund sen. Nya tankar har passerat, ny information har äntrat hjärnan, nya idéer har fötts och t o m cellerna har bytts ut.
För mig känns det härligt att veta att jag hela tiden är i en förnyelseprocess och jag tar tacksamt emot alla dagar som kommer och är tacksam för dom som har varit. Ålder är enbart en siffra.

Vi säger; ny dag - nya möjligheter och jag säger; och i ständig förändring.

I ordet förändring finns ju att ändra sig.

Det finns inga hinder dvs om jag själv väljer det ...

Påminnelse

2011-07-01T23:20:00.003+02:00

Jag blir så påtagligt påmind om det som oftast är en självklarhet för mig, att stanna i mitt vortex och omge mig med det som är gott, goda vibrationer. Helt klart är att jag går ur ibland och då får jag tydliga signaler som gör att jag ifrågasätter vart jag är på väg och vilka val jag gör.
Den här gången är det en film med våld i som jag börjat se men avslutade ganska snabbt tittande när min kropp fysiskt sa ifrån. Den ville bara resa sig och gå därifrån och det gjorde jag också. Jag gick ut på trappen och andades, tog med mig min fina vovve och gick en liten lov.
Gick sen och satte mig i rummet där filmen pågick men kände mig nödgad att lämna rummet, dom negativa vibrationerna var för påtagliga, så nu sitter jag på förstukvisten och ser upp mot en regn och åskmörk himmel. Lugnet lägger sig och naturen gör det den är bäst på; att göra det den vill.
Allting blir stilla på natten och tystnaden blir nästan öronbedövande, det blir nästan som sus i öronen. Jag kan höra ett och annat rådjur ”skälla” långt bort i skogen och ett flygplan passerar långt bort.
Naturen är stark och naturen ger styrka när jag lever med naturen. Motarbetar jag den så får jag bara mothugg tillbaka. Jag är en liten människa som lever på Moder Jord och jag får ta mitt ansvar att lyssna.

Jag fyller mitt vortex med luften jag andas, med mina lugna hjärtslag och med friden i sinnet och lugnet i min kropp.
Jag vet att när jag fokuserar på det som känns bra så blir det bra och jag är tacksam för varje gång jag blir påmind om att tänka och framför allt känna efter så att jag stannar mitt i stormens öga där det är som bäst.

Stunden i uteduschen där jag står på en varm stenhäll med skog och åkrar runtom, är en av dom mest njutbara stunderna på dagen. Där står jag naken mitt i naturen, precis som jag är just idag och blir ett med det som finns runtom mig. Vattnet får rinna över min kropp och återvända till den plats den kom ifrån; Moder Jord.

Mitt i mitt vortex, där jag alltid vill vara, och när jag är där så fungerar jag också bäst gentemot mina medmänniskor för jag kan helt vara mig själv och min kropp, ande och själ sänder ut dom bästa signaler. Jag lyssnar bättre både på de jag talar med och på universum som ger mig hintar om vad jag kan svara och jag är också öppen i energin så jag kan känna hur personen mår.
Jag vet att jag får påminnelser ifrån universum och varje gång det inträffar så växer jag en bit till och blir ännu mer tacksam för att jag lyssnar till mina vibrationer, dom som sätts i gungning när jag tar klivet utanför.

Gröna små äpplen

2011-06-29T19:27:00.004+02:00

I mitt liv finns numer den man jag längtat efter under många år och nu får jag längta efter honom dom få stunder vi är ifrån varandra. Det är en helt annat form av längtan nu och den är så överfylld av kärlek att det ibland gör ont men det är en skön känsla av kärleksont. Den är mig förunnad numer och varje dag så uttrycker jag min tacksamhet till både honom, mig själv och till LoA.
Nyper mig i armen ibland för att verkligen inse att jag har den förmån jag har och jag kan sitta och titta på honom länge och bara njuta av vetskapen att vi delar våra liv med varandra numer och kommer att fortsätta att göra det.
Jag möts varje dag av en så varm omtanke ifrån det lilla till det stora och varje dag blir jag glatt överraskad över saker som han fixat utan att jag bett om det. Han har hört min önskan några dagar tidigare och så helt plötsligt händer det tack vare hans stora hjärta fyllt av kärlek.

Jag kommer att tänka på en sång som Monica Z sjöng in för länge sen och som nog är en av dom vackraste kärleksförklaringarna jag hört och som lika gärna skulle ha kunnat sjungas av mig till min kärlek;

Innan jag är riktigt vaken
står han lutad över sängen, säjer: Hej!
Och så dricker vi vårt kaffe
sedan barnen gått till skolan och jag mornat mej.
Och han tar min hand och kramar den,
skrattar när han ser hur trött jag är.
Och så ler han då han kysser mej till avsked
innan det till jobbet bär.
Om de' inte kärlek e' då vet jag bara de':

Gud gjorde ej gröna små äpplen,
det finns inga hav och finns inga öar i så fall.
Då leker inga barn tafatt,
då finns det inga glada skratt, då är solen kall.
Gud gjorde ej gröna små äpplen,
det finns inga berg och finns inga sjöar,
nej, tro mej på mitt ord.
Om inte det är kärlek så
då finns det ingen sån att få på denna jord.

Jag ringer till hans jobb ibland,
vet att han har bråttom:
"Säj, kan du slita dej ifrån en stund och äta en bit mat?"
Och han släpper allt för handen och möter mej på stan,
och jag är sen förstås.
Men han väntar tåligt leende och säjer överseende:
Jag känner dej!.
Om de' inte kärlek e' då vet jag bara de':

Gud gjorde ej gröna små äpplen
det finns inga hav och finns inga öar i så fall.
Då finns det ingen New York-smog
och heller ingen London-fog, då är solen kall.
Gud gjorde ej gröna små äpplen,
det finns inga berg och finns inga sjöar,
nej, tro mej på mitt ord.
Om inte det är kärlek så
då finns det ingen sån att få på denna jord.
(Stikkan Andersons svenska text till "Little Green Apples")

Jag har några väninnor som jag ibland, rent verbalt, "tävlar" med om vem som har den bäste mannen och vi är alla lika ihärdiga att förklara vår kärlek till just vår man och tala om hur fantastisk han är. Det härliga är att vi alla "vinner" varje gång. Att vara i en sådan positiv energi som när vi talar om våra män är underbart och ger en speciell varm känsla.
Det är i sådana sammanhang jag vill vara allt mer, där kärleken flödar och då kärlek på alla olika sätt.

Skickar ett stort varmt leende till min bror som alltid stolt sa när han förlorade i spel: "Jag vann i alla fall"!

Jag vinner alltid!

Säga upp sig

2011-06-26T17:35:00.005+02:00

På väg ut till landet så fick jag tillfälle att lyssna till "Tendens" och ett avsnitt i serien "Att säga upp sig från samhället". Jag fick möta en kvinna som tidigt bestämde sig för att jobba med djurkommunikation och som lever efter Lagen om attraktion, hon lever som vill och utifrån det träffar hon "rätt" personer för att få sitt liv att fungera. Tankar om universum, rättvisa och ekonomi finns där och jag lyssnar med stora öron.
Mycket av det hon säger är som ljuv musik i mina öron och jag tar in och känner att det är dags för mig att återigen ta till mig människor som för mig vidare i mitt tänkande. Mina tankar går också direkt till min vän änglafjärilen och jag inser hur mycket jag längtar efter henne och hennes samtal.
Dessutom gör tiden här i stugan, nära naturen, att jag får närmare till mig själv; inget som stör, ingen tid att passa, inga måsten, inga ska osv.
Jag vet att det är sommar och att allt blir så mycket enklare när det gäller att leva på landet och det är precis så det ska vara, det ska vara JUST NU.
Att söka likasinnade är viktigt för mig och när längtan blir stor så dyker dom upp på det ena eller andra sättet och jag struntar i vilket, är enbart tacksam för att dom finns där.

Har också den senaste tiden tänkt på en vän som jag har i periferin, en vän jag lärt känna genom musiken och som jag följer med glädje. Han skickar mig mail om tankar och funderingar och det känns lika gott varje gång och jag vet och känner att han gör det helt kravlöst. Den kravlösa vänskapen är den allra bästa och för mig blir det också den mest varaktiga. Att finnas, berätta, lyssna och dela.

Jag är tacksam

Vatten

2011-06-22T19:20:00.002+02:00

Vatten är en sak som jag har tagit för givet, det ska bara finnas där när jag lyfter på kranen och det ska vara kallt eller varmt vilket jag för stunden önskar och det ska vara gott att dricka. När jag känner mig smutsig så tar jag för givet att jag har rinnande vatten och jag kan duscha hur länge som helst.

Det fina sommarhuset som vi har hyrt har fått mig att tänka till angående självklarheten med vatten. Där finns inget rinnande vatten indraget och det vatten som vi använder till att diska, vattna och tvätta oss i kommer från en brunn som ingen vet om vattnet där är tjänligt så vi avstår att dricka. Tjänligt förresten, hur många procent av världens befolkning är så noga med att veta om vattnet är tjänligt eller inte? Och hur många har samma "tjänlighetsgrader" som vi här?
Som barn fick jag ju lära mig att "lite skit rensar magen" och det ligger en hel del i det.

Varje gång jag vill dricka vatten så får jag lyfta på locket till hinken och ta en skopa därur och jag är sparsam, inget får gå till spillo. Varje gång jag ska diska så hämtar jag vatten ute på gården, värmer upp det i vedspisen (fantastisk spis för övrigt) och så diskar jag snålt i balja vartefter jag sköljer med ljummet vatten också i balja.
Varje gång jag ska duscha så får jag göra det utomhus med hjälp av trädgårdsslangen med ett duschmunstycke och en hink med uppvärmt vatten, går alldeles utmärkt och jag snålar med vattnet för att få det att räcka så länge som möjligt.
Torrdass har vi, så inget vatten där heller.
Färskt regnvatten tas till vara och används även det som tvättvatten.

Allting tar längre tid och tarvar planering för att det ska bli så bra som möjligt och det fungerar hur bra som helst.

När jag nu kom hem till lägenheten så drog jag på vattnet för att tvätta penslar och känner direkt att det är ett oerhört slöseri att låta vattnet stå och rinna för det försvinner ju bara bort i ingenstans till ingen nytta. Oanvänt vatten direkt ner i slasken, slöseri.
Är tacksam för att jag från och med nu kommer att tänka på och se vattnet som något mycket dyrbart och som det finns en begränsad mängd av. Jag är priviligierad att få leva här i Norden och ha obegränsad tillgång till sötvatten mitt i civilisationen.

71% av ytan är täckt av vatten varav 3% (!) är sötvatten, 3 %!
70% av sötvattnet används dessutom av jordbruket... Och hur många miljarder människor är vi på jorden just nu, människor med samma behov av minst 2 liter vatten om dagen för att våra kroppar ska fungera??

Vatten, en självklarhet eller....?

Förväntningar

2011-06-21T17:58:00.005+02:00

Mina dagar just nu är underbara stunder av tidlöshet i naturens och kärlekens närhet. Jag har med tiden förstått att mitt behov för att må bra har ändrats och idag är det just det jag upplever just nu som är det jag vill vara i. Tiden har upphört och inget kan störa mig. Jo, ibland ringer min telefon och jag får förfrågningar om jobb och det är som att strypa tillförseln av tidlöshet för en stund. Känns som att jag under en period lätt skulle kunna "försvinna" och vara i mitt. Tills jag vill något annat, tills jag får ett behov av tid igen och tills det jag har just nu har nått en förändring.

Den här sommaren innebär nya saker för mig eftersom vi hyrt vårt sommarhus som vi pysslar om stortrivs i. Jag hör många som har stora önskemål om att resa och planerar sina lediga dagar in i minsta detalj medan jag är så nöjd och tacksam över det stilla liv jag har.
Önskemål förresten, är det kanske ännu mer förväntningar?
Förväntningar som vi hoppas kommer att införlivas och blir det på något annat sätt så sätter besvikelsen in.
Förväntan, att för- vänta på något som ska komma.
Ofta förknippat med glädje när vi tänker på en efterlängtad bra händelse.
Någon har sagt att förväntan är ”en av de mogna sätten att hantera verklig stress”… kanske det….

Jag tror på målbilden när jag slänger iväg min önskning och med fokus på den utan att förvänta mig något så blir den till det allra bästa. Låter lite som att det krockar, att önska mig något och sen avstå från att förvänta mig men det är just det som är grejen för när jag kommer fram till min målbild så är jag tacksam för hur den ser ut just då.
Saker och ting har ju förändrats under tidsresan dit och utan förväntningar så blir mitt mål precis det det ska bli just den dagen, och jag är glad och lycklig för det som presenteras för mig.

Jag har slutat att förväntat mig saker och en viss utgång av en framtida händelse och det gör i förlängningen att jag också slutat att bli besviken oavsett vad som händer. Samma sak med förväntningar som jag tidigare ställt på mina medmänniskor. Människor gör bara det dom själva vill och jag kan aldrig förvänta mig något i gengäld om jag gör något för en annan människa. Jag kan bara göra för att jag vill göra utan att förvänta mig något tillbaka.

Att ge kravlöst är att få kravlöst.

Ledighet

2011-06-10T09:01:00.005+02:00

Ledigheten kommer så rätt just nu. Det är dags att ta ledigt från all tidspassning och prestation som kommer med alla mina jobb. Det är ju prestation att jobba, något ska utföras till det bästa och i och med att jag driver eget så är det ju viktigt att det alltid blir bra så att jag får mer jobb. Å andra sidan så vet jag att när jag enbart är Lisa och gör det jag tycker är roligt så blir det till det bästa och det leder till fler bra saker.

Jag har också i två månaders tid jobbat med min kropp med en personlig tränare 3 ggr i veckan och det känns att jag är lite sliten nu även där. Jag är ju grymt envis och tar ju ut mig max varje gång och det är ju så härligt. Nu blir det lite vila ifrån dom träningspassen men jag tar med mig gummibandet och tränar själv på semestern också. Och sen finns ju trädgårdsarbetet i stugan. Jag har ju mitt mål att uppnå och jag är snart halvvägs dit tidsmässigt. Och ja, min kropp förändras och jag blir framför allt starkare både fysiskt och mentalt.

Jag vill också ladda min skrivklåda vilket är lustfyllt.

Svart hund, vit hund

2011-06-09T21:48:00.003+02:00

Jag drar till mig människor som har fått mentala diagnoser av det ena eller andra slaget och jag funderar över vad som händer med oss när hjärnan vill något annat än det var tänkt. Det mentala sitter ju i hjärnan och jag tror att det är starkt kopplat min själ och ande vilket gör att det gör ännu ondare när det "spårar ur". Jag har ingen personlig erfarenhet av mentala sjukdomar så jag kan överhuvudtaget ingenting säga något endaste om hur det är och samtidigt så funderar jag över vad som händer med oss...

Ett fysisk sjukdom går ju att bota på ett enklare sätt eftersom vi direkt ser vad som är galet men när det kommer till det mentala så får man liksom gissa och känna efter. Ungefär som när man ska lära sig spela gentemot sjunga; lär du dig att spela piano så kan du visa exakt hur du ska trycka för att det ska bli rätt. När du däremot ska lära någon att sjunga så har jag ingen chans att visa hur du ska göra, det handlar om att du hittar känslan och får egna aha-upplevelser tills du hittar den rätta känslan.

Jag ser ett program om extrema samlare och när dom säger att dom vill sluta att städa för att dom slänger minnen så blir det konstigt för mig. I min värld finns minnen finns på ett fåtal ställen och det är i huvudet, hjärtat och själen och visst, ser jag ett foto t ex så minns jag bättre men saker... Saker är saker och jag kan ingenting ta med mig när jag går, absolut ingenting förutom min själ och ande.
Allt kommer till att våga älska mig själv och känna att jag duger till i alla lägen oavsett vad som händer och framför allt så handlar det om att helt strunta i vad människor tycker och tänker. Så länge jag har en sund livsinställning och lever ett gott liv med goda tankar och känslor om allt som kommer i min väg så är livet gott och jag slipper grubblerier.

Jag läste en klokhet häromdagen; En indianhövding talar till sin stam om två hundar inuti hans huvud: Den ena hunden är vit, god och tapper, den andra hunden är svart, hämndlysten och ilsken. Båda hundarna kämpar in i döden. En ung krigare, som inte kan vänta till slutet på historien, frågar; "- Vilken av hundarna vinner?" Hövdingen svarar: "- Den jag matar."

Och jag väljer att mata den vita hunden...

Hårt....

2011-06-07T20:47:00.002+02:00

Jag får helt oanandes läsa vad som står på en lapp, hon har skrivit ner det för att riktigt kunna ta in det. Det är många meningar staplade på varandra. Jag börjar läsa och slutar innan jag börjat på andra meningen. Min själ och mitt hjärta får nog en chock och jag börjar gråta. Hon håller kvar lappen och jag försöker läsa ett par rader till med det nästan vänder sig i magen på mig och tårarna fortsätter att strömma.
Hon ser min reaktion och jag känner att hon förstår att det är riktigt illa.

Orden som slår emot mig är fruktansvärt starka och att veta att någon har sagt det till henne enbart i syfta att såra, gör mig förtvivlad inombords. Min största fråga är varför hon tillåter sig att befinna sig i den här oerhört negativa energin. Hon, som är en fantastisk kvinna på alla sätt och som ger till andra med så mycket energi.
Hon säger att han sagt att han inget menar med orden, han var bara frusterad, och hon tar honom i försvar och jag ber henne lägga fokus på sig själv istället och sluta försöka få honom att förstå att orden han använder är hemska. Hon vill ju bara att han ska förstå vad det är han säger men det kommer aldrig att lyckas. Han förmår inget bättre.
Hon hör vad jag säger och jag känner att hon vet...

Hon har själv alla svaren men väntar och väntar och väntar trots att det i varje rum i hennes hus finns en väggprydnad som säger "Carpe Diem". Hon vet och hon väljer och det vet hon också.

En kvinna jag möter har vanligen en sprudlande energi, med en kvittrande röst och ett leende som kommer djupt inifrån men jag känner att något har hänt. Hennes energi är så låg och hon är frånvarande trots att hon är där. Jag frågar hur hennes helg har varit och hon svarar lite tveksamt att den varit ok men att den fick ett oerhört jobbigt slut. Hon tvekar att berätta och jag säger att hon gör precis som hon vill. Till slut berättar hon om beslutet som en god vän till henne tagit, ett mycket smärtsamt beslut. Jag förstår genast varför hennes energi är så låg. Det enda jag kan säga är att hon får vara precis som hon är just nu och att det är helt ok.

En man berättar om saker han överhört och orden klingar i mitt huvud och jag kan lägga ihop två och två. Mina intryck från ett annat håll får en syster att hålla i handen och tillsammans så bildar dom en klarhet. En klarhet som jag aldrig hade sett eller förstått utan dom orden som mannen ger mig. Jag får veta saker jag kanske inte skulle ha vetat, även om jag tror att jag får veta det jag ska veta.

Mina känslor inför dessa personer har på ett par sekunder vänt och jag har fått massor om information som gör att jag behöver framkalla mitt bestämdaste att aldrig döma någon. Ibland är det lättare än annars men jag hittar känslan och bestämmer mig för att vara omdömes- lös, alltså att vara utan och helt fri från att döma.
Allt detta på en enda dag och jag förstår att jag drar till mig dom här berättelserna för att fortsätta att avstå från att döma människor och också för att vara tacksam för allt gott jag har i mitt liv.

Förändring

2011-06-02T22:16:00.003+02:00

Jag har slutat diskutera och ägnar mig istället helt åt samtal och diskurser.
I en diskussion så bör man komma fram till vad som är rätt eller fel och för mig är det ointressant eftersom vi alla har vår egen verklighet. Vem har då rätt eller fel? Ingen eller alla beroende på hur man ser på saken.
Däremot så deltar jag gärna i samtal oavsett vad det rör sig om. Jag lär mig massor av att lyssna till andra människors funderingar, ställningstagaden och åsikter. Det för mig framåt i mina egna tankar och funderingar och jag kan fritt tänka och välja det som känns bra.
Jag har också slutat att säga till människor att; där får du allt ta och tänka om! Alla får tänka och tycka det dom vill och min önskan är enbart att önskar dom allt gott. Att göra gott för sig själv och sin omgivning i och med hur dom tänker och förhoppningsvis lever efter.

Jag tycker om att få höra nya vinklar på det jag själv har som ståndpunkt och jag lyssnar både till den som avstår från att gå åt samma håll som jag och till den som fyller på och snabbt ger mig en vidgad tanke. Den förste får mig att stå fast och vara tydlig i mina tankar och den andre bekräftar och ger mig möjlighet att utvecklas än mer i det jag tänker och tycker.
Alla förändringar är bra och vi som människor förändras hela tiden och jag menar verkligen hela tiden.
Alla nya dagliga intryck gör mig till en människa med ny kunskap, insikter och erfarenheter så den jag var igår är borta och idag är jag en ny person.

Allt ändras, inget är som det alltid har varit, alla ändras, ingen förblir den samme.
Dom unga blir gamla och mysterier avslöjas för det är vad tiden gör; ingen och inget förblir oföränderligt.
Det finns få saker i livet som vi kan vara säkra på förutom att regnet kommer från molnen, solen lyser upp himlen och fåglarna flyger. Vinter blir vår, ett krossat hjärta blir helt även om det tar tid och ingen och inget förblir oföränderligt

(Sången "Everything must change", som jag fritt översatt, skriven av B. Ighner)

I min värld är alla förändringar av godo oavsett hur dom ser ut när dom kommer till mig. Dom säger mig ju att det finns andra och nya vägar att gå och jag är villig att prova. Förändringar är inget farligt, absolut inget farligt. Däremot kan jag känna att det är "farligt" att avstå att förändra.
Tänker på naturen som förändras hela tiden, aldrig att den tvekar inför förändring, den gör det den ska och vi som ser den förändras älskar det oavsett årstid.
Vi förändras hela tiden och det finns en vandringsmyt som säger att alla celler i våra kroppar byts ut var sjunde år och oavsett om det är sant eller är en skröna så finns tanken där att vi förändras hela tiden.

Det finns få saker i livet som vi kan vara säkra på förutom att regnet kommer från molnen, solen lyser upp himlen och fåglarna flyger. Vinter blir vår, ett krossat hjärta blir helt även om det tar tid och ingen och inget förblir oföränderligt

Respekt

2011-05-31T08:28:00.004+02:00

"Du måste förtjäna respekt", den frasen hör jag ganska ofta när det pratas om respekt. Jag slår upp ordet och det står:
"Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person. Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper. Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som en nation eller religion."

Förtjäna respekt... Jag förstår absolut innebörden av det och jag förstår att det är värdefullt; jag gör något för någon och visar att den personen är lika mycket värd som jag och visar att det jag vill att du ska göra för mig det gör jag för dig.
Att acceptera är också att respektera, t ex en religion; jag kan välja en helt annan religion än min vän men jag respekterar hennes val och accepterar att hon väljer som hon gör och i det känner jag att jag verkligen respekterar henne. Likadant när folk gör val i sina liv som jag skulle ha valt på ett annat sätt; jag accepterar att hon gör sina val och i det respekterar jag henne. Och likadant åt andra hållet; jag respekterar dom val hon gör och accepterar då henne.
Respekt och acceptans. Tror faktiskt att acceptansen är det svåraste att göra, att säga att saker och ting är ok med hela hjärtat även om jag skulle vilja att personen väljer annat för sitt bästas skull. Men jag har inget att säga till om där, jag kan bara acceptera och finnas där och samtala och respektera.

"Du måste förtjäna respekt"... Vad händer när jag väljer att respektera utan att den är förtjänad? Att visa någon respekt som uppför sig illa mot mig eller mot andra....? Kan jag genom min handling få personen att visa respekt och själv inse att den handlat orätt? Att personen inser att känslan inombords är så skön när den visar respekt för andra. När jag visar respekt för andra så visar jag det också inför mig själv. Att jag är villig att dela ett ansvar och vilja ingå i ett sammanhang där vi alla delar lika. Att värdesätta det som andra bjuder in till och värdesätta det jag kan bidra med.
Jag tror också att människor som märker att dom blir respekterade antingen inte klarar av det eftersom dom avstår att respektera sig själv och då flyr ifrån sammanhanget eller också ser dom och kommer till insikt.

Att visa respekt för andra bygger upp mig själv. Jag kan med god känsla gå genom livet och vara en hjälpande hand och stöttare och det gör att andra vill och kan vara i min närhet. En person som visar respekt för sig själv är styrka.

Det finns många stora män och kvinnor inom historien som har visat andra respekt utan att först bli respekterade och jag har nämnt dom tidigare; Ghandi, Jesus, Martin Luther King mfl. Dom respekterade sig själv först och människor fick se det med sina egna ögon och utifrån det bestämma sig själva för om dom ville följa exempel eller avstå. Människor som visade kärlek och respekt utan att vilja ha något tillbaka och som genom att enbart leva som dom lärde fick människor i århundraden efteråt att reflektera över deras liv.

Respekt = kärlek

Vägen framåt

2011-05-28T10:12:00.005+02:00

Det händer titt som oftast att jag "känner på mig saker". Jag får till en känsla som jag då vidarebefordrar till den personen det rör och nästan alltid träffar det mitt i prick. Det är absolut ingen tävling men jag blir glad varje gång, glad för att jag låter mig själv vara öppen för andras energi som tydligt söker sig in i min. Jag känner på mig både bra och mindre bra saker vilket gör att jag får tillfälle att finnas till hands för personen ifråga just vid det tillfället och sen är det upp till den att vilja ha mig i närheten med mina ord eller avstå.
Jag klampar aldrig in hos någon som just nu upplever lite tuffa tider utan jag säger att jag finns här och är det åt andra hållet så skickar jag mina goda tankar och kärlek med ett par ord och känner mig fri och glad i sinne och hjärta.

Det blir som en ventil för mig också att ta in andras energi och sen gå in med min och få ge, ge helt utan tanke på att få något tillbaka. Jag mår bra i den känslan, att få ge. Jag vet också att när jag behöver människors hjälp och uppmuntran så får jag det precis när det ska vara.

Jag är också tacksam för att jag har lärt mig att sluta ta ansvar för andra människor. För en del låter det avståndstagande och kallt att säga så men det handlar om att låta människor inse att dom själva är ansvariga för sina val. Jag finns där som ett bollplank och medmänniska men jag tar aldrig ifrån människor deras eget ansvar för sina liv. Det känns helt enkelt inget bra att gå in och tala om för en annan människa hur det ska göra och bete sig. Visst, jag kan reagera på människors val men i samma andetag som jag yttrar mig så säger jag till mig själv att låta personen vara. "Vara" med sina egna tankar och beslut utan att ta fram pekfingret.
Jag är uppriktigt tacksam för att jag kommit på det och kan följa den känslan.

"Lägg dig inte i" klingar ju då och då ifrån människor och jag förstår att det handlar om rädslan för att blotta sig själv och sina erfarenheter. Vi vill verka osårbara och starka och bygger murar för att hålla andra borta så att vi kan slicka våra sår i ensamhet. Den dagen när vi istället säger "Lägg dig gärna i" så krossar vi murar med murbräckor starkare än stål.
En inbjudan till att dela det vi bär på, att dela smärta utan att trampa på varandra. "Lägg dig gärna i" och jag ska lyssna och vi samtalar och sen får du välja själv utan mina värderingar.

Jag har ju förmånen att få vara programledare för "Karlavagnen" i P4 och senast igår så blev jag varm i hjärtat flera gånger när jag läste inlägg och mail och fick samtala med personer runt om i Sverige. Människor vill dela med sig av sina glädjor och sorger och jag får vara en "ventil" om så bara genom en dataskärm för en liten stund. En medmänniska som läser, lyssnar och bekräftar det som vill berättas och delas med andra. Ett stort privilegie och jag har verkligen hopp om att människan vill det bästa för sig själva och andra för det handlar ofta om att hitta vägar att bli av med sin smärta och när den insikten är på plats så ger det snabbare än vi tror att hitta en annan väg.
En väg som varit osynlig en längre tid men som nu blir klarare och tydligare för varje litet steg som tas.

Tveksamheter

2011-05-24T20:47:00.003+02:00

Ibland försätter jag mig i situationer som gör att jag blir tveksam. Det är ingen vanlig känsla hos mig för jag brukar alltid veta exakt vad jag vill och åt vilket håll jag vill gå. Dom där gångerna när jag väger för och nackdelar med och mot varandra så tar det en massa energi och jag vet, av tidigare erfarenhet, att den känslan jag skickar ut får jag tillbaka.
Tveksamhet - inget beslut ... När jag väl har bestämt mig så blir beslutet till det allra bästa så därför undrar jag varför jag hamnar i tveksamhetsdiket?
Är det för att jag ska höja blicken och se något som jag tidigare missat. Är det för att verkligen leta igenom alla mina små gömmor av tveksamheter för att just få till det allra bästa. Är det för att se att jag alltid kan göra ett val. Är det för att något annat bättre ska få ta plats och behöver lite tid på sig? Är det för att jag ska kliva utanför mitt vortex och sen känna att jag ska tillbaka omedelbart? Är det för att jag fortfarande är hungrig på livet och nyfiken på vad nya upplevelser kan ge mig?

Den här gången tänker jag ställa frågorna och komma med ett förslag och förbehåll och om/när det accepteras så vet jag att det är rätt :-)
Så enkelt är det att bli av med tveksamheten och istället känna beslutsamhet. Två ord med samma slut -samhet... och jag byter runt lite och får till ett nytt ord: tvekbeslut :-)

Det är kul med ord!

Fritt fall

2011-05-19T07:33:00.003+02:00

Det gäller att hänga med medan livet pågår...
Ibland känner jag som att livet själv styr och jag bara hänger på istället för att jag har kommandot och får till det liv jag önskar mest. Fast jag vet ju att jag har det liv jag har önskat mig och jag ler när jag tänker på att min beställning har gått fram och blivit levererad till fullo. Kan ju bli lite mycket av det goda ibland så jag får väl tänka efter när jag i fortsättningen önskar mig saker... Detta sagt med glimten i ögat, kära universum :-)

Jag skulle kunna sitta i flera dagar och bara iaktta människor, se hur dom väljer att leva, se vilka prioriteringar dom gör, se dom må som allra bäst, se dom fundera över livet och se dom stressa förbi med en tom blick på väg till nästa och nästa. Ingen människa, tror jag, blir lycklig av att leva med en tom stressad blick utan tillfredsställelse, en blick som är djupt förankrad i kroppen.
Får en tankeassociation till Magnus Härenstams "Verkmästaren i magen", en figur som jobbar och sliter för att mannen som huserar honom ska klara av allt som händer och som tar hand om allt "elände" som kommer ner i magen. Det slutar med att verkmästaren tar och pyser ut genom personalutgången för att han inte orkar längre. Mannens inre hjälpreda har gett upp och överger kroppen vilket resulterar i att den rasar ihop.
Min själ och ande har en kropp att husera i och dom finns där alltid och tar emot alla intryck som kommer till kroppen. Det är klart att dom också reagerar och blir färgade av det som kommer in och för allt för att hålla kroppen på rätt köl. Till slut tar det stopp och kroppen slutar fungera för att själ och ande har jobbat ihjäl sig och är slitna och uttröttade.

Det är så många saker i mitt liv som är så grymt beroende av min mentala hälsa, det mentala som går hand i hand med själ och ande (treenigheten.... ? ) och jag, och många med mig, vet att det är så idag och därför tror jag också att det har blivit ett sådant uppsving vad det gäller böcker i "må-bra-ta-han-dom-dig-själv-hjälp-till-självhjälp"- kategorin och då handlar det om den mentala biten.
När jag har koll på min treenighet så löser sig allt annat också och det känns ju ganska naturligt att vi idag mår så dåligt som vi gör på insidan för så här långt har det varit ytan och prestationerna som räknats om du ska vara en "bra" och accepterad människa.

Själen, anden och hjärnan behöver få god input och när kroppen gör bra saker så sker det automatiskt och det blir en omvänd effekt också, när själ, ande och hjärna gör bra saker så mår kroppen automatiskt bättre.
Så då blir ju valet, återigen, enkelt: må bra :-) Lagen om attraktion finns alltid där och gör sitt jobb och så är det upp till mig att göra mitt jobb genom att lita på att den gör sitt och falla fritt...

Förvaltare

2011-05-15T20:51:00.003+02:00

Våra dagar i vårat lilla hyrda hus är helt underbara. Vi bara är därute, rensar ogräs, målar, flyttar om lite, pysslar, gosar med Cindy, fixar lite mat, kissar ute, tänder eld i vedspisen och braskaminen, lagar mat (idag gjorde jag det för första gången på vedspisen), städar, myser, diskar utan rinnande vatten, lyssnar på radion, planterar, rensar i skåp, vattnar mm. Allt går i lugnets tecken och att titta på klockan existerar inte där och sex timmar är försvinnande underbara.
Att också veta att vi kan åka hem till stan, jobba en vecka och sen åka ut igen med det vi planerat och köpt till huset hör också till det lustfyllda t ex att behöva handla några glas, en slev, plastpåsar och lite andra småsaker. Varje gång vi är där ute så planerar vi för vad vi ska göra nästan gång och allt och jag menar verkligen allt, känns gott att ta tag i. Glädje!
Så tacksam över att ha möjligheten att ha jobb som gör att vi har möjlighet att få uppleva att ha ett sommarhus. Vi hade dessutom önskat oss ett hus till den här sommaren och vi har nu huserat där i 1 och 1/2 månad och det har hänt massor. Nu gör vi dom större jobben och sen blir det till att njuta i sommar och enbart hålla efter.

Idag har koltrasten sjungit för oss, hackspetten hängt i talgbollen och ätit helt obekymrad, regnet kommit och gått och solen lyst med närvaro och frånvaro. Sist vi var ute fick vi sällskap av älgen och idag fick vi besök av tranorna.

Till huset hör en dagbok där ägarna skrivit om husets renovering och om vad som hänt i deras liv under året. Vi fick behålla den och dom sa att vi gärna fick fylla på i den och jag skriver emellanåt.
Huset har en sådan god ande att det är en fröjd att skriva om dom förbättringar vi gör. Det känns som att huset trivs med att vi är där och gläds över att vi bryr oss och gör det så fint vi kan och vill.
Vi kommer att få ha huset till låns så länge det är meningen att vi ska ha det och när/om vi lämnar det i framtiden så är vi s a s färdiga med det och dom som ska fortsätta att förvalta det kommer att dom rätta personerna.

Just nu är vi förvaltare till huset som har godkänt oss :-)

Ostron

2011-05-14T17:07:00.006+02:00

Du kan bli som reklamen säger bara du köper. Köp och du blir snyggare attraktivare, sexigare och smalare.   Det visas fler och fler tv-program om människor som spenderar massor av pengar på plastikkirurgi, bara för att bli vackrare.  Att inte åldras är ett tema som ständigt kommer tillbaka gång efter gång.  Tidningarna skriver ofta om hur snygg du kan bli inför sommarens sol och bad.  För att sedan i nästa nummer skriva att banta är helt fel och att du skall vara dig själv.

Tänk dig att du skulle vara tvungen att leva med det mest avskyvärda du vet 24 timmar om dygnet? Det äckligaste du träffat på, det som skrämmer dig mest, det som gör att du ständigt mår dåligt. Skulle du välja det då? Antagligen svara du nej på den frågan. Och ändå är vi många som gör det. Vi väljer att vara osams med vår kropp, den enda vi har.
Undrar hur många procent av världens befolkning som är helt nöjd med sin kropp?

Ingen kan säga ett endaste dugg om mina funderingar runt min kropp. Det som känns som berg för mig att kliva över kan vara småsten för en annan person. Det som jag är helt nöjd med på min kropp kan vara avskyvärt för en annan person. Vi säger ofta att vi ska leta efter det fina och bra i andra människor, för att få en goare känsla inför personen, och vi gör det och den personen vi ska börja med där är ju oss själva. Jag har den kropp jag har just nu och jag kan välja att vara helt sams med den eller börja förändra saker hos mig själv som gör att jag mår bättre. Jag ska leva med den här kroppen tills den säger ifrån helt och så då blir ju valet ganska enkelt.
Och egentligen sitter väl alltihop i huvudet för det är ju det mentala som styr vad jag tänker om mig och min kropp.

Jag har lekt med tanken på hur det skulle vara om vi alla var utan ögon. Om vi alla var tvungna att förlita oss på känslan och energin av en annan människa. Som när vi pratar i telefon men någon som vi aldrig träffat. Jag bli nästintill kär i personen jag pratar med om och om igen. När jag sen träffar den personen så har jag gjort mig en bild av den och när jag får se en kropp till den själen så kan det tippas helt över ända. Det fysiska tar överhand. Bara för att vi har fått itutat oss att vi ska se ut på ett visst sätt; starka, muskulösa, friska, symetriska, smala och vackra.
Jag hörde en siffra om att 3% av amerikas kvinnor har potential att bli just den perfekta kvinnan enligt normen. Obs, potential. 3 %.....

Vår kroppsfixering i västvärlden är otroligt stor och för mig handlar det om att vi outtröttligen fortsätter att bry oss om vad andra människor tycker och tänker om just mig. Den dagen jag slutar att bry mig om vad andra människor säger och tycker om mig, då är jag en fri människa. Då ger jag mig själv så mycket god energi att jag automatiskt kommer att lysa och ge ifrån mig det allra bästa så att andra enbart ser min insida.
Vi är alla unika.

Jag har varit osams med min kropp i många många år och det har berott på att jag oftast släpat omkring med för många kilon på kroppen. Jag trodde länge att jag skulle få leva utan en partner och att jag enbart var omtyckt för vad jag presterade och det skyllde jag på min kroppsstorlek. Det tog mig dryga 45 år att komma fram till att det handlar om vem jag är på insidan och att jag verkligen duger som den jag är och jag har kommit på knepet; det är när jag först älskar mig själv som någon annan kan älska mig och det utan att jag presterar. Idag vet jag att det handlar om att må bra och få ut det mesta och bästa av mina dagar i den här kroppen, alltså tar jag hand om den. Den är ju värdefull för mig eftersom den huserar min själ och mitt sinne.
Lika värdefull som skalet på ett ostron är för den pärla som bor där inuti och som växer när den får rätt näring.

Återigen tacksam

2011-05-08T22:43:00.004+02:00

Jag har så mycket att vara tacksam över och jag tackar varje dag flera gånger om dagen. Det blir en överväldigande känsla när tacksamheten fyller mitt hjärta och jag behöver ta ett djupt andetag och säga det högt annars är risken att jag sprängs. Om nu sprängkänslan kan vara något positivt och det blir den ju i det här fallet.

Ju mer jag håller mig i mitt vortex (länge sen jag använde ordet) så blir jag mer och mer fylld av tacksamhet och det blir som en självklarhet att jag hela tiden har ett flow. Jag mår bra och får uppleva goda saker och händelser och därför så stannar jag i den goda känslan.
Får höra kommentarer att; du har väl inga motgångar! Du har väl allt förspänt och ingen olycka i ditt liv! Jag svarar sällan på dom påståendena med ord men jag tänker; just nu, just idag, just här så har jag det hur bra som helst.

Jag tror och känner stenhårt att den goda kraften bor i mig och det för att jag bjudit in den och jag önskar att den ska stanna så länge jag är på den här jorden i den här kroppen. Jag fortsätter att se det bästa i varje situation som kommer till mig oavsett vad det gäller. Det är det enda som gäller, i alla fall för mig.

Tacksamheten över både mitt ljuvliga privatliv och mitt underbara yrkesliv är stor och jag ser på andra runtomkring mig och ser deras val och dom som är mig närmast har också valt in det goda som ledstjärna och det märks på hur deras liv gestaltar sig.
Det finns inget hokus pokus med att ha ett positivt tänkande, att sätta sig själv i första rummet och tro att det jag drar till mig är min verklighet och att jag kan styra mitt liv. Det är en verklighet, min verklighet.

Jag ligger på gräset med min fina gamla vovve bredvid mig och solen lyser från en nästintill molnfri himmel. Björkarna är så där ljust, saftigt gröna och har fullkomligt exploderat ifrån att ha haft musöron till välutvecklade vackra blad. Vinden får leka fritt i lövverket och ännu en gång har naturen gjort sitt och låtit sin cykel ha sin gång. Det är ett ögonblick av nu, av det enda som finns.
Jag fortsätter att vara helt lugn i det som är mitt liv och jag har det allra bästa av alla världar just nu och här tänker jag förbli.

Vi delar...

2011-05-03T08:49:00.003+02:00

Det finns endast en väg att gå för mig och det är genom kärleken. Det enda jag vill är att i alla situationer låta det vackraste av allt stå främst och synas hela vägen. Jag blir bättre och bättre på att ta emot det som inträffar på min väg med att tänka kärlek och jag vet idag att det är så skönt att kunna göra det.
Att alltid möta människor med öppet hjärta gör att ingen vill slå. En höjd knytnäve backar och ett samtal kan inledas istället. Ett blottat hjärta är mycket för en annan människa att ta till sig och så länge hjärtat pulserar av kärlek så tar det allt utrymme. Ett öppet sårat hjärta däremot förmedlar något annat och egentligen vill ingen öppet visa ett sårat hjärta för det gör ont och vi drar det inom oss.
Tanken att vi alla skulle vilja blotta oss med våra kärleksfulla hjärtan blir till en underbar bild i mitt huvud. Vi går alla omkring och är lugna, fridfulla, harmoniska, vänliga, glada, positiva och visar våra hjärtan öppet. Ibland är våra hjärtan fyllda av sorg och förtvivlan och då möter andra upp med sina energifyllda, barmhärtiga och kärleksfulla hjärtan och innesluter det som blöder. Vi delar.

Det sägs att gäss är dumma. Kanske är det istället så att vi har en del att lära av dem? Varje fågel flyger med egna vingar, men genom att flyga i V-formation ökar flockens effekten med 71% jämfört med om varje fågel flög ensam.
Så snart en gås faller ur formationen återtar den sin plats så fort som möjligt för att kunna dra nytta av lyftkraften från den framförvarande gåsen. När ledargåsen blir trött flyger den bakåt i formationen och en annan gås intar tätplatsen.
Gässen i formationen skriker bakifrån för att heja på de främsta att hålla farten.
När en gås blir sjuk eller skadad och inte kan följa med, lämnar två andra gäss formationen för att hjälpa och skydda den.
De stannar tills gåsen antingen kan flyga igen eller dör.

Att innesluta det sårade hjärtat med friska, öppna hjärtan... Att fylla ut dom trasiga tomrummen med kärlek...

Förlåt

2011-04-30T19:06:00.005+02:00

När jag träffar dig igen, efter en lång tids frånvaro, så skrattar vi och är glada och berättar vad som har hänt den senaste tiden. Pratar om det som är och det vi upplevt. En positiv närvaro i samtalet.
Både du och jag vet vad vi har gått igenom i vår relation och vi har gjort upp ett par gånger, med varandra, och framför allt har jag gjort upp med mig själv och mina känslor. Det har varit en resa med olika avtagsvägar men jag har alltid tagit mig fram till huvudleden och fortsatt att gå den. Stickspåren har blivit färre och färre och när vi nu samtalar så har dom slutat existera.

Jag har lärt mig att möta människor precis där dom är när jag möter dom. Det spelar ingen roll vad dom varit med eller vad dom gjort tidigare. Varje nytt möte är första gången vi ses eftersom både jag och du har fått nya erfarenheter till det som är vi.
Det är en fantastisk tanke att veta att jag för varje nytt möte blir en ny människa! Jag får ju nya infallsvinklar beroende på vad jag har varit med om och vad du varit med om. Jag är ny och du är ny för varje nytt möte oavsett om vi träffas varje dag.
Därför är det än viktigare för mig att möta dig precis där du är just nu. Det ger mig mer glädje att vara med dig nu än att vara med dig där du var då.

När jag fortsätter att "hålla dig" för den du var då så kommer jag att sitta fast i min utveckling. När jag möter dig just nu och här så kan det bara bli ett bra möte för att vi bägge tar livet för vad det är just nu.
Jag var för en tid sen med om att under ett samtal i förbifarten få veta en ganska omvälvande sak om personen jag pratade med. I en mening så sa hon det precis som om jag visste om det. Först undrade jag om jag hört rätt, tänkte lämna det så men så frågade jag i alla fall och hon konfirmerade. Jag bestämde mig då för att det var helt oviktigt att hänga kvar vid det och vi lät det passera. Det enda vi tog upp var att vi bägge varit med om saker som gör att vi är där vi är idag. Det räckte. Jag ville inget mer veta. Jag frågar henne också alltid hur det är nu och aldrig hur det har varit.
Vi möter varandra där vi är.

Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var jag...

Valborg

Traditionen grundar sig på den hedniska högtid som funnits i Tyskland, men har senare kommit att sammankopplas med kulten av den heliga Valborg, mot häxtro och onda andar, som uppstod efter hennes död år 779. Valborg blev förklarad som helgon den 1 maj (därav förr kallad Valborgsmässan, Walpurgistag), och genom denna omständighet förbands hennes namn med den germanska hedendomens på nämnda dag hållna vårfester, som av den kristna övertron stämplades såsom häxförsamlingar. Särskilt trodde man, att på Valborgsmässonatten red häxorna på kvastar eller getabockar till de gamla offerplatserna. För att oskadliggöra spökeriet förde man oväsen och tände eldar på höjderna.

De flesta svenskar firar Valborgsmässoafton men förbinder inte firandet med heliga Valborg. Valborgsfesten står oftare som symbol för våren och ljuset, därigenom går firandet längre tillbaka i tiden än kristendomen som knöt an till de gamla festerna. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya. Att ge plats för det nya stämde också väl in i den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden.
(Wikipedia)

Kristendomen har tagit en hednisk högtid och gjort den till sin.... igen.... Inget fel alls, bara intressant.... i min värld......

Morgon

2011-04-27T06:25:00.003+02:00

Startar den här dagen på ett lite annorlunda sätt och när allt är fixat så känner att det finns ett lugn i tidiga morgnar precis som i sena nätter. En period i mitt liv så satt jag uppe sent på nätterna och vet att jag då mådde gott i det. Där hittade jag också lugnet. Dom flesta sov, jag kunde vara ensam med mina tankar och få ljud som pockar på min uppmärksamhet.
Idag ser livet lite annorlunda ut och min dygnsrytm har gått till att bli lite mer "normalt", lägga mig hyfsat tidigt och gå upp i någorlunda tid för att ha det mesta kvar av dagen. Jag kan t o m uppskatta en tidig morgon där jag i lugn och ro får komma igång.

Jag är ingen "tidsmänniska". Och jag vet att när jag fortsätter att säga det så kommer det att fortsätta att vara så tills det blir något annat. (Vet att jag använder den mening ganska ofta och den är bra för den säger mig att allt är ok) Förr så älskade jag min almanacka. Den var liksom mitt liv fylld med tider som skulle passas och tiderna styrde upp mig och gjorde mig viktig. Idag är den en praktisk och bra sak att ha där jag skriver in dom saker jag behöver komma ihåg. Inget mer. En tidshållare.
Nästan alla mina dagar innehåller någon form av tidspassning och det blir som att kroppen ställer in sig på att ha känslan av "evig rast" fram till tiden som ska passas. Det framkallar någon form av stresskänsla i min mage och jag har lite svårt att slappna av.
Dom dagar jag har mycket att göra är nästan lättare för där behöver jag planera minutsiöst för att få ihop dagen, medan dagarna där jag kanske har en tid att passa blir en lång väntan. Den väntan gör att jag faller utanför att leva i nuet.
Jag blir bättre och bättre på släppa rastkänslan och försätter tanken till att vara här, veta att jag ska iväg och fram till dess göra det som känns bäst.

Dom dagar när jag kan ägna mig åt att sitta i naturen och studera det naturliga livet och skippa allt vad klocka heter är ljuvliga. Fåglar, fjärilar, humlor, flugor, rådjur.vNär jag kan sitta och skriva och skriva och helt lämna tiden bakom mig. När jag tar tag i min målarpensel och koncentrerar mig på att få det bra som möjligt så att jag är nöjd och tillfreds, då finns ingen tid.

Jag hittar en blogg där någon skrivit följande;
Du skall ta en mugg med kaffe som står på bordet. Du vet redan hur du skall göra eftersom du planerat förloppet i förväg (framtid). Och innan du ens hunnit röra din arm en millimeter är en del av rörelsen redan dåtid, något som ”har hänt”. I framtiden vet du redan när du skall stanna armen och ta tag i koppen. Att du ser hela rörelsen beror på att vi människor är bra på att sätta ihop dåtid/nutid/framtid till något som känns som nutid. Nutid är alldeles för kort för att vi skall hinna uppleva något i den, därför gör vi nästan allt 99.9999999999999999% i dåtid och framtid.

Tid... en illusion? Tankar.... en illusion? Att leva... en illusion? För hur kan jag veta att jag existerar....?

Social

2011-04-26T21:42:00.004+02:00

Det sägs att vi människor är skapade för att leva i tvåsamhet och att vi behöver finnas med i sociala sammanhang för att må bra.
Det finns människor som varje dag söker olika sammanhang att vara i och det för att känna tillhörighet. Det finns dom som aldrig umgås med någon och blir kallade "enstöringar". Det finns dom som aldrig klarar av att vara ensamma för när dom är det så får dom panik. Det finns dom som älskar självvald ensamhet och ser det som en laddningsstation för att sen kunna vara social.
Att vara s o c i a l.......

Social kompetens handlar om en individs förmåga (kompetens) att samspela med andra individer, företrädesvis med andra personer. Att fungera väl i olika sociala situationer och olika sociala grupper handlar om att i balans kunna samverka med andra individer på ett sätt som dels innebär att man fortsätter upprätthålla en god kommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten eller värdegrunden. (Wikipedia)

Alltså handlar att vara social om att kunna konsten att anpassa sig efter situationen och sammanhanget. An-passa...Passa in...
Återigen har "Någon" skapat normer för vad det är att vara social och att kunna anpassa sig. Den där "Någon" skulle jag vilja prata med. När jag anpassar mig så ska jag följa spelets regler, ha fingertoppskänsla för vad som är rätt och fel, synas och höras lagom mycket och säga rätt saker vid rätt tidpunkt till rätt person. Jag säger; usch, vad tråkigt!
Jag blir en i den gråa massan som toppstyrs utan att veta vem det är som toppstyr. Det är sådana gånger som det verkligen börjar klia i kroppen på mig och jag vill göra helt tvärtemot och gå emot strömmen. Gärna "störa" sammanhanget med lite finess.
Det som inträffar då är att fokus flyttas från den osynlige ledarens regler och mina blir det som gäller. Ordningen är störd och stannar jag kvar i rummet så kommer samtalet att handla om mig och mina regler och går jag därifrån så inträffar samma sak.

Jag har lätt att vara social i stora jobbsammanhang för då har jag tagit på mig jobbmasken. Jag är en person som helst avstår att gå på mingelparty och ännu mindre gå på partyn för att "knyta kontakter". Jag har en god vän som fullkomligt älskar sådana partyn och han är grym på att dra till sig nya bekantskaper. Jag brukar säga att han får göra det, han som är bäst på det.
Jag trivs bäst i små sammanhang med ett fåtal personer, oftast allra bäst med enbart min kärlek för då kan jag verkligen vara precis som jag är.

Jag tror det är där skon klämmer; jag är sällan mig själv helt och hållet i större sociala sammanhang och jag tycker det är jobbigt att "spela teater". Jag vill alltid vara mig själv, utifrån och in och inifrån och ut.
Och där jag är det bäst, där vill jag vara.
Släppa fjärilen fri, den som fladdrar frenetiskt med vingarna innanför dom kupade stängda händerna.

Långfredag

2011-04-22T10:29:00.004+02:00

En värld utan religioner, hur skulle den se ut?

Det är långfredag och dom kristna traditionerna pockar på uppmärksamhet, människor går i kyrkan och talar om lidandet, offret, att bli övergiven och föraktad. Återigen har ett år passerat och den kristna delen av världen upprepar samma sak som man gjort under dom senaste 2000 åren. Varje år så korsfäst Jesus, varje år så uppstår han från de döda, varje år gör han sin himmelsfärd, varje år föds han osv. Allt firas på samma sätt år från år från år..... Jag undrar var utvecklingen är? När kommer uppdateringen av den kristna tron? Hur utvecklas människor i sin kristna tro när allt handlar om samma sak om och om igen...?

Jag vet väldigt lite om andra religioner och funderar då självklart utifrån det som jag själv kommer ifrån, kristendomen. Ja, jag har bytt livsåskådning efter att under alla år ha varit en person som levt i och efter dom kristna värderingarna. Uppvuxen i Missionsförbundet, hade en mycket aktiv period i pingströrelsen för att sen mer gå till att vara en aktiv medlem av Svenska kyrkan. Min barndom präglad av kristendom. Mycket gott har kommit ur det både socialt och musikaliskt och det är jag tacksam för.
Idag tittar jag på det kristna livsvalet på ett helt annat sätt och ser andra saker som jag tar avstånd ifrån. Det har i sin tur medfört samtal både högt och lågt dom senaste åren och, helt ärligt, så är det först nu som jag egentligen skulle kunna göra valet att bli en kristen eller avstå. I min värld så behövs det livserfarenheter för att kunna ta ställning till en religion och tanken att införa religionen i barns liv är ju både på gott och ont.
Ta t ex konfirmationen; när jag var 14 år så lät jag konfirmera mig, konfirmera min kristna tro, men vad visste jag då?? Det är ju först nu som jag kan ta ställning. Samma sak med barndop, varför? All heder åt min älskade mor för att hon enbart lät barnvälsigna mig just för att jag skulle få ta ställning själv när jag blev mer vuxen. Att jag sen inget annat visste just då är helt ok och det var vad det var just då och mina tankar idag kan jag enbart föra vidare och sen får vi se vad framtiden har att erbjuda.

En person sa till mig; "vi kan enbart leva i frihet om vi har regler att följa". En religion är uppbyggd av regler, så alltså är jag fri när jag följer dom reglerna? Vad händer när jag avstår att följa dom? Jag som, just nu, låter bli att följa en religion är jag ofri?
Jag som just nu känner mig friare än någonsin. Behöver vi människor regler att hålla oss till för att orka leva? Blir det för stort för oss att ha alla möjligheter alltid? Skönt att någon annan bestämmer?

Långfredag.... Korset, det mest vidriga avrättningsverktyget, har blivit en symbol för kärleken inom den kristna tron, hur gick tankarna där? Att bära ett tungt kors runt sin hals som ett smycke? Lätt, enkelt, kärlek?
"Min Gud varför har du övergivit mig?" Att bli övergiven är en av dom allra tyngsta känslor en människa kan bära, väger verkligen "Kristus är sannerligen uppstånden från de döda, hallelujah" upp den känslan?

En värld utan religioner.......?

Flyta

2011-04-20T22:15:00.004+02:00

Jag har använt mina muskler och känner att kroppen fått jobba på ett skönt sätt. Vattnet har hjälpt mig att kunna fokusera på alla mina rörelser och min tunga kropp blir lätt att förflytta i det varma vattnet. Pulsen är fortfarande lite hög och det är tid att låta kroppens muskler få vila, alla muskler från lungor och hjärta till armarna.
Musiken tar mig med till en lugn och stilla plats och jag sluter mina ögon.

Jag ligger fortfarande i vattnet och har stöd för huvudet vid kanten av bassängen. Jag bestämmer mig för att helt slappna av och låta hela min kropp vila på och i vattnet och det är min nacke som är stödet. Ett stöd som känns bekvämt.
Jag letar efter den perfekta balansen för att kunna flyta och jag anstränger mig och stabiliserar upp kroppen med att vifta lite med händerna eller sätta ner en fot på botten. Den där riktiga avslappning är fortfarande långt bort.
Då bestämmer jag mig för att helt lita till vattnets förmåga att ta hand om min kropp. Jag släpper allt vad "försöka" heter, låter mitt sinne fokusera på den plats musiken tagit mig till och tillåter mig att helt lita på att jag kan flyta.
Och helt plötsligt flyter jag och är helt avslappnad. Kroppen blir ett med vattnet och under ett par långa sekunder så upplever jag det där "flowet" som jag tidigare varit med om under ett par korta ögonblick.
Jag litar på att jag kommer att flyta och slappnar av i den tanken och då fungerar det. En oerhört underbar frihetskänsla.

Allt det som mitt liv är idag handlar också om tillit, att våga släppa tankarna och falla och sväva fritt i visshet om att fungerar.
Att kunna hitta samma känsla på land som den i vattnet under dygnets alla timmar, att vilja gå till den känslan hela tiden.
Och vad är egentligen alternativet? Jag upplever ju den bästa känslan.
I min relation är känslan också där, jag kan släppa och falla fritt i den kravlösa kärleken och alltid veta att den håller för allt. En starkt tvinnad tråd av förtroende, tillit och ärlighet.

.... och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar tvinna trådar
till en tross mellan oss så vi når varandra...
Orden är hämtade ur en Ted Gärdestads sånger och handlar om den stora sorgens famn men den kommer till mig när jag tänker på det här med att flyta och känna tillit, att tvinna trådar till en tross mellan oss så vi når varandra och när vi har nått varandra så släpper vi aldrig taget. Och att släppa fotfästet för en stund och känna att jag har en hand runt min handled som med styrka lyfter mig uppåt gör att jag vågar "falla". Steget till att släppa marken är stort men när jag väl tar det så finns bara trygghet.

Jag faller fritt och känslan är att jag flyter....

Spela roll

2011-04-19T09:32:00.005+02:00

Just nu så är det så mycket kärlek i mitt liv och jag njuter av varje stund. Jag tänker för mig själv, flera gånger om dagen, att jag har fått precis allt jag önskat mig och allt är samlat just nu. Både privat och i arbetslivet. Eller jag säger i livet helt enkelt.

Det är ju lite märkligt att vi delar upp livet i två delar, det privata och arbetslivet. Jag har ju själv upplevt hur det är att "dela upp Lisa" i två delar, en för arbetet och en för privatlivet vilket gjorde att en del av mig förlorade fotfästet. Det är ju ändå samma människa som lever och genomlever dygnets alla timmar.
Jag trodde ett tag att det var bra att dela upp livet och utvecklade ju också då två helt skilda sidor. Idag vet jag något annat och jag alltid mig själv oavsett vad jag gör. Det är en stor skillnad mentalt och jag känner mig som Lisa dygnet runt.
Det gör ju också att jag aldrig behöver tänka på vem jag "ska vara" utan jag är :-)

Jag har tidigare spelat en roll privat och en i arbetslivet. Det var en märklig känsla att varje gång jag klev innan för hemmets dörrar så blev jag en viss personlighet och likadant varje gång jag tog mig an ett arbete så blev jag en annan. Det blev jobbigt i längden att spela teater hemma och det sprack också, vilket jag idag är tacksam för. Idag så känner jag att jag kan vara precis den person jag är när jag är hemma utan att behöva förställa mig och fara med osanningar. Det har tagit en stund att våga släppa alla masker men nu när jag gör det så är det inget alternativ att plocka fram dom igen.
Jag är som jag är och framför allt så låter jag kärleken till mig själv och dom jag har nära mig och umgås med, få vara min ledstjärna.

Jag har också släppt mycket av mina roller när jag jobbar. En del masker finns fortfarande kvar men jag är bättre på att vara jag och det handlar framför allt om att jag vet mitt eget värde i arbetssituationerna. Jag vet vad jag kan och jag vet att jag är bra på det jag gör, alltså kan jag, även här, bara vara den jag är för det är jag bäst på :-)

Påverkan

2011-04-15T08:56:00.003+02:00

Finns det något värde i att jämföra mitt liv med andras?
Jag kan se att om jag tittar på hur andra människor lever så har jag möjlighet att sen välja åt vilket håll jag själv vill gå. Ser jag något jag tycker om så blir det en inspiration och ser jag något som känns destruktivt så tittar jag, konstaterar att den här personen har gjort det valet och går sen min väg. Så däri finns ett värde; ett värde i att betrakta, lyssna och se.

Jag läser en hel del bloggar och flera av dom hamnar ofta om att människor jämför sina liv med andras och gör en värdemätning utifrån vad dom ser. Jag har lärt mig att man ser INGENTING av hur en människa lever enbart genom att träffa den på en fika eller stråla samman för en liten pratstund. Det jag ser är enbart en liten, liten del.
Jag träffar sen en ny människa och ser dens bästa kvalitéer och nästa person jag möter visar också upp sitt bästa jag.
Jag kommer till jobbet och hör att Eva bakat en kaka, Ulla satte upp nya gardiner igår, Thomas gjorde en helrekond på bilen, Mats spelade fotboll hela kvällen med sina barn och Agneta var och övade med kören. Jag tar in alltihop och jag tror att jag också behöver leva upp till alla dom här kvalitéerna i EN person. Jag upplever det som att alla runtomkring mig gör alla dom här sakerna när dom i verkligheten gjort EN sak. Jag säger till mig själv att jag hinner ju aldrig med någonting och blir stressad och försöker göra alla dom sakerna ensam. Det kommer aldrig att fungera.

Det här kallas "additionsstress". Det har jag lärt mig av en god vän som är "stressdoktor" och som har många kloka saker att säga.

Jag önskar att vi alla tittar på varandras förmågor och färdigheter, tar del av dom på det bästa sättet och njuter av att vi alla är olika och har olika talanger och gåvor. Tänk vad trist det skulle vara om alla var exakt likadana. Vad skulle vi då ha omkring oss som gav inspiration till kreativitet och förändring?
Jag kan också påverka och bli påverkad, både medvetet och omedvetet, med mitt sätt att leva och när jag blir medveten om att jag påverkar så kan jag också styra det som kommer utifrån mig, det jag vill att andra ska se.

Förebild, före-bild...
Jag påverkar både medvetet och omedvetet.

Spöke

2011-04-13T19:50:00.005+02:00

Humlan kommer att fortsätta att vara min absoluta favorit och min följeslagare. Den gör precis som den tror att den kan göra; flyga, även om alla andra säger att det är omöjligt. Alltså är ALLT möjligt! Och humlan säger också att jag ska göra det jag föresatt mig och jag ser humlan, ler åt den och följer min väg. Jag har börjat bra och kommer nu att fortsätta med glädje.

Jag har rensat ut så många "spöken" från mitt sinne och nu finns inga kvar för jag har precis bestämt mig för bli av med det sista.
Ett stort "spöke" som jag så länge bjudit in till att vara min verklighet. Det finns där och jag ser det än så länge varje dag och det blir ett spöke som blir mindre och mindre skrämmande.
Ju mindre jag tittar på det jag ser ju mer ser jag av det jag är och av det som är jag dit jag har flyttat mig själv. Till den plats där jag ser mig själv som mitt allra friaste och vackraste jag.

Ett nytt möte har fått mig att fatta ett beslut om att återigen ställa mig på scenen, jag som trodde att jag kände att jag gjort mitt. Där ser man! Och jag känner och förstår att det handlar om att jag släppt alla mina måsten och att jag har slutat lyssna till de som vill säga till mig vad jag ska göra. Den här gången kom förslaget från ett otippat håll och jag fick knappt ens en fråga om att göra det här, det var bara så självklart.
Våra möten är kreativa och jag får enormt mycket härlig positiv input och jag är fortsatt tacksam.
Tacksam för varje minut av mitt fina liv.

Som ett träd

2011-04-10T22:00:00.005+02:00

Egentligen borde jag stänga ner och avstå från att läsa och ändå så är jag där. Jag vill se om det fortfarande är så som jag förväntar mig att det ska vara och självklart är det så. Det jag förväntar mig får jag levererat i knät som på beställning.
Min änglavän påminner mig om att det handlar om mig när jag reagerar på det jag läser och ser. En spegling av mig själv på något sätt och helt klart, jag ser mina egna ord väldigt tydligt. Och också något som håller mig tillbaka från att helt välja en högre vibration. Så länge jag är där och läser så kommer jag att stanna där jag är. Det handlar om att våga släppa taget som så många gånger förr.

Varje gång jag läser så har jag en önskan om att det ska ha skett en förändring, en förändring som handlar om egen trygghet, om att ha hittat det som känns rätt och om egna ord. Jag önskar så att personen ifråga hittar sina egna ord, sitt eget språk och sin egen trygghet. Som en stam där grenar bit för bit skjuter ut, bildar nya skott och nya grenar. Alla sitter på samma stam och är beroende av att stammen är djupt rotad för att kunna blomma fullt ut. Utan starka rötter, inga nya grenar. Ett par grenar orkar påbörja sin resa men faller så småningom av eftersom dom saknar näring.

Jag har dessutom under hela helgen varit omsvärmad av humlor, nyckelpigor och nötskrikor. Jag tror att djuren talar till oss och humlan säger mig att trotsa mina förutfattade meningar och klara av det jag föresatt dig. Jag har inga begränsningar, bara fördelar och jag vill använda dom. Tydligare kan det knappast vara; sluta läs, Lisa, och gör det du är ämnad att göra.
Nyckelpigan visar på en hälsing med kärlek från en vän. Någon finns vid min sida och stöttar mig. Budbärare från den andliga världen. Den är så tydlig; det är min änglavän som jag ofta känner så starkt i energin.
Nötskrikan säger mig att jag har kraft att väcka andra till insikt vilket gör att jag oförtrutet fortsätter med min stora lust just nu; att skriva min bok.

Mitt bland alla mina funderingar och mitt filosoferande står han; min kärlek. Jag har så mycket tacksamhet inom mig som jag känner att jag har svårt att förmedla till honom så det enda och mest ärliga jag kan göra är att fortsätta att säga att jag älskar honom och det av hela mitt hjärta. Han gör alla dom där små underbara sakerna för mig utan att säga det, han bara gör dom och plötsligt så finns den där saken på plats, eller något är lite extra ompysslat, något är fixat och jag skulle kunna fortsätta i oändlighet att tala om allt han är. Hans hjärta sitter på det perfekta stället tillsammans med en själ som rymmer allt av godhet, omtanke och kärlek.
Jag blir emellanåt andlös inför hans kärlek till mig och i små, små stunder kan jag undra om jag verkligen är värd hans kravlösa kärlek.
När de stunderna kommer så talar jag mig själv tillrätta och säger till mig själv att jag är det och när jag yppar de känslorna för honom så får jag om och om igen veta att han alltid kommer att vara vid min sida.
Vi vet bägge två att vi har väntat på den här kärleken och vi har bägge två, precis nu, dragit varandra till oss genom att tro på lagen om attraktion. Och här är betydelsen att lagen om attraktion i dubbla led.

Hjälp

2011-04-07T21:53:00.006+02:00

Mitt skrivarflöde har infunnit sig och jag har hittat stället som ger mig lugnet, inspirationen och flödet. Vårt lilla sommarhus.
Jag har ju "skrikigt" efter en plats att sitta på och få till mina ord till min bok och nu är den här och det är en härlig känsla.
Det riktigt kliar i fingrarna på mig att få fortsätta dag efter dag.
Jag är ju också så priviligierad att jag kan styra mycket av min egna tid och just nu är den mesta tiden av jobbet att vara författare. Det låter det, författare.
Läste någonstans att man är ingen författare förrän man skrivit två böcker men ingen sa att man måste ha dom på pränt. I huvudet kan jag ju skriva hur många böcker som helst.

Det senaste året så har jag verkligen tagit min livsfilosofi och löst upp en hel del knutar som fanns i mitt liv och tills idag så hade jag en stor knut kvar. Jag behöver hjälp att lösa upp den och det har suttit långt inne att be om hjälp men nu är det gjort och det kommer att leda till positiv varaktig förändring. Förändring genom hårt arbete. Ett arbete jag får hjälp med.

Det är inget farligt att be om hjälp men vi tvekar ofta att be om den. Vi kan själva och vill visa oss starka. Delad styrka är dubbel styrka och blir jag tillfrågad att hjälpa till så gör jag det gärna. Jag ber om hjälp och är delaktig i det som sker. Jag tar ansvar när jag bett om hjälp att genomföra det jag önskar. Jag tar också ansvar när jag sagt att jag ska hjälpa till, min del av ansvaret.
Att be om hjälp och sen lämpa över ansvaret på den jag frågat blir något helt annat.

Jag ställde en fråga och fick som vanligt ett klokt och genomtänkt svar, den enda sortens svar jag alltid får.

Släkten följer släkten

2011-04-04T09:06:00.003+02:00

Varje dag jag vaknar så är det, helt naturligt, en ny dag. Ett vitt ark med ett par suddiga anteckningar på som under dagens lopp antingen blir utsuddade eller nedpräntade. Den här dagen som kommer att gå till min historia som en av alla dom andra dagarna som är livet, dom där berömda dagarna som går.
Det jag väljer att göra under mina dagar påverkar mina medmänniskor på olika sätt och om jag skulle sluta existera så skulle den här världen se annorlunda ut. Det är ju en sanning eftersom att jag har en plats i den här energin och när jag är borta så blir det något annat som fyller den platsen. Ingen kan ta min plats och ingen kan vara min energi så därför ändras livsordningen när jag försvinner. Det är som i en kör där det direkt märks om någon är frånvarande, klangen, energin och timbren i kören ändras direkt och blir till något annat än när personen är närvarande.

När människor lämnar den här jorden så ändras mycket i dom anhörigas vanliga dagar. En kropp är försvunnen ifrån det utrymme som den närmsta kretsen av människor rör sig i. Energin kan finnas där om dom så önskar men kroppen är borta. Det blir ett tomrum trots att kroppen aldrig tagit en fast plats. Energin kan däremot vandra fritt.
Och ingen kan ta någon annans plats, aldrig någonsin. En ny människa in och det blir en ny plats för den personen och det finns alltid plats för en ny människa.

När jag sjunger på begravningar så är det så härligt när det är småbarn med på förättningen för där det gamla tar slut så tar det nya vid, precis som med den ständigt återkommande våren. Cirkeln öppnas och sluts om och om igen.
Livet gör sig påmint genom barnet som tar upp en ny plats i vårt universum när den gamla släkttråden lämnar in för att gå vidare i sin energi.

Människor säger till mig att dom är tacksamma för att dom har barn och barnbarn så att deras släkt lever vidare och jag lyssnar och säger aldrig emot. Jag själv har inga biologiska barn, jag har dock min underbare brorson, och jag tänker ibland att det spelar ju ingen roll om min släkt lever vidare; jag får ju aldrig vara med och uppleva vad som händer med min släkt om ens 100 år. Det jag önskar alla generationer som kommer efter oss är att dom förvaltar vår jord, sitt sinne och kropp till det bästa.
Och återigen, det spelar ju egentligen mig ingen roll eftersom jag är någon annanstans då....

Vad i ligger det viktiga med att föra sin släkt vidare? Vi är ju alla människor som har lika mycket utrymme på den här planeten, dvs om vi tillåter varandra att ha det. Och visst, mänskligheten vill fortsätta att vara den viktigaste arten på jorden och den gör allt för att få vara det och lyckas, frågan är bara hur länge med tanke på dom prioriteringar vi gör här på jorden just nu.

I förlängningen av dom tankarna kommer frågan; varför pratas det så lite om barnlöshet? Det verkar vara ett ämne som är oerhört tabubelagt och som vanligt; låter man bli att prata om det så existerar det inte. Rädslan styr återigen oss människor när det gäller att falla utanför ramen.

Lyssnar just nu på Helen Sjöholms nya skiva med sånger av Billy Joel och det finns många textrader som talar till mig:
Ärlighet, det är ett ensamt ord, lögn och dikter klarar sig
Ärlighet, så sällan sedd och hörd, och det enda jag vill ha från dig

Vårkänslor

2011-04-03T19:45:00.005+02:00

Har njutit en underbar helg med natur, djur och min kärlek. Våren är verkligen i antågande och livsandarna intar både kropp, själ och sinne. Vårt lilla sommarhus är så perfekt för min lilla familj och min tacksamhet är stor.

Jag känner att jag lyssnar till mitt guidesystem och jag blir mer och mer lyhörd för vad det har att säga. Det gör i sin tur att jag får praktisera min filosofi och mina känslor och tankar. Det är så härligt lugnande och gör att känner mig fridfull och jag får "bevis" för att jag hittat rätt. Jag får dela goda samtal och använda ord och tankar som jag vet är dom bästa. Jag har slutat predika och nu får jag istället coacha när jag blir ombedd.

Min tid räcker till allt som jag vill och det är precis så det ska vara i min värld
Och det bästa av allt, jag får lev med mitt livs kärlek

1:a april

2011-04-01T19:57:00.002+02:00

1a april 2011 är alldeles strax till ända och vi är säkert många som har blivit lurade utan att vi ens vet om det. Det känns ju ändå ok eftersom det oftast görs med glimten i ögat och vi kan skratta åt det i efterhand.
Tomas Ledin sjöng en gång att: Lura gärna nån annan, du lurar dig själv, bara dig själv.

Och min värld är det så, när jag lurar någon annan så har jag redan lurat mig själv. En lögn, söker en ny lögn som söker ännu en lögn.
Samma sak när jag dömer andra så har jag redan dömt mig själv. Och vem vill lura och döma sig själv?

Jag kommer på det här först när jag tittar på mig själv istället för att lägga fokus på andra människor. Det är lite jobbigt till en början men när känslan börjar landa i mig, att lägga fokus på mig själv och reda ut det som jag lurar andra med, det är först då, som jag kan ställa upp för och vara ärlig mot andra.

Jag lurar mig själv genom att lura andra. Jag ljuger för mig själv genom att ljuga för andra. Jag dömer mig själv genom att döma andra.
Så jag vänder på det och säger och lever i ärlighet med mig själv och blir då ärlig mot andra. Jag säger det som är sant för mig och hoppas att människor lever efter sina egna sanningar och jag låter människor vara som dom är och upplever dom för den dom är nu och här.

1a april är till ända och vi får och behöver vänta ett helt år tills vi luras med glimten i ögat igen. Ett gott år att göra gott av.

Balans

2011-03-30T10:47:00.003+02:00

Balanssinnet kan tränas upp genom att man utför olika balansövningar och det är väl det som livet går ut på; att hitta balansen. I det behövs en massa olika övningar. En del övningar blir för mycket och tippar över och landar i diket och det tar en stund att komma upp och när jag väl kommit upp så håller jag mig sen längre ifrån dikeskanten för att slippa trilla dit igen.
Andra övningar säger en sak mentalt och en sak fysiskt vilket gör att det blir en "kamp" om vilken sida som ska vinna, ibland går det på den mentala vägen med bra balans och ibland den fysiska och då är det nära dikeskanten igen.
Visst, jag landar i diket emellanåt och mitt val då är ju att ligga kvar där och kravla i dyngan eller ta mig upp, tvätta av mig, vända näsan mot solen och gå därifrån utan att se mig om.

Seende märker att de genast får svårt med balansen om de täcker för ögonen och vi täcker för våra ögon oftare än vi tror. Det mentala ögat behöver precis lika mycket ljus som dom fysiska för att hålla balansen och mörkar vi för det mentala så blir det knepigare att hitta rätt balans i livet. Att låta ljuset lysa i sinnet gör att vi kan hålla balansen. I det mörka ser jag inget och förlorar kontrollen.
Och att helt leva i "det blå", utan att ta ansvar för sitt eget liv blir som att testa balanssinnet ute i rymden. Där kan inte vårt balansorgan avgöra vad som är upp eller ned eftersom ingen tyngdlag existerar. Fötterna på jorden med blicken mot himlen...

Det ligger nåt i det vi här i Sverige kallar för "lagom". Det ordet sägs inte existera i något annat språk och det kan ju få mig att fundera över varför. "Not to much and not to little". Lagom = balans? Ytterligheter = balans?

Det är ofta vi får lusten till att vända oss om och se vad det är vi har lämnat och oftast så blir det inget bra av det. Men viljan är ofta stark till att se det som är bakom oss eftersom vi känner oss otrygga. Det som finns där bakom mig, följer det efter eller är det vad jag tror att det är? Kan jag lita på att det som finns där bakom mig är lämnat?
Jag tänker på historien om Orfeus och Euridike

Legenden säger att Euridike flydde från Aristaios, som hade starka känslor för henne och jagade henne. Hon råkade under sin flykt trampa på en giftorm, blev biten och dog. Orfeus sörjde och spelade musik så fylld av sorg, så att den fick gudar och nymfer att börja gråta. Orfeus beslöt sig för att återföra Euridike till de levande och gav sig i väg mot dödsriket. När han kom fram så övertalade han med hjälp av sin musik Hades och Persefone att tillåta Eurydike att få följa med Orfeus tillbaka. På villkoret att Orfeus inte fick vända sig om och se på sin hustru, förrän de var uppe i dagsljuset igen. Eurydike var den första någonsin som tillåtits återvända från dödsriket. När de nästan kommit fram, togs Orfeus över av en så stark vilja att se sin vackra frus ansikte att han hastigt vände sig om, och fick se Euridike dras tillbaka till underjorden skrikande. Det var sista gången han såg sin hustru. (wikipedia)

Jag tror på att lita på att det jag önskar mig av framtiden är det som jag ska "set my mind on". Det som har hänt det har hänt och jag kan aldrig ångra något eftersom jag inget bättre visste då. Så länge jag låter det som varit, och som finns bakom min rygg, jaga mig så kommer jag att fortsätt att springa och aldrig få tid att stanna upp och ta in det som finns framför.
Undersökningar hos vuxna, som får frågan var dom skulle vilja ha ett extra par ögon någonstans på kroppen, säger att dom svara; i nacken förstås! Samma undersökning hos barn, och svaret blir: Det räcker med ett på pekfingret!

Återigen; genom ett barns ögon vill jag se ... dom är så kloka dom små liven!

Kopia...

2011-03-26T18:55:00.004+01:00

Ingen vill vara en kopia, alla vill vi vara original... åtminstone så vill vi vara originella i jämförelse med andra, samtidigt som vi, till stor del, kopierar vad andra människor gör, tänker och säger. Det är ju motsägelser som heter duga.
Vi är ju uppfostrade med att ta efter förebilder och dom förebilder som enklast presenteras för oss är dom vi tror att vi vill efterlikna. Återigen står media i fokus, ett media som skapar förtvivlan hos många som aldrig klarar av att leva upp till det dom tror att dom vill vara. Eller snarare, vi har slutat att lyssna till oss själva och tar till oss dom "förebilder" som kommer till oss lättast.

En mamma vill vara en god förebild för sina barn och det mesta hon matas med är medias bild av den perfekta människan och hon ser hela tiden brister hos sig själv. Känslan av att vara bristfällig för hon över till sina barn som i sin tur gör likadant i nästa led och i nästa led och i nästa...
Det tar oss ofta tills halva våra jordliga liv har gått för att komma till insikt att vi duger som vi är och det ändå sagt med viss modifikation eftersom få av oss klarar av att var helt nöjda.

Jag brukar tänka på hur det hade varit om, den första förebilden av alla; Adam och Eva, hade burit på Downs syndrom eller levt utan armar eller varit döva eller varit överviktiga? Hur hade vårt perfekta ideal sett ut då?! Inget annat hade ju funnits att jämföra med och den historia som beskrivs i Bibeln hade fortsatt att vara vår ledstjärna... Undrar hur det hade sett ut i världen? Intressant tankenöt...

Allt i naturen är alltid perfekt för det blir som det ska bli när det börjar gro och blomma. Ingen säger till trädet: titta på trädet bredvid dig och se till att växa likadant som det, se till att få samma gröna färg på bladen och var noga med hur mycket vatten du dricker. All växtlighet blir som den blir och den är perfekt i sig, ingen klagar! Jo, förresten, människan klagar och lägger sig i... som vanligt... tar bort och lägger till för att få det att bli en kopia av något den lärt sig är hur det SKA se ut....

Att kopiera en filosofi eller religion handlar för mig om att ta till mig tankar, ord och texter och sen göra om dom till mina egna. I min värld blir dom mina egna när jag har tänkt igenom så det har landat hos mig i mitt hjärta och min sinne, när jag kan förklara för en annan person mina tankar utan att använda andras ord och när jag lever efter hur jag känner att jag vill att det ska vara. Jag har själv varit en filosofisk kopierare och först när jag kände vad orden och känslorna betydde för mig så kände jag att jag kunde stå för det jag sa och gjorde.

Allting förändras och jag förändras med allting... Inget är skrivet i sten... Alla har vi vår egen verklighet...

Jag är hellre ett härligt, rent och ärligt original för vem vill vara en förljugen kopia?

Vem?

2011-03-23T13:54:00.004+01:00

Vem tar klivet fram idag och vågar gå i bräschen med en ickevåldsdeklaration och föra mänskligheten vidare mot en positivare värld utan egen profithunger? Jesus gjorde det.... Gandhi gjorde det.... Martin Luther King gjorde det...

Idag utses en person till fredsmäklare och ännu märkligare ett land... Kan en fredsmäklare verkligen vara en fredsmäklare från hjärtat när det är hans jobb? Kan ett land som har en krigsför armé vara en fredsmäklare? Att tro på något så starkt att du är villig att offra dig själv för att andra människor ska få må bra, ge ett hopp om att leva vidare, ge vår jord en chans att få blomstra och ge och visa kärlek från ett rent hjärta... För det behövs en tro starkare än något annat.

Det människan har gjort och sagt kommer aldrig att bli ogjort och osagt. Var samlas allt som vi sagt och gjort, både det goda och det onda? Jag tror att det samlas i hjärtat och jag önskar oss hjärtan glödande och varma av kärlek istället för glödande, hatiska och onda...

Jag vet att många människor tror på en Gud och oavsett religionsriktning så tros det på en högra makt.
Ibland undrar jag när det blir dags för EN människa att visa vägen för mänskligheten, en människa av kött och blod som går före precis som Jesus och Gandhi och fler har gjort före oss. Vi människor behöver spegla oss i andra människor och när vi då får en person fylld av kärlek och utan minsta ondska och hat så blir vi speglingar. Och vänder vi oss om så speglar vi ännu en person som blir speglad osv. Som i en lång spegelsal där spegelbilderna aldrig tar slut...

Ordet är makt... handling är makt.... ett gott ord blir till en god handling och tvärtom.... Det tar mer kraft för oss människor att tänka en god tanke istället för en dålig alltså är det lättare att släppa in det dåliga eftersom vi är ett släkte som vill ha det bekvämt och enkelt och går till det som ligger närmast till hands....

Jesus -dömdes av Pilatus som kände sig tvungen till att fälla honom pga folkmassan och regler, Gandhi - av sin domare som också kände sig tvungen enligt lag men egentligen ville fria istället för att fälla, Martin Luther King - mördades av människor i rädsla för den goda makten, Dagens människa (du och jag) - dömer varandra och framför allt oss själva till att göra och vara någonting vi helst vill avstå...

En människa kan utföra underverk enbart genom att gå, stå och leva efter och för den tro som finns i hjärtat och när den tron är god, varm och kärleksfull så kan det bara bli bra.
Alla filmer som görs i ämnet "det onda och det goda" i alla dess former, där är det till 99,9% det goda som vinner... Det goda som vinner...
Dom enda krig som möjligen ska utkämpas är kriget i våra egna hjärtan och där kommer också det goda att vinna...

Bröderna Lejonhjärta:
Jonatan: ”Jag kan inte döda någon. De vet du, Orvar!”
Orvar: ”Om alla tänkte som du skulle ondskan regera i all evinnelighet.”
Skorpan: ”Om alla tänkte som Jonatan skulle det inte finnas nån ondska.”

Som en lök....

2011-03-21T21:37:00.004+01:00

Mina känslor just nu får mig att tänka mig själv som en lök där jag plockar bort det yttersta hårda skalet för att sen komma till lite tunnar skal för att sen plocka bort ytterligare skal osv tills löken är sitt allra vackraste och finaste jag. Jag vill åt kärnan och njutningen, inget hårt skal får sitta ivägen. Ibland tar det längre tid att få bort skalet för det är liksom fastklibbat på kärnan och när man börjar dra i det så följer enbart en tunn sträng av skalet med och det blir pilligt och tidskrävande att komma till kärnan. Lite omständligt och tålamodsprövande både för mig själv och min omgivning.
Väl inne så ser jag att det var värt att vänta på för där finns bara renhet, fräschet, nyttigheter och högt glänsande fruktkärna.

Tårar blir det när jag börjar skära i löken och processen gör att jag läker snabbare.
När löken får möta värme så blir den söt och välsmakande och smaken blir förhöjd ihop med nya ingredienser, komponenter som gör att den perfekta mixen uppstår.

Den perfekta mixen som uppkommit enbart genom att plocka av skal, för skal, för skal och blottlägga kärnan.

Takdropp

2011-03-20T21:08:00.003+01:00

Jag vet att det är på väg att släppa när det ledsna övergår till ilska. Det är då jag kan gå vidare. Ilskan går över ganska snabbt och övergår till att acceptera att saker och ting är vad dom är och så kommer det ALLTID att vara. Jag lär mig det varje gång jag drar till mig situationer som behöver tömmas omgående. Allting är vad det är och alla människor gör det dom gör tills dom gör någonting annat och alla människor gör sina egna val vare sig dom tror att dom gör det eller inte.
Det är som när isen börjar smälta på våren och takdroppet börjar. Så kommer några nätter när det fryser på igen och den lösa snön och vattnet fryser till is igen. Så fort moder Sol visar sig och släpper ifrån sig värmen så börjar takdroppet igen och den här gången släpper moder Sol inte taget utan smälter med värme och kärlek all is till vatten som blir livgivande för grönskan. Det gamla och torra får nytt liv och det kalla och hårda är underlaget för nytt liv. En paradox?

Jag förstår mer och mer hur viktigt det är att jag omger mig med människor som är i samma vibration och samma andestämning och sinnesstämning. Det för mig framåt och jag blir tryggare i mig själv och kan hantera situationer på det bästa sättet genom att ventilera med människor i samma rörelse.
Jag blir bättre och bättre på att dra till mig människor som är i samma "svängning" och skillnaden är tydlig; när jag omger mig med dom så är jag lugn och harmonisk. Jag tror att jag behöver människor utanför min vibration också för att hela tiden bli påmind om var jag själv vill vara. Det stärker mig i min känsla.
Sen finns det personer i min närhet som jag längtar så oerhört mycket efter men som just nu befinner sig i en annan vibration och kommer att stanna där ett tag till och så får det vara. Jag känner och reagerar och accepterar, sätter personen i sitt ljusaste och varje gång vi ses så skickar jag över all god energi jag kommer åt.

jag har den senaste veckan fått uppleva hur lagen om attraktion verkligen har levererat till oss det vi tidigare har önskat och människor runtomkring mig säger att livet verkligen går vår väg just nu och det är sant. Sanningen för oss är att våra innersta önskningar går i uppfyllelse när universum levererar det vi önskat i precis rätt tid.
Min kärlek har fått sitt nya jobb som är klippt och skuret för honom, vi har fått vårt lilla sommarparadis som vi kommer ägna mycket må-bra-tid i sommar och jag har fått jobb i sommar som känns roligt, semesterveckorna tajmade precis och våren är här med takdropp och fågelsång. Allt vi önskat och jag tackar högt för det varje dag.

Jag är så tacksam för min kärlek som jag träffade för snart ett år sen. Han har ett hjärta av guld och är den mest omtänksamma och kärleksfulla och jag får uppleva den kravlösa, ljuvliga kärleken varje dag. Det är lyx, jag vet, och jag lever gärna i lyx, vardag som helg, dag som natt. Jag lever ett liv i lyx och jag är tacksam varje dag och tar aldrig någonting för givet.

Någonting är på gång...

2011-03-17T21:27:00.008+01:00

Det kommer en dag när vi alla kommer att se, ta in och fokusera på det ljusa och vackra.
Det kommer en dag....

Någonting är på gång.... jag använder ordet måste och säger: det måste vara så för vår värld är ur led...
Moder Jord säger ifrån genom att ta till dom medel hon känner till. Vi människor ryggar tillbaka och känner oss maktlösa och ja, vi är maktlösa när det kommer till att tro att vi kan styra naturen. Vi är ingenting när Moder Jord bestämmer sig för att använda sina krafter och det räcker att hon hostar till så är vi så små, så små... När ska vi lära oss att lyssna? Kommer vi någonsin att göra det?
Är det för sent för att få till stånd en förändring globalt? Känns som att vi bara ser på och konstaterar att det går åt skogen.
(För övrigt ett roligt uttryck i sammanhanget... )

Sjukdomar sprider sig med vindens hastighet och det handlar numer om "lindrigare sjukdomar" som influensa och maginfluensa där människor blir liggande i veckor. "Lindriga sjukdomar"?? Vi har fler stressrelaterade sjukdomar nu än någonsin tidigare... Vi blir mer och mer mottagliga för infektioner och baciller och det kommer nya resistenta bakterier som ingen människa råder bot på.
Vi drar till oss mer och fler sjukdomar för att vi väljer att leva ohälsosamma liv både fysiskt och framför allt mentalt.

När ska vi människor komma på att det är i det mentala vi kan hitta fred och frid? Vad ska till för att vi ska få upp ögonen och förstå? Och våra hjärtan har också känslor och kan tänka...

Människor krigar med och mot varandra och det enda det rapporteras om i nyheter, i dom flesta sociala medier, är mörka nyheter som gör våra sinnen ännu mörkare och desillusionerade.
Världsförbundet kommer med förslag hur man ska tackla det mörka och frågan är om det någonsin kommer att gå att möta mörker med mörker... mörkt + mörkt kan bara bli ännu mörkare.... Eller när det är mörkast kan det aldrig bli mörkare...

Men ett enda ljus kan spräcka det totala mörkret...
Jag tror på att se vad världen har att berätta, ta in, reflektera och sen välja väg. Hjälpa globalt, hjälpa sina nära och kära, hjälpa oss själva, hjälp till självhjälp...
Jag tror absolut att vi kan låta bli att överkonsumera informationen som kommer till oss i ett konstant flöde för vi kan välja att stänga av när vi har fått information och vet vad som händer.

Jag tror också på att byta ut alla negativa ord vi använder: sjuk-hus, cancer-gala, krigs-hjälp, anti-våld, stoppa djurplågeri osv osv. Det enda vi gör i och med att vi använder dom orden är att fokusera ännu mer på dom negativa orden och ge dom ännu mer energi och styrka. Vi stannar i det som är dåligt och fokuserar på det istället för att byta fokus och prata om hur vi vill att det ska vara: frisk-hus, hälso-gala, freds-hjälp, pro-fred, fria djur osv...
Får höra kommentarer om att det är småpotatis och lite fånigt att tro att det kan hjälpa till att få en bättre värld och jag svara som alltid: Jag börjar med mig själv, hur och vad gör du?

Se det mörka och se det ljusa. Ta in och reflektera över det mörka och välj att hjälpa till genom att använda det ljusa.

Ta hand om dig

2011-03-14T21:15:00.004+01:00

"Ta hand om dig".... Jag säger det till min fina vän och jag tänker för första gången på vad jag säger och vad orden har för innebörd. Ta hand om dig... Låt en hand läggas runt dig så att du kan vila tryggt i den handen, i den famnen. Ta emot den kraft och energi som omtankens hand bjuder dig när den omsluter dig med värme.
Jag ser bilden framför mig av Guds hand som sträcks ut och där alla människor får plats, alla i en enda hand...
Vi är alla Gud och när vi sträcker ut en hand till en medmänniska så får personen chans att andas ut och luta sig lite tillbaka. Handen finns där och släpper taget först när människan står stadigt på sina egna ben och själv vill och orkar sträcka ut en hand och ta om.

När jag sträcker ut min hand till min kärlek så tar hans hand om min hand och han tar hand om mig...
Nästa gång kanske jag säger "Ta händer om dig" och tryggheten och lugnet blir dubbelt så stort.
Och två händer om dig blir till en varm kram...

Handen eller händer behöver alltid vara någon annan människas, dina egna armar och händer når aldrig runt dig själv utan du får låta dig omslutas av en annan person och i det ge full tillit till att personen vill ta hand om dig.
Att ta hand om dig är att be någon finnas till hands (återigen händer i ett uttryck) att ta hand om dig så att du kan falla fritt...

Ta hand om dig - ta händer om dig - kram

Kärlek i vår-tid

2011-03-13T11:26:00.002+01:00

Jag upplever underbara dagar tillsammans med min kärlek och vi har fått besked som gör att vi ännu en gång släppt taget i glädje och går vidare. Det är påtagligt hur vi påverkas i energin av goda önskningar och vi blir fria som fåglar som svävar högt när vi håller oss i den ljusa energin. Det innebär också att när den ene av oss går in i lite lägre energi så hänger den andre på och det rent automatiskt och vi får hjälpa varandra att gå tillbaka till det läge som känns bäst.
Det är ett oerhört privilegie att få leva så nära i energin med en människa och att det då också är min kärlek som är energiförmålet är enbart lycka även om det ibland gör att vi bägge åker i diket. Och då är den ene starkare än den andra och drar oss bägge rätt.

Det finns inga hårda ord, det finns ingen tillstymmelse till att ifrågasätta varandra, det finns inga krav... Det finns massor av kärleksfulla ord dagligen, det finns bekräftelse i var stund och minut, det finns kravlös kärlek som är helt ljuvlig att få uppleva.
När jag tittar på oss två så kan jag ibland förundras över den vackra och ljusa kärlek vi lever i men så kommer jag ihåg att både han och jag har önskat oss det här och universum har lyssnat.
Den stora anledningen till att vår sanna kärlek är att vi i varje sekund och minut låter varandra vara precis som vi är och det känns så i varje energimolekyl. I det så finns det ingenting att reta sig på och det är så skönt.